Jag har läst domarna där Thomas Quick döms för åtta mord. Men jag har inte läst förundersökningarna och inte spaningsmaterialet. Därför uttrycker jag mig försiktigt. Skriver att jag lutar åt, att jag tror, att Quick inte har gjort sig skyldig till de där morden. Vi vet att han har försökt råna en bank, att han har begått sexuella övergrep mot fyra småpojkar, som med dagens lagstiftning sannolikt skulle ha bedömts som våldtäkter eller till och med grova våldtäkter. Och han har knivhuggit en man så till den grad att det var rena turen att mannen överlevde. Domstolen bedömde det som dråpförsök. På rättspsyket har man beslagtagit en samling barnporr som Quick haft. Det har varit av typen bundna småpojkar.

Utifrån ovanstående och efter vad jag sett och hört av Quick så tycks det vara på sin plats att han idag är inlåst på en rättspsykiatrisk klinik. Men – jag lutar alltså åt att han inte har mördat någon.

Bara två journalister

Mig veterligen finns det bara två journalister i Sverige som har läst alla förundersökningar och därtill allt de kunnat komma åt i spaningsmaterialet rörande Quicks påstådda mord: Hannes Råstam och Gubb Jan Stigson.

Men – Gubb Jan Stigson har därtill närvarat på sju av de åtta rättegångarna där Quick fälldes för mord. Han har bevakat dessa rättegångar. Hannes Råstam har inte varit på någon enda av dessa rättegångar. Och det är vad som framkommer i rättegångar som människor döms på – eller i varje fall ska dömas på, enligt svensk lag.

Viktig och nödvändig röst

Dessa två journalister, Råstam och Stigson, har kommit fram till helt motsatta slutsatser. Råstam blev helt säker på att Quick var oskyldig till de åtta morden, medan Stigson är lika säker på att han är skyldig.

De är två framträdande journalister, även om Råstam är mer känd. Stigson har bland annat fått Publicistklubbens Stora pris och är speciellt omnämnd för sina granskande reportage i en jubileumsskrift från Journalistförbundet.

Under många år var det Stigsons slutsatser, i hans cirka 300 artiklar i Dalademokraten, som var gällande: Quick var en seriemördare.

Idag är det tvärtom: Råstam anses ha rätt och Stigson helt fel. På Råstams sida finns tungviktare som Jan Guillou och Leif GW Persson som har anfört den ståndpunkten sedan många år tillbaka. Numera finns också alla de som sticker upp fingret och känner efter åt vilket håll det för tillfället blåser, på den sidan. De som varken då eller nu har läst förundersökningarna och troligen inte ens domarna. På Stigsons sida finns en annan tungviktare, Göran Lambertz, men inte så värst många fler.

Det här är ingenting konstigt. Det kallas demokrati, yttrandefrihet och tryckfrihet. Centralt i sådana sammanhang är att de som är i minoritet ska ha möjlighet att framföra sina ståndpunkter. Konstigt blir det först när röster höjs för att Lambertz ska avsättas och Stigson ska fråntas sin yttrandefrihet i frågan om Quick, för att de inte har kommit fram till samma slutsats som andra.

Det hotfulla mejlet

Jag har haft tillgång till en kopia av ett mycket speciellt mejl sedan en vecka tillbaka. Ett hotfullt mejl. Ett mejl som försöker frånta en journalist hans yttrandefrihet. Men jag har avsiktligt väntat med att publicera det, då jag utgått ifrån att avsändaren ska ta tillbaka vad han skriver. Ska förklara att det var dumt och förhastat. Att han var frustrerad och att det brann till i huvudet på honom. Han skulle i så fall inte ha varit den första som ångrat ett mejl.

Men när han nu i radioprogrammet Medierna i P1 säger att han inte ångrar någonting och att han står för innehållet, blir det nödvändigt att publicera mejlet. Det är inte vem som helst som skrivit det, utan det är chefredaktören för det ansedda magasinet Filter, Mattias Göransson.  Så nu publicerar vi här på Para§raf mejlet som det pratats om i några dagar, men som ingen tidigare har publicerat i sin helhet. Det är ställt till Mats Larsson som är redaktionschef och ansvarig utgivare på Dalademokraten:

Från: Mattias Göransson <mattias@magasinetfilter.se>

Ämne: Angående Gubb Jan Stigsson

Datum: 7 juni 2012 13:44:50 CEST

Till: mats.larsson@daladem.se

 

Hej Mats,

det var fascinerande att höra Gubb Jan Stigson på Studio Ett härom dagen, lite som att möta en zombie på gatan. Bildligt talat har han ju faktamässigt blivit både skjuten i huvudet, fått halsen kapad och hjärtat utslitet ur kroppen när det gäller Thomas Quick-skandalen; men ändå raglar han vidare som om ingenting har hänt. Att han numera är ensam om sin uppfattning har han till och med erkänt själv, under en debatt med Hannes Råstam för drygt två år sedan (som skedde inför publik, och filmades: vi skickar dig gärna en bildlänk till hela debatten – den är ganska sevärd, och visar hur Gubb Jan blir fullständigt pulvriserad och till slut, när alla sakargument är motsagda, landar i att han helt enkelt "vet" att Quick är skyldig).

Att landets mest komprometterade och i sammanhanget bortgjorda journalist själv fäktar vidare i något slags desperat försök att uppehålla fasaden må vara hans privatsak (alternativet vore ju att erkänna att han haft fel i långt över 300 artiklar). Det är mer svårbegripligt att du låter honom fortsätta genera Dala-Demokraten, framför allt på den blogg han driver under Dala-Demokratens flagg. Tilläggas bör att det även i de fall då Gubb Jan "för sin egen talan" och i rikstäckande medier fortsätter att sprida sina egna "fakta" och förtala en patient inspärrad på rättspsyk, så är det förmodligen endast på grund av sin roll som bloggare och kriminaljournalist för Dala-Demokraten han ges dessa tillfällen.

Eftersom Sture Bergwall nu, tack vare vårt extremt saktfärdiga men ändå fungerande juridiska system, har A) blivit helt friad från tre av morden; B) har beviljats resning för ytterligare två; C) det remarkabla (första gången, i historien, i Sverige) häromdagen inträffade att en överåklagare själv ansökte om resning för ytterligare ett; samt D) att en överåklagare har utlovat inkomma mycket snart med en resningsansökan för de sista två; vill vi göra dig uppmärksam på att Gubb Jan Stigson sedan ett långt tag tillbaka gör sig skyldig till grovt förtal – tveklöst vad det gäller allt han skriver om de första tre ärendena, men i ärlighetens namn förmodligen även vad det gäller övriga fem (med tanke på Bergwalls återtagande av erkännandena och att ingenting framkommit som talat för hans skuld under de snart fyra år som förflutit sedan dess).

För detta är du, som ansvarig utgivare, ansvarig rent straffrättsligt.

Eftersom Hannes Råstam var vår vän och vi under våren har slutfört redigeringen av hans efterlämnade bokmanus om skandalen känner vi oss personligen illa berörda av den här situationen, framför allt som Gubb Jan Stigson inte ens drar sig för att baktala den avlidne Hannes (såväl på sin blogg som häromdagen på radio).

Advokat Thomas Olsson är för tillfället fullt upptagen med resningsprocessen, men som du vet kan även privatpersoner väcka förtalsmål genom att begära att Justitiekanslern tar sig an ett ärende. För oss är det en tänkbar väg framåt. Samtidigt känns det inte optimalt, eftersom problemet är Gubb Jan, och det skulle bli du som fälldes för förtal och inte han.

Därför föreslår vi att du i vart fall omedelbart utför den självsanering som Dala-Demokraten borde ha utfört för länge sedan. Dessutom förtjänar Sture Bergwall en ursäkt från tidningen, gärna på framstående plats – men om du inte förmår det, åtminstone personligen.

Gubb Jan lär fortsätta ändå. Men gör han det istället på en egen blogg kommer det sedermera att bli ett stort nöje att få se hans pinsamma och skändliga värv utsatt för juridisk granskning.

Vi har länge undrat när Gubb-Jan Stigson ska tystna och hur många fler bevis Dala-Demokraten behöver för att sluta understödja denna cirkus där Gubb-Jan Stigson smuskastar såväl Sture Bergwalls redan beviljade resningar och frikännanden, som Hannes Råstams och Jenny Küttims research. En parentes i sammanhanget är att den bok som publiceras i augusti, och som sett till förhandsbeställningarna ser ut att bli årets bäst säljande reportagebok, även rymmer en noggrann och med oavvisliga fakta välunderbyggd genomgång av det oetiska och generellt sett vansinniga i Gubb Jan Stigsons journalistik. Hur du än ser på saken har du alltså ett problem att lösa.

Hur stort det blir avgör du själv. Vår rekommendation, i all välmening, är att du slutar att skjuta det framför dig, och tar tag i saken redan nu.

Hälsningar,

Jenny Küttim, journalist och researcher vid SVT:s dokumentärer om Thomas Quick, och Mattias Göransson, chefredaktör på magasinet Filter

Gubb Jan Stigson fråntogs sin yttrandefrihet

Det här mejlet resulterade i att Stigson fråntogs sin yttrandefrihet när det gäller fallet Thomas Quick. Han hade då tidigare stoppats från att skriva fler artiklar om Quick i och med Råstams tv-program och annat som framkommit. Sånt händer på redaktioner. Redaktionsledningen tycker att nu räcker det, eller att reportern är för partisk eller liknande.

Men i och med det här hotfulla mejlet, stoppades han nu också från att skriva om Quickfallet på sin blogg och tidigare inlägg han hade skrivit där togs bort – censurerades. Därtill stoppades han av redaktionsledningen från att delta i Sveriges radios samhällsprogram Studio Ett, i P1.

När jag fick reda på det erbjöd jag, som chefredaktör för Para§raf, Gubb Jan Stigson att skriva en debattartikel på Para§raf med ett ordentligt tilltaget utrymme. Det ville han göra – men även det stoppades av hans arbetsgivare.

Gubb-Jan Stigson är alltså idag en journalist, en medborgare i Sverige, som av sin arbetsgivare har fråntagits sin yttranderätt i en fråga som debatteras i hela Sverige. En fråga som sannolikt kommer att gå till historien som en av de största rättsskandalerna i Sveriges historia. Och där Gubb Jan är en av de ytterst få som tagit del av allt material som finns att tillgå om fallet.

Ett absurt mejl

Mejlet ovan från Mattias Göransson visar att han inte tycks förstå det mest grundläggande om vad journalistisk, yttrandefrihet och tryckfrihet innebär. Det är en typ av brev, mejl och telefonsamtal som redaktionsledningar får från makthavare av olika slag, när de försöker stoppa för dem obehaglig journalistik.

De flesta redaktionsledningar gör då precis tvärtemot vad ledningen för Dalademokraten gjorde. De ger journalisten ifråga ett större utrymme och markerar på det sättet att de inte viker ner sig för påtryckningar. Inte sällan publicerar de också vad påtryckningar har bestått i.

De flesta av oss journalister som har varit med i några årtionden har upplevt det här en eller flera gånger. Men här vek man alltså ner sig. Den ansvarige utgivaren Mats Larsson och den välkände chefredaktören Göran Greider kom fram till att en av deras journalister inte längre skulle ha kvar sin yttranderätt. Och den som åstadkom det här var en ansedd chefredaktör för ett seriöst framgångsrikt samhällsmagasin, Mattias Göransson.

Vadå förtal?

Mattias Göransson klargör i sitt mejl att han ser kritiskt granskande och ifrågasättande från en kunnig journalist som förtal! Det säger en hel del om Göransson och om hans syn på journalistik. Och att han hotar med civilrättsliga åtgärder mot slutsatser som inte överensstämmer med hans egna, tyder på total kortslutning och en stor okunnighet om såväl journalistik som rättsfrågor.

I radioprogrammet Medierna gnäller han sedan om att andra kommit över kopior av hans mejl. Men Matias Göransson, det är sånt vi journalister sysslar med. Vi försöker få fram och avslöja spelet bakom kulisserna. Och då få tag på dokument som bekräftar vad som hänt, så att det därmed går att publicera. Det är det som är journalistik Mattias Göransson.

När jag tredje gången läste ovanstående mejl och åter förundrades över vad det innehöll, insåg jag vad det handlade om. Det är inte skrivet av en journalist. Inte skrivit av en som arbetar för maximal yttrandefrihet, tryckfrihet och öppenhet. Utan det är skrivet av en affärsman i mediebranschen. En framgångsrik affärsman. En som lyckats ekonomiskt med sina satsningar som resulterat i stora vinster.

Hannes hade rotera i sin grav

Boken har fått positiva recensioner. Genomgående är man imponerad av Hannes Råstams arbete. Men flera, däribland Jan Guillou, har påpekat att den är rörigt redigerad. Alltså det arbete som affärsmannen Mattias Göransson har utfört.

En tanke slår mig: Kan det ha varit så att den döende Hannes Råstam avsiktligt valde en driven affärsman för att redigera boken för att därmed få maximal uppmärksamhet på den? Det var ju i så fall inte alls någon dum tanke. Hannes valde ju inte en erfaren bokredaktör, eller förläggare eller någon annan kunnig grävande journalist – utan han valde Mattias Göransson som inte är någotdera.

Hannes Råstam kunde ta en fight. Han ställde upp och debatterade mot vem det än kunde var, när han ansåg att det behövdes. Han kunde då vara nog så hård men aldrig att han ville frånta någon hans yttrandefrihet.

Den Hannes Råstam jag lärde känna i mitten på 90-talet, och som jag inte alltid var överens med, men som jag högaktade som grävande journalist – skulle rotera i sin grav om han visste att någon i hans namn försökte, och lyckades, belägga en annan journalist med yttrandeförbud.