Då och då dyker det i nyheterna upp rapporter om någon italiensk undersökningsdomare som hårdnackat bekämpar den italienska maffian. Några blir mördade, andra överlever och fortsätter sitt farliga jobb. Eller spanska undersökningsdomare som envetet begär att vissa argentinska officerare ska utlämnas till Spanien, för att stå till svars för mord på spanska medborgare under den tid då Argentina styrdes av en militärjunta.

En stor fråga

När jag var ganska ny i det här jobbet och hade intervjuat en professor i processrätt, frågade jag honom efter intervjun om han hade tid att svara på en fråga över en fika. Det hade han.

Min fråga var om inte det som man brukar kalla det franska systemet med undersökningsdomare, som praktiseras i stora delar av Sydeuropa, Sydostasien, Afrika och Sydamerika, egentligen är bättre än vårt nuvarande system?

I stort går det ut på att en undersökningsdomare är förundersökningsledare och sedan finns det en åklagare och en advokat som från början till slut är klara och tydliga motparter. Undersökningsdomaren leder polisens förundersökning och åklagaren och advokaten kan hos undersökningsdomaren lägga fram önskemål om att det eller det vittnet ska höras eller om olika tekniska undersökningar som de vill ha utförda etcetera.

Om fallet sedan går till rättegång finns inte längre undersökningsdomaren med. Jag förklarade för den här professorn att jag kunde se ett antal fördelar och få nackdelar med det systemet.

Framförallt att undersökningsdomaren får en tydligare objektiv roll, som förhoppningsvis är klart formulerad. Och att åklagaren och advokaten får jämlika roller istället för som i det nuvarande där advokaten hamnar i ett klart underläge från början till slut.

När jag hade mässat om det här ett tag väntade jag mig att han skulle förklara varför jag hade helt fel, men istället sa han skrattande:

– Ja, det har du naturligtvis rätt i. Och du kan ju ägna resten av ditt liv åt att försöka ändra det svenska rättegångssystemet.

Inte så omfattande

Nu har jag inte ägnat mitt liv åt det men då och då tagit upp frågan med olika kunniga jurister på hög nivå. De flesta har reagerat som den där professorn. Men till slut var det en, som faktiskt var justitieråd, som menade att det inte skulle behöva bli så omfattande förändringar:

– Det behövs naturligtvis lagändringar, sa han, men rent praktiskt blir det inte så svårt då det är samma jobb som ska göras, men fördelat på tre personer.

Han förklarade att man kunde skola om ett antal åklagare till att bli undersökningsdomare. Dessa skulle sedan ha ett klart och tydligt formulerat objektivitetskrav på sig, så som jag önskade. Han trodde dock att det största motståndet skulle komma från framgångsrika åklagare, domare och advokater, som skulle vilja behålla just det system som de blivit framgångsrika på.

(Att jag inte skriver ut namnen på den här professorn och på justitierådet beror på att jag skiljer noga på intervjuer och samtal. Och här handlade det om samtal som inte var avsedda för publicering.)

Stora fördelar

Fördelen med undersökningsdomare är att det blir en högre grad av specialisering. Ingen får dubbla roller. Och det blir alltså en mer jämlik situation mellan åklagarna och advokaterna. 

Det nuvarande systemet bygger på en gammal myt om den högt utbildade åklagaren, helst av god börd, som därigenom blir någon form av objektiv Gud i förmänskligad skepnad. Alltså något som har väldigt lite att göra med en modern västerländsk demokrati på 2000-talet och vår syn på människor.

Visserligen brukar en del åklagare och domare hävda att de genom sin utbildning är objektiva. Men då det inte finns några andra högre akademiskt utbildade yrkesgrupper som hävdar människans objektivitet, så kan vi lämna det därhän.

Väsentlig information blir kvar i slasken

Alltför ofta visas bristerna i det nuvarande systemet upp genom att jurister eller journalister hittar för det aktuella målet väsentlig information, som av åklagare lämnats kvar i slasken.

Kanske inte nödvändigtvis för att åklagaren medvetet undanhållit det, utan för att dessa åklagare inte är några objektiva gudar - utan vanliga subjektiva människor med allt vad därtill hör av mänskliga tillkortakommanden.

De tror att Pettersson är skyldig och med det i huvudet gör de ett urval ur spaningsmaterialet av vad de anser vara väsentligt för målet. Därmed kan det som plockas ut och blir förundersökningen, få en slagsida. Och det är den förundersökningen som sedan nästan alla advokater och rättsjournalister nöjer sig med att läsa.

Ingen korrumperad åklagare

Det behöver inte alls handla om någon korrupt åklagare eller ens en speciellt dålig sådan. Det räcker gott och väl med att han eller hon är en vanlig människa, för att det kan bli fel – och ibland väldigt fel.

Jag kan ha missat något enstaka fall, men jag är ganska säker på att i nästan samtliga fall där det de senaste 20 åren har blivit resningar, som resulterat i att någon blivit frikänd, så har man hittat material i slasken som varit väsentligt för den friande domen. I till exempel den friande rättegången mot hemvårdaren Joy Rahman höll såväl advokaten som åklagaren på med ganska omfattande högläsning ur slasken.

Vad vi än har för uppfattning om huruvida Quick/Bergwall är skyldig eller inte, så har Quick-fallen rest ett antal frågor, varav åklagarnas dubbla roller bara är en.

Ett fristående resningsinstitut är en annan. Polisers förhörsmetoder en tredje. Hur rekonstruktioner ska gå till är en fjärde. Uppmärksamhet och kanske forskning på frågan om falska erkännanden är en femte.

Det är dags att göra upp med myten om att just Sverige skulle ha det bästa rättssystemet och vara den förnämligaste av rättsstater. Vore det så skulle rimligen andra länder kopiera våra lagar och vårt rättssystem. Men det finns inte ett enda land i världen som har likadana lagar som vi har i Sverige och inte heller exakt samma regler för rättsprocessen.