Icke önskvärd
Ture Nässén var utsänd från Rikskriminalen för att delta i Quick-utredningen. Han blev inblandad i fyra av fallen. Men när han kom med kritik mot hur utredningen bedrevs ville de inte ha med honom längre, berättar han.
Han var med i utredningarna avseende det holländska paret Stegehuis, Yenon Levi, Therese Johannesen och de somaliska pojkarna. Ofta körde han bilen med Quick och Seppo Penttinen när de for omkring och letade efter någon plats där Quick påstod att han mördat någon.
– Jag fann ingen anledning att vara med längre när jag inte längre trodde på Quick, säger Ture Nässén.
– Steg du av själv eller blev du utsparkad?
– Det var väl både och.
Letar efter mordplatsen
Nässén berättar om när han körde bilen och Quick skulle leda dem till platsen där Levi mördades. Med i bilen fanns Penttinen och personal från sjukhuset. Nässén kunde trakterna och visste var de skulle svänga in men Quick sa ingenting, så Nässén fortsatte fram till en bensinmack en halvmil längre fram.
– Där frågade jag om vi skulle vända, berättar Nässén. Och det blev lite prat hit och dit. Men det blev så till slut att vi vände och körde tillbaka samma väg. När vi närmar oss vägen där vi ska in så säger inte Qucik någonting. Men då frågar Penttinen honom om vi ska ta till höger här? Och då nickar Quick och hummar jakande. Så jag körde in där.
Med i bilen hade de en docka i fullvuxen mansstorlek, som skulle föreställa Levi.
– Den där dockan skulle Quick lägga på den plats där han hade slängt honom när han var klar med honom. Men han kastade ju dockan på fel sida av vägen. Och att det fanns spår av strid på platsen när Levi hittades och att det fanns pengar utspridda, det togs aldrig upp där. Du vet, vi fick ju aldrig ställa några frågor till Quick. Utan det var bara Penttinen som fick fråga.
– Kom det alltså inga frågor om märkena efter den strid som hade varit och att det hade funnits pengar utspridda på platsen?
– Nej, det pratades ingenting om det.
Nya bud
Sedan gjorde man om rekonstruktionen med Levi.
– Och då var det plötsligt en mordplats och en annan fyndplats. Men det trodde ju inte Janne Olsson på eftersom det var så klara spår av en fight på fyndplatsen. Och ena gången var det en domkraft han hade slagit Levi med och andra gånger var det någonting annat. Och hela tiden var den där psykologen med och styrde. Och ibland fick Quick några piller och andra gånger en spruta och sedan skulle vi fortsätta.
När det var dags för rekonstruktion avseende det holländska paret så blev det samma sak. Quick reagerade inte så Nässén körde förbi den väg där de skulle in.
På bilden till vänster: Thure Nässén och Jan Olsson på mordplatsen.
Efter några kilometer vände de och körde tillbaka.
Men inte heller den gången reagerade Quick där de skulle ha svängt in.
– Inte fan hade han varit på den där platsen tidigare, säger Nässén. Quick var helt vilse där och hittade inte alls. När vi så småningom kom till mordplatsen så blev ju allting fel där också. Han rusade ju in i tältet och så hade det ju inte gått till.
Gick åt sidan och pratade
Så Quick drogs ut ur tältet och Penttinen tillsammans med en vårdare gick åt sidan med Quick, enligt Nässén:
– Och dom satt en bit bort och pratade i en halvtimme eller om det kanske var 45 minuter och sedan skulle alltihop göras om igen. Och då blev ju det mesta rätt.
När det gäller mordet på den norska flickan Therese Johannesen var Nässén bland annat med när de tömde tjärnen där det enligt Quick skulle finnas kroppsdelar:
– Och då sa jag till Penttinen att han skulle fråga Quick om han kunde simma ryggsim. För det måste han ju ha gjort om han skulle kunna frakta ut kroppen i den där tjärnen, sa jag. Men Quick fick ingen sån fråga. Jag vet inte, men han kunde kanske inte simma överhuvudtaget. Så där var det och med tiden började jag ifrågasätta om han överhuvudtaget var en mördare.
Det resulterade i att Ture Nässén efter en tid fick ett brev från bland annat Penttinen där de ifrågasatte att han kritiserade utredningen.
Svarsbrevet
Ture Nässén svarade på brevet och några dagar efter att vi träffats för den här intervjun får jag en kopia av brevet. Där skriver han bland annat om fallet med det mördade holländska paret:
Jag har inte deltagit eller arrangerat någon rekonstruktion eller "vallning" tidigare där den misstänkte kommit till "dukat bord", som vid det här tillfället/.../
Jag fick den uppfattningen att det var psykologerna som "styrde och ställde" när det gäller den här rekonstruktionen och inte som brukligt är, förundersökningsledaren och polisen./.../
Ture Nässén skriver även i brevet om fallet med Levi och likaså om utpekandet av de somaliska pojkarna. Och han sammanfattar så här:
Med ledning av det nedtecknade förstår Du kanske Seppo, varför jag inte tror på Quick, och jag vill även tillägga, att jag inte tror att han har utfört något mord överhuvudtaget. Han vill bara känna sig uppmärksammad och befinna sig i rampljuset.
Hans första mordutredning
– Hur var Quicks humör när ni var ute och åkte på olika ställen?
– Han var på gott humör. Det var ju helt klart att han trivdes med det där. Men när han sa något som var helt fel och någon påpekade det, så surnade han till. Då satt han mest och hummade.
– Hur ser du på det här med anklagelserna om att Christer van der Kwast och Seppo Penttinen skulle ha förstått att Quick var oskyldig?
– Nej, dom trodde på det. Det gjorde dom. Men Penttinen var ju oerfaren. Det här var väl det första mord han hade jobbat med.
– Kan det vara så att Quick är skyldig till något av morden men inte alla åtta?
– Ja, så kan det naturligtvis vara. Men inte i något av dom fall jag var inblandad i. Personligen tror jag inte att han har utfört något enda mord. Och därmed går en massa gärningsmän fria.
Kommentar från Haimat
Skrämmande att läsa hur Lambertz som JK avfärdade Pelle Svenssons rättsutrednimg. Inkompetens blandat med rättsröta.
Kommentar från OldWolf
Allt det som Thure Nässén berättar fanns med i Pelle Svenssons rättsutredning, som JK Lambertz helt nonchalerade.
Så här svarar Lambertz:
Vad gäller påståendet om att rekonstruktionerna var riggade konstaterar Justitiekanslern att domstolarna själva hade möjlighet att bedöma hur rekonstruktionerna hade genomförts ... Visserligen ställde förhörsledaren frågor till TQ vid de rekonstruktioner som Justitiekanslern har granskat närmare (Appojaure, Rörshyttan och Sundsvall). Rekonstruktionerna ger dock inte något annat intryck än att TQ självmant redogjorde för händelserna utan otillbörlig påverkan av förhörsledaren eller någon annan. ... Sammanfattningsvis har det inte framkommit något som gör att det finns anledning för Justitiekanslern att rikta kritik mot hur rekonstruktionerna genomfördes.
Kommentar från Nick
Klargörande intervju som berör flera av de tankar jag hade i en kommentar här igår kväll på Svenssons artikel.
Som Bengt skriver: CvdK, SP, CB har med stöd hos psykologer o läkare hamnat i en bisarr situation där de trott att TQ var relevant för en utredning o åtal. Troligen har de till följd av hans 'sjukdomstillstånd' valt att agera för att försäkra sig om att domstolen ska få en entydig bild av hans skuld och inte bli distraherade av hans problematik. När de sedan går vidare med fler fall så kan de inte längre backa - om de skulle bli kritiska mot TQ så skulle plötsligt hela förfarandet vara förkastligt. Det är därför de gräver ned sig i en tunnel utan slut där TQ måste vara skyldig. Kritiker av denna röra behöver inte lägga tid på att argumentera om TQ's skuld - det är hela processen som inte är rättsäker och därför en skandal oavsett skuldfrågan. Försvarare av röran måste lägga tid på skuldfrågan då de menar att rättväsendet ska agera drastiskt för att skydda allmänheten mot en bindgalen seriemördare. Slutsatsen är otvivelaktigt att försvararna inte argumenterar för en rättstat som vi känner den, och att nästa fråga som måste diskuteras är hur framtida utredningar i ett digitalt info-samhälle ska kunna skydda sig mot 'attention-seekers' som antagligen är beredda att erkänna vad som helst för 15 minuters berömmelse. Vilka nya grepp krävs för att upprätthålla rättssäkerheten i en miljö utan okänd information? Ska vi bara döma gärningsmän som entydigt kan bindas till brott via teknisk bevisning och inte längre acceptera indicier-domar?
Kommentar från Bengt
Tack för en mycket intressant och klargörande intervju. Enligt Nässén verkar Kwast/Penttinen verkligen ha trott på Sture Bergwall som gärningsman, (vilket faktiskt är lite glädjande , de har inte MEDVETET vilselett och förvanskat). Men hur är det möjligt att hamna i en sådan slutsats? De som hävdar att Sture Bergwall är skyldig till de mord han dömts för menar att han lämnat uppgifter som bara en gärningsman kan känna till. Men det är istället mer korrekt att säga att han lämnat uppgifter som antingen en gärningsman ELLER en person som egentligen inget vet, men som tillåts lämna 100 felaktiga uppgifter för varje uppgift som nästan blir rätt, känner till. Så frågan blir vad man lägger störst vikt vid, en nästan riktig uppgift eller hundra felaktiga? (Jag vet inte om förhållandet mellan riktiga och oriktiga uppgifter är 1/100. Det kanske i själva verket är 1/5 eller 1/10 eller 1/50 och det är inte helt avgörande heller. Min poäng är istället att alla verkar vara överens om att just detta fall innehåller en unikt stor acceptans av felaktiga uppgifter i förhållande till de få uppgifter som nästan är riktiga)
I en vanlig brottsutredning där någon erkänner ett brott, måste en möjlig gärningsman inledningsvis lämna exklusiv information för att bli tagen på allvar. Om man lämnar felaktig information, t.ex. säger att man slagit ihjäl offret med en stor sten, när polisen vet att en kniv varit mordvapnet, eller säger att offret varit klädd i endast ett tunt linne när han/hon haft på sig en tjock jacka, brukar polisen säga ”Nej Tack, vi är inte intresserade av dina erkännanden, för vi tror inte att du är gärningsmannen”, och sedan skicka hem den erkänningsvillige. Varför har det inte blivit så i detta fall? Och hur kan någon fortsätta att vara trovärdig efter att ha lämnat massor av felaktiga uppgifter? Det är här psykologerna och läkarna på Säters helt ovetenskapliga och fullständigt absurda bidrag till förhörsvetenskapen, teorin om de medvetna avvikelserna, kommer in. Denna teori går i korthet ut på att det är så smärtsamt för SB att berätta om sina brott att han medvetet ljuger för att istället närma sig sanningen stegvis. Så att han hade fel från början bevisar alltså att han har rätt, och att det är han som är gärningsmannen!
Kombinationen av två saker, teorin om de medvetna avvikelserna och uppfattningen att en nästan riktig uppgift betyder mer är hundra felaktiga, är de omständigheter som förmodligen lett denna brottsutredning helt fel.
Felaktiga uppgifter inledningsvis betyder inte att SB:s trovärdighet minskar, och det är heller inte konstigt att uppgiften om ett födelsemärke på Johan Asplunds kropp kommer efter flera års förhör. Eller att SB själv pratar om ett operationsärr, och att operationsärret förvandlas till ett födelsemärke först efter en direkt fråga från Penttinen. Det är heller inte konstigt att SB träffar rätt ang. mordvapnet i Levy fallet, en träpåk, efter att inledningsvis först ha gissat på en sten, en kofot, ett fälgkors, en domkraft, en järnbit, en spade och en träbit. Den enda logiska förklaringen till att SB kan vara en möjlig gärningsman bygger således på accepterandet av teorin om medvetna avvikelser. Och med detta accepterande i botten blir det heller inte konstigt att en nästan riktig uppgift blir viktigare än hundra felaktiga.
Kommentar från Haimat
så det kan bli.
Lambertz kämpar ihärdigt vidare i sin kamp att undervisa folk att Bergwall "inte kan anses oskyldig för att ha frias i domstol". "Det finns mycket starka bevis"
Denna bananrepublik Sverige med sina höga jurister... som vägrar avgå.