Eftersom många av er som läser detta kommer att tänka att det jag skriver bara är trams eftersom jag själv är psykopat, så vill jag inledningsvis klargöra att jag inte lider av psykopati. I min senaste riskbedömning – som två av Sveriges främsta experter på området har genomfört – står bland annat: ”Nilsson [kan] sammantaget inte anses uppfylla de diagnostiska kriterierna för psykopati … beteendemässigt hamnar han idag lågt i psykopatiskattning.”

Nu när det är avklarat så kanske det jag skriver kommer att tolkas som mer än ett sätt för mig att rättfärdiga min egen existens.

Fångar är labbråttor

Rent kliniskt så ställs en psykopatidiagnos utifrån den psykopatiska checklistan. Denna består av 20 påståenden som rankas med 0, 1 eller 2 poäng, beroende på hur väl den som bedöms anses uppfylla respektive kriterium. Alla som får minst 26 poäng av maximalt 40 anses vara psykopater.

Problemet är att nästan all modern diagnostisering och forskning görs i fängelsemiljö, vilket innebär att det är där alla psykopater hittas. Det skulle för övrigt inte anses vara politiskt korrekt om man började leta efter psykopater bland polisen, lärare eller andra yrkesgrupper – alltså är populationen av intagna den enda samhällsgrupp där denna typ av forskning är accepterad. Vi fångar, som inte har något att säga till om, används alltså som labbråttor.

Bedrivandet av kontroversiell forskning i en sluten värld dit få har tillgång innebär även att andra forskare inte kan göra om undersökningarna för att kontrollera resultaten. Lägger man sedan till att många av dem som forskar samtidigt arbetar som riskbedömare av de individer som ingår i deras studier, då förstår man att det finns grund att ifrågasätta resultaten.

Omoderna kriterier

Det finns dessutom ett grundläggande diagnostikproblem. Vissa av kriterierna på checklistan är nämligen sådana att många i samhället uppfyller något eller några av dem, exempelvis arbetslöshet och problem med skulder. Det är inte heller osannolikt att man har haft ett flertal relationer av en sexuell natur. Enligt den psykopatiska checklistan kan då kriterierna ansvarslös, promiskuös och många kortvariga förhållanden vara uppfyllda; man har då alltså en personlighet med inslag av psykopatiska drag. Många experter menar att kriterierna inte är uppdaterade till moderna förhållanden, exempelvis behöver man idag inte nödvändigtvis vara gift i flera år för att anses normal, utan det är fullt accepterat att byta partner med jämna mellanrum om man så vill.

Dessutom bör man beakta att Statens beredning för medicinsk utvärdering framhåller att felmarginalen ligger på 25-30 procent för riskbedömningar som görs inom psykiatrin och rättspsykiatrin. Detta innebär alltså att var tredje eller var fjärde diagnostisering är felaktig. Felmarginalen innefattar alla typer av riskbedömningsinstrument, inklusive den som görs enligt den psykopatiska checklistan.

Vresiga tomtar och troll

Även professor Martin Grann, Kriminalvårdens egen utvecklingschef, har i flera offentliga uttalanden klargjort sin opposition mot användandet av psykopatidiagnosen. Han har bland annat sagt att begreppet psykopati inte bör användas eftersom det är en nedsättande och stigmatiserande diagnos som egentligen inte behövs.

Docent Magnus Hörnqvist vid Stockholms universitets kriminologiska institution gjorde en utmärkt sammanfattning av psykopatibegreppets problem i en debattartikel som publicerades i Dagens Nyheter:

Att tro på psykopater är lite grand som att tro på det som förr i tiden kallades småskrymt. Man kan inte riktigt förklara hur det kommer sig att skörden slår fel eller att en del människor mördar för några tusenlappar, och så antar man att det måste finnas något bakomliggande och ger det ett namn, i det här fallet psykopati. Benämnandet ger ett slags förståelse. Men det gör inte teorin om psykopater bättre än teorin om vresiga tomtar och troll.

Mer än en halvering av antalet psykopater

Självklart finns enstaka individer som saknar empatisk förmåga och kapacitet att känna ånger. Men dessa är få till antalet och långt ifrån professor Sten Levanders påstående, som publicerades 1997 i Läkartidningen, om att cirka 37 % av fångarna skulle vara psykopater. Antalet har numera reviderats, i ett debattinlägg från några år sedan säger han att siffran är 20 % av alla svåra våldsbrottslingar. Observera att i det första fallet handlar det om samtliga fångar och i det andra om en mindre del. Hur kan antalet påstådda psykopater ha mer än halverats under den här perioden? Svaret är naturligtvis att man inte riktigt vet vad en psykopat är.

Även om det finns ett ”vedertaget” bedömningsinstrument så har undersökningar visat att expertisens åsikter skiljer sig sett till i vilken omfattning, om någon, man bör stämpla folk som psykopater. Det kan därför inte anses acceptabelt att under vetenskapliga förespeglingar klassificera individer som kalkylerande vettvillingar i syfte att förklara beteenden man inte förstår.

Diagnosen är stigmatiserande och riskerar att bidra till negativa förväntningar som kan bli självuppfyllande profetior – genom att stämpla folk som psykopater så riskerar man alltså att skapa det som många menar inte finns.