Bra kommentar @Bengt!

Den person där motivbilden för det nuvarande beteendet är svårast att förstå är utan tvekan justitierådet Lambertz. För en utomstående betraktare framstår hans handlande närmast som ett intellektuellt självmord. Han befann sig inledningsvis nästan inte alls på de anklagades bänk, utan hans enda bidrag var att han som JK 2006 efter granskning stämplat ”OK” på den tidigare utredningen. För honom hade det varit så enkelt att bara tillstå att den utredning som han var ansvarig för kunde ha gjorts grundligare. Och det är förmodligen här skon klämmer. För då hade han varit tvungen att erkänna att han gjort ett misstag, vilket tydligen är lika svårt för honom som för övriga inblandade i detta drama, (och många av oss andra).

I den digra mejl konversationen finns det faktiskt ett mejl som antyder att det förhåller sig just så. Den 6/8 skickar Lambertz ett mejl till JK för att begära ut de tidigare domarna. Och det är i motiveringen till varför han vill ha ut dessa domar som jag tycker att han avslöjar sig själv. Låt mig börja med att redogöra för hur han INTE motiverar sitt intresse för att få ut domarna. Han skriver t.ex. inte att han ”Förutsättningslöst vill titta på det här fallet igen” eller att han ”Vill se om han kanske gjorde något fel förra gången han tittade på det här” eller att han ”Vill få fram alla fakta på bordet”.

Dessa ”skäl” hade indikerat en prestigelös jurist som söker sanningen. Men han skriver istället att ”Jag ska försöka försvar mitt beslut att inte granska domarna”. Detta är ett mycket konstigt motiv. Det måste nämligen ha stått helt klart för Lambertz att hans utredning kunde ha gjorts mycket grundligare. Så varför skall den då försvaras? Efter Rådstams tre dokumentärer har så många nya omständigheter och fakta kommit fram att det är helt uppenbart för alla, inkl Lambertz, att detta fall är mycket mer komplicerat och svårbedömt än vad som tidigare troddes vara fallet. Det är faktiskt så att Lambertz själv kunde varit hjälten i detta drama. Så hade det sannolikt varit om han 2006 hade gjort en lika grundlig genomgång av fallet som den som Hannes Rådstam senare gjorde. Och det är detta som måste ha varit helt uppenbart för Lambertz. Ändå är hans primära ambition att försvara sig själv och sitt tidigare beslut!

Massor med nya fakta och omständigheter har kommit fram. Hans tidigare utredning misslyckades med att få fram just dessa nya fakta och omständigheter. Men istället för att förutsättningslöst ge sig in i jakten på sanningen och rätta till det som tidigare blev fel, är drivkraften för Lambertz att försöka försvara sin tidigare utredning! Så vill i alla fall inte jag att en av landets mest inflytelserika jurister ska agera. Min tro på landets hösta jurister som sanningssökande och prestigelösa upprätthållare av den högsta ordningen har fått sig en allvarlig knäck. Och det finns flera exempel på att Lambertz inte primärt drivs av ett seriöst sökande efter sanningen. Den 29/5 skriver han” jag vill inte argumentera, utan som mest rynka lite bekymrat på panna” . Den 6/6 följer ”…samtidigt som jag har omgett det med en del bomull av typen….” och ” om man vill hålla grytan kokande….coolast vinner alltid” samt slutligen den 11/8 ”överhuvudtaget är jag inte( i det här skedet) så intresserad av att beslå åklagarna med fel, mer av att så ett frö av tvivel hos allmänheten och medierna”. Och allt detta för att slippa erkänna att man gjort ett fel!!

Det är faktiskt lite tragiskt att se Lambertz mer och mer måla in sig i ett hörn och för allt fler börja framstå nästan som en rättshaverist. Han skyller på media och säger att han vill diskutera fakta. Men då måste han väl i rimlighetens namn vända sig mot de 12 hovrättsdomare och 8 åklagare som kommit till en helt annan slutsats angående det som Lambertz tycker är stark bevisning. Det är inte media som beviljar resning och lägger ner åtal i brist på hållbar bevisning! Det är kunniga jurister som efter noggrant övervägande kommer fram till att det inte finns något som talar för Sture Bergwalls skuld, och det är närmast en gåta för alla som sätter sig in i ärendet hur det kunde gå så fel förra gången fallen prövades.

Den finns en aspekt av Lambertz agerande som jag har extra svårt för. Lambertz är i kraft av sin position inflytelserik och han har mycket makt. Att han då i sin iver att slippa erkänna ett misstag och i försvaret av sin egen person väljer att medvetet smutskasta en närmast försvarslös människa och patient är direkt motbjudande. Det framgår tydligt av mejl korrespondensen att det är en medveten strategi att förtala SB närhelst tillfälle ges genom att hänvisa till de diagnoser som klistrats på honom. Man drar sig alltså inte för att försöka baktala den kanske allra svagaste personen i detta drama. Om de hjärnor som ligger bakom teorierna om medvetna avvikelser och SB:s s.k. terapeutiska behandling, också endast delvis ligger bakom hans diagnoser, får det mig ställa allvarliga frågetecken runt dessa diagnoser. Jag har oerhört svårt att förstå på vilka grunder SB sitter inspärrad på Säter idag. Att han inte blivit flyttad därifrån och blivit undersökt av oberoende experter är för mig en nästan lika stor skandal som alla turer runt de brott han en gång dömts för. Lambertz verkar vara beredd att gå över lik i försvaret av sig själv. Och att han dessutom utmålar sig själv som den ende modige riddaren i sanningens tjänst fyller mig bara med avsmak!