Åklagarens hemligheter

Tillbringar dagen i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt. Det är inte första gången jag är där. Men det är första gången som jag förutom koll i min väska, tömmande av fickorna etc, även blir kroppsvisiterad. När jag frågar varför, svarar en av poliserna att det har att göra med olika säkerhetsgradationer.

Inne i rättssalen sitter sju häktesvakter. Därtill fyra poliser, plus minst tre stycken bakom en mörk glasruta. Och bland oss åhörare kommer och går fem poliser.

Rena cirkusen

Efter 32 rättegångsdagar har åklagarna blivit färdiga med sin framställning. Idag är det dags för advokaternas frågor utifrån sakframställningen. Det blir rena cirkusen.

Jonas Oredssons advokat Thomas Martinsson börjar fråga. Tonläget mellan honom och huvudåklagaren Karin Bergstrand är milt uttryckt irriterat, sedan tidigare i den här rättegången. Bitvis blir det raljerande och rent hånfullt från bägge sidor. Påminner mig om ett gammalt äktenskap som för länge sedan borde ha resulterat i skilsmässa.

Åklagarna förstår inte Martinssons frågor så han får ta om dem gång på gång. När han så småningom får svar, blir det ofta inget svar alls.

– Det vet vi inte, är ett återkommande svar.

Vid ett tillfälle påpekar en av åklagarna att det i målet är en förundersökning på 15.000 sidor plus spaningsmaterial, alltså slasken, på likaså 15.000 sidor. Underförstått att det är mycket att hålla reda på. Vad som är undanflykter för att man inte vill svara eller för att man inte kan svara, är svårt att avgöra.

Var, när, hur?

Sedan är det advokat Johan Erikssons tur att fråga. En fråga rör överlämnande av en stor summa pengar i en påstådd narkotikaaffär. Om man utgår från den gamla mallen: Var, när, hur, hur mycket och vilka, blir det så här:

Var: Colombia. När: Vet inte. Hur: Vet inte. Hur mycket: 1,7 miljoner dollar. Vilka var där: Vet inte.

Efter att ha häckat på hundratals rättegångar trodde jag inte att något skulle kunna förvåna mig längre. Men nu blir jag det. Åklagare brukar självklart kunna svara på den typen av frågor, eftersom man måste ha någon form av saklig grund för att åtala en eller flera personer. 

Hemliga polisen

När Johan Eriksson kommer in på SSI, polisens speciella kommando för infiltrationer och liknande hemliga operationer, och vad de haft för sig när man försökt infiltrera Oredsson med flera, blir det än mer underligt. Advokaterna har inte fått ta del av SSI:s rapporter, annat än i väldigt maskat skick. Och åklagarna påstår att de själva antingen inte läst dessa rapporter eller bara sett dem i maskat skick.

När Johan Eriksson pressar åklagarna framgår följande av åklagare Karin Bergstrands svar:

Hon har fattat beslutet som förundersökningsledare om att SSI ska agera i det här fallet. Men det är inte hon som har beslutat om vad som ska maskas. Och hon hävdar bestämt att hon inte har läst rapporterna i omaskat skick.

Hon skulle alltså som förundersökningsledare som har beordrat att arbetet ska utföras, inte ha läst rapporterna innan någon har strukit över sida efter sida av text. En av rapporterna är på 47 sidor. Det framgår att av dessa är 27 sidor helt maskade och övriga 20 till stora delar maskade.

Slutligen hävdar åklagaren att det som är maskat inte har någon betydelse för målet. Men – hur kan hon veta det? Hon säger ju att hon inte har läst rapporterna omaskade.

I juridiska sammanhang brukar man beskriva sådana här uttalanden med orden: Det bär inte sannolikhetens prägel. På vanlig enkel svenska betyder det: Personen ljuger. 

Polis och åklagare försöker uppenbart dölja något. Frågan är vad – och vad det kan ha för betydelse för rättegången? Jag kommer då och då framöver att bevaka den här rättegången – och lär säkerligen få anledning att återkomma i bland annat den här frågan.