Jag har i drygt 30 år i efterhand försökt analysera polisförhör. Försökt läsa mellan raderna och försökt förstå vad man pratat om mellan förhören. Och varje gång har jag saknat ljudinspelningarna.

Polisförhör och journalisters intervjuer har det gemensamt att man maximalt försöker öppna upp den man intervjuar eller förhör. Försöker få ut så mycket relevant information som möjligt.

Nu protesterar kanske någon och menar att i en del tv-intervjuer tycks ifrågasättande och bjäbbandet i sig, vara det centrala. Ja, så är det tyvärr ibland. Men låt oss lämna dessa sorgliga intervjuer åt sidan.

Inte samma metod

Om jag intervjuar några barn på ett dagis, en tung rånare i ett fängelse, en motsträvig minister, en person vars liv jag beskriver i en bok, eller en patient på en rättspsykiatrisk klinik – så är det självklart att jag använder olika intervjumetoder. Men alltid med samma slutmål, få ut maximalt med information.

Har genom åren pratat om det här med erfarna poliser som varit förhörsledare. Och naturligtvis är det samma sak för dem. Metoderna, tonläget, tempot och annat anpassas till vem det är de förhör. Vad det är för person, om det är en misstänkt eller ett vittne etcetera – och vilken typ av brott det handlar om.

Av de här samtalen har jag kunnat översätta en del, men inte allt, till min vardag – som jag sedan har haft nytta av när jag intervjuar människor i olika situationer.

Genom samtalen har jag också kunnat förstå mer när jag långt efteråt, ibland flera år senare, läser förhör. Och det antingen det är direkt utskrivet från band eller sammanfattat. Men varje gång, utan undantag, har jag önskat att jag haft tillgång till inspelningen.

Patienter på rättspsyken

Under de senaste 17 åren har jag kommit att intervjua många patienter på rättspsykiatriska kliniker. Tror inte att det finns någon svensk journalist som har intervjuat fler.

Det har bland annat handlat om: En resa genom rättspsykiatrins Sverige för SVT. Några kapitel i boken Det farliga Sverige. Enstaka intervjuer i samband med olika reportage. Och nu för min kommande bok, Sveriges farligaste man.

En del av dessa patienter har framstått som nog så friska medan andra har varit väldigt illa däran, då de haft de svåraste psykiska sjukdomar läkarvetenskapen känner till. Hur dessa patienter än framstått i mina ögon, så har de alla haft det gemensamt att de av domstol blivit bedömda som allvarligt psykiskt störda, eller före lagändringen 1992, som "jämställda med sinnessjukdom". Och därmed har de blivit inlåsta på den mest slutna formen av mentalsjukhus vi har, de rättspsykiatriska specialklinikerna. Inlåsta på obestämd obegränsad tid.

Det ska idag mycket till för att man ska anses vara allvarligt psykiskt störd. Kvinnan söder om Stockholm som för några år sedan hade två bebisar i frysen blev det inte, för att bara ta ett exempel.

Alltså kan en journalist inte hur som helst intervjua en sådan patient. Man bör klara ut det med såväl hans eller hennes närmaste läkare som chefsöverläkaren och kanske också patientens advokat, innan man ger sig på det. Och – man intervjuar naturligtvis inte på samma sätt, med samma metoder, som när man intervjuar någon mentalt frisk person. Därtill försöker man än mer än i vanliga fall få vad han eller hon säger bekräftat, via dokument och intervjuer med andra. För vad patienten än påstår så kan det tillbakavisas med att, det där har ju en svårt psykiskt sjuk person sagt.

Hur förhördes Thomas Quick?

Idag är en central fråga hur Thomas Quick förhördes och hur rekonstruktionerna gick till. Vi vet att han spontant började antyda att han hade begått ett antal mord. Efter en tid insåg läkarna på Säter att de måste koppla in polisen.

Så kom då poliser dit och började förhöra Quick. Ingen påstår att det blev raka frågor och raka klara svar. Om man inte kan vara överens om något annat i den här historien, så tycks man i varje fall kunna vara överens om det.

Det var rörigt. Quick erkände mord där det faktiskt kunde vara han som hade utfört det, då han vid det tillfället inte var inlåst på något mentalsjukhus. Han erkände mord som han inte kunde ha utfört. Och – han erkände mord på personer som visade sig vara i livet.

Vad skulle polis och åklagare göra?

Vad ska då polis och åklagare göra i ett sådant läge? Skippa alltihop och ägna sig åt något annat? Nej, det kan de naturligtvis inte göra då det i en del fall faktiskt handlade om människor som hade mördats och där man inte hade kunnat knyta någon annan till dessa mord. Och Quick med sin bakgrund och den diagnos han hade, kunde vara en möjlig mördare. Hade man släppt alltihop i detta tidiga skede hade det definitivt varit en rättsskandal.

Alltså försökte man istället via förhör, rekonstruktioner, brottsplatsundersökningar med mera, att få fram om det verkligen kunde vara Quick som hade mördat någon eller några av de här personerna.

Man använde sig av något nytt, kognitiva förhörsmetoder. Det ska inte blandas ihop med ovetenskapliga teorier om "förträngda minnen". Den kognitiva förhörsmetoden är idag accepterad runt om i världen och handlar helt enkelt om att man med hjälp av att minnas känslor vid tillfället också minns rena fakta bättre.

Enkelt att testa

Den här metoden är enkel att testa själv. Låt någon vän berätta om platsen där han eller hon bodde eller vistades ofta för 20-30-40 år sedan. Ta sedan med personen till platsen och prata om upplevelser där, så kommer personen sannolikt att via känslorna minnas fler fakta. Jag har själv varit med om det många gånger, med personer som jag har intervjuat.

Det här är alltså ingenting konstigt idag. Inget som är ifrågasatt. Men det var nytt för svensk polis när man började förhöra Quick under 1990-talets början.

Vad som däremot inte var nytt för polisen var att mördare ofta har svårt att berätta om det mest råa och kanske rent av bestialiska detaljerna i de första förhören. Att det kan vara ångestfyllt att berätta om det, är snarare regel än undantag. Det har jag personlig erfarenhet av då jag har intervjuat ganska många mördare genom åren.

En av landets mer framträdande mordutredare och en erkänt bra förhörsledare, gav mig ett råd inför att jag skulle intervjua en dömd styckmördare, som han hade förhört men aldrig fått att erkänna:

– Tänk på att du ska få honom att berätta om det svartaste i hans liv, sa han. Ska du få honom till det så får du nog finna dig i att lyssna på honom när han berättar om resten av sitt liv.

Mannen ifråga var bedömd som allvarligt psykiskt störd och inlåst på Sidsjöns rättspsykiatriska klinik. Jag träffade honom i omgångar och brevväxlade med honom. Fick veta det mesta om hans barndom liksom om hans vuxna liv och hans dragning till en viss typ av unga män. Till slut tillstod han styckningen med alla dess vidriga detaljer – och att han hade haft sex med liket. Men han erkände aldrig mordet, hur överbevisad han än var om det. När han dog hade han fortfarande inte erkänt.

En svårt mentalsjuk person

De här förhören med Quick handlar om en svårt psykiskt sjuk person som ska höras. En person som tidigare varit dömd för grova våldsbrott och sexuella övergrepp mot småpojkar, som idag skulle bedömas som våldtäkt eller grov våldtäkt.

Vi har kunnat se hans utbrott i tv, där han far omkring och vrålar. Några menar att det gör han när han inte kan svara på en fråga. Så kan det naturligtvis vara men jag har pratat med patienter som under någon period har varit på samma avdelning som Quick och som även där fått uppleva hans utbrott. Och det är inte journalister eller poliser som har den professionella kompetensen att avgöra om utbrotten är spelade eller inte.

Här sitter nu alltså poliserna och förhör en mentalt sjuk person, som har väldigt svårt att hålla tråden, som får utbrott ibland, som erkänner mord på personer som visar sig vara i livet och som visar ångest inför att detaljerat beskriva mordögonblicken – antingen de är sanna eller påhittade. Därtill är han mer eller mindre drogad, som patienter på sådana kliniker allt som oftast är.

Det är inte så att poliser eller åklagare kan stiga in på en rättspsykiatrisk klinik och beordra läkarna att den de ska förhöra inte ska vara medicinerad. Det är läkarna som har ansvaret för patientens väl och ve – inte polisen. Och det är läkarna som har den professionella kompetensen att bedöma vilka mediciner patienten behöver, när han eller hon ska inta sina droger och hur stor dosen ska vara. 

Vanligt med höga doser

Det är inte ovanligt att patienter på dessa kliniker får mycket höga doser då de som sagt är svårt psykiskt sjuka. Därtill är de övervakade, så skulle de bli överdoserade finns professionell hjälp att tillgå 24 timmar om dygnet.

Den som avgör vilka mediciner en patient ska ha, hur ofta och hur hög dos, är en rättspsykiatriker. Vilket inte ska sammanblandas med yrkesgruppen psykologer.

En rättspsykiatriker är läkare i grunden. Därutöver har han eller hon en treårig specialistutbildning som psykiatriker. Och på det ytterligare specialistutbildning som rättspsykiatriker. Frågan är om det finns något annat yrke i Sverige som kräver så lång eftergymnasial utbildning?

Det är alltså inte poliser och än mindre journalister som ska avgöra medicineringen, eller tro sig vara kapabla att bedöma den, när det gäller rättspsykpatienter. Så påståendena om att Quick var alltför hårt drogad, eller "fick allt legalknark han ville ha" under förhör och vallningar, finns det inga säkra belägg för. Det är möjligt att det kunde vara så, men bevisbördan ligger på den som påstår det. Och att bara utgå från vad Quick själv säger, innebär inte att man har bevisat någonting. Antingen man tror att Quick är skyldig till ett eller flera mord, eller helt oskyldig – så något sanningsvittne är väl knappast denna psykiskt sjuka patient?

Fick han information?

Vad jag beskriver ovan utesluter inte att Quick under förhören kunde ha fått information via polisens frågor, som han sedan bit för bit kunde pussla ihop med vad han redan visste från rapportering i olika medier. Jag tror inte att utredningarna avseende Quick varit felfria. Jag tror överhuvudtaget inte att det finns felfria människor. Ovanstående beskriver bara förutsättningarna för de här förhören.

Olika versioner och att han bit för bit i förhören tar sig fram till beskrivningar som i stora delar överensstämmer med polisens uppfattning om hur det har gått till, behöver alltså inte nödvändigtvis betyda att någon matat Quick med information. Utan det kan handla om svårigheterna med att få en psykiskt sjuk person att hålla tråden och minnas vad som har hänt.

Ledande frågor?

Fick Thomas Quick ledande frågor? Ja, definitivt. Ingen förnekar det. Men vad innebär då ledande frågor? Om någon börjar erkänna mord så inriktas frågorna naturligtvis på var, när och hur han mördade någon. Alltså att man utgår ifrån att han kan vara skyldig till mord som inte är uppklarade. Allt annat vore konstigt.

Lika konstigt som att man inte skulle avsluta förhör med den inriktningen om det visar sig att han "erkänner" ett mord på en person som visar sig vara i livet.

Vill jag med ovanstående påstå att Quick nog ändå är skyldig. Nej, men jag hävdar bestämt att man inte kan se på de här förhören på samma sätt som på förhör med mentalt friska människor på en polisstation.

Det som kan framstå som konstiga förhörsmetoder, något som inte följer de vanliga rutinerna, kan tvärtom vara en bra metod för att förmå en svårt psyksjuk mentalpatient att berätta vad han vet.

Och – ingen inblandad har påstått att förhören inte var krångliga. Ingen har påstått att det blev raka frågor och lika raka svar. Tvärtom har man tillstått att det här var ett problem som man hela tiden hade att handskas med.

De sex tingsrättsdomarna

De flesta som idag med stor säkerhet uttalar sig om att Quick är helt oskyldig till de åtta morden, utgår ifrån Hannes Råstams tv-program och den bok som han och Mattias Göransson tagit fram.

Tveklöst har Hannes gjort ett stort och omfattande grävarbete. Och tveklöst har han pekat på en del svagheter i bevisningen. Men har han betat av alla de punkter som utgjorde stödbevisning när Quick dömdes? Nej, det har han inte. Han har pekat på ett antal faktorer och ifrågasatt dem. Men det är långt ifrån alla.

Det är självklart inte så att om en faktor bland många i stödbevisningen är svag, eller till och med helt utan bevisvärde, så är därmed den som är dömd helt oskyldig med någon slags automatik. Kvar finns de andra faktorerna.

Ta en sådan sak som att Quick tycker sig minnas att ett hus är grönt, när han kör omkring med ett lik i bakluckan i Norge. Sedan visar det sig att huset vid tillfället var rött men med grönt tak och mycket grönska runt omkring. Blir därmed Quicks berättelse ett falskt erkännande? Nej, naturligtvis inte – men det gör just den punkten några nyanser svagare. Hade han däremot sagt att det var gult, hade det inte inneburit något stöd åt erkännandet.

Ingen teknisk bevisning

I domarna klargörs klart och tydligt att det inte finns någon teknisk bevisning. Av det har många dragit slutsatsen att Quick därmed bara är dömd på sitt eget erkännande. Men så är det inte alls. Tvärtom klargörs det lika tydligt i domarna att han inte bara kan dömas på det.

Det är först efter att man har kommit till slutsatsen att ett antal faktorer placerar honom på mordplatsen vid tillfället, som man dömer honom.

Det här är ingenting konstigt. Det är inte alls ovanligt att människor döms i Sverige på sina erkännanden plus stödbevisning. Och som i fallen med Quick, utan teknisk bevisning.

Falska erkännanden

Var domstolarna medvetna om att här fanns en risk för att det var falska erkännanden som Quick kom med? Ja, definitivt. Det framgår tydligt av skrivningarna i de flesta av domarna att det här var en problematik som i högsta grad var uppe under förhandlingarna och kanske än mer under överläggningarna som resulterade i de fällande domarna.

Domstolarna kommer fram till slutsatsen att det fanns stödbevisning här och där som utgjordes av kunskaper hos Quick som han enligt rätten inte kunde ha fått från olika medier eller från de som förhörde honom. Det här markeras speciellt i vissa domar då man var fullt på det klara med att det fanns de som påstod att poliserna som förhörde honom, medvetet eller omedvetet, kunde ha förmedlat information till honom.

Medgärningsmän?

Men tänker nu kanske någon, Quick påstod ju flera gånger att det var någon ytterligare som var med när han genomförde vissa mord. Kan man bara bortse från det? Nej, absolut inte.

När jag läser de fällande domarna tycker jag att det är en svaghet att det inte tydligare klargörs varför dessa personer inte har kallats som vittnen. Efter vad jag förstår kan i varje fall ett par av dem ha haft alibi och omöjligt kunnat delta i de där morden. Och det borde ha framgått tydligare i en del domar.

Ljuger alltså Quick på den punkten? Eller handlar det kanske bara om hans psyke och vad som utspelar sig i hans huvud? Och därmed kanske det inte alls från hans sida var en medveten lögn. Som sagt, det här handlar om en svårt psykiskt sjuk patient på en rättspsykiatrisk klinik och mycket han säger måste rimligen ifrågasättas – då som nu.

Eller kunde de här personerna faktiskt ha varit med vid något eller några mord? Men inte kallats som vittnen då polis och åklagare inte kunnat bevisa deras närvaro och självklart insett att de skulle neka till all medverkan. Men visst kan man ändå med visst fog ifrågasätta att varken åklagaren eller advokaten kallade någon av dem som vittne.

Vart vill jag komma?

Vad jag påstår, är att det här inte är så enkelt som allt för många försöker göra det till. En enstaka faktor här eller där i den här omfattande historien gör inte Quick/Bergwall otänkbar som skyldig till ett eller flera av de åtta morden. Och likaså, enstaka faktorer kan inte få utgöra grund för att döma honom. Men efter att återigen ha läst domarna kan jag inte se att han bara är dömd på några enstaka faktorer. Och en del av dessa faktorer har inte fullt ut kunnat tillbakavisas i Råstams program och bok.

Samtidigt tillstår jag att jag inte kan veta vad som hände under alla de där förhören. Liksom att jag inte kan veta vad som har sagts under rättegångarna. Och det kan jag fortfarande inte veta om jag läser samtliga förhör i såväl förundersökningarna som i spaningsmaterialet. Och inte heller genom att läsa domarna, vilket jag alltså har gjort.

Jag kan möjligen få en viss aning om vad som utspelat sig. För jag har då fortfarande inte kunnat lyssna på ljudinspelningarna. Vilket jag har gemensamt med nästan alla som uttalar sig med stor säkerhet och övertygelse om vad som utspelat sig under förhören och rättegångarna.

Vi kan dock läsa domarna. Kanske kan man till och med begära att man ska ha läst domarna innan man med stor säkerhet uttalar sig om huruvida de är felaktiga eller ej?

Varsågod – nedan finns samtliga domar tillgängliga för läsning.