Jag berättade för honom att jag första gången hörde talas om Quick någon gång i mitten av 90-talet. Jag arbetade då med ett dubbelmord i Lappland. Två holländska turister hade mördats. Quick hade erkänt morden och jag blev inblandad i den utredningen och senare i ett annat mord han tagit på sig.

Efter ett tag förstod jag att något var fundamentalt fel när det gällde Quick-utredningen. Jag framförde vad jag sett till människor som arbetade i utredningen och talade med mina överordnade, bland annat chefen för Rikskriminalpolisen där jag då arbetade.

Senare skrev jag ett brev till åklagaren och förklarade att min rättskänsla förhindrade mig att delta i Quick-utredningen.

Inte ensam

Jag berättade också för Hannes Råstam att jag självklart inte var ensam i min uppfattning och att kollegor avskilts från utredningen efter att ha torgfört sina uppfattningar.

Hannes Råstam släppte mig inte med blicken medan jag berättade och det var så påtagligt att han kritiskt lyssnade på mig och sökte efter omständigheter i min berättelse som kunde ifrågasättas. Jag träffade honom sedan flera gånger och han ringde också till mig. Långa telefonsamtal där det så väl framgick hur noggrann han var i både stort och smått. Jag kan inte påminna mig att jag någon gång noterade bristande objektivitet hos honom. Jag har arbetat med poliskollegor som haft samma egenskaper och inte tagit något för givet.

Quick hade tagit tillbaka sina erkännanden

En kväll ringde han. Min fru och jag var på väg till en restaurang för att fira en bröllopsdag. Hannes Råstam hade varit på Säters sjukhus där han träffat Quick. Efter att jag försäkrat att jag inte skulle berätta nyheten för någon talade han om att Quick tagit tillbaka alla sina erkännanden. Det blev ett litet annorlunda firande.

Grävande journalister, behövs de? Om inte Hannes Råstam kommit med sin spade hade den grupp som fortfarande förnekar det uppenbara varit mindre bekymrade.

Thomas Quick dömdes som gärningsman i mord efter mord både här hemma och i Norge. Det var så obehagligt att förstå det outhärdliga. Att mannen samtidigt som han dömdes oskyldig också friade de verkliga gärningsmännen.

Inga kriminaltekniska spår

Vi var många som plågades under den här tiden. Vi som professionellt sysslar och sysslat med mordutredningar vet att ingen människa skulle kunna mörda åtta personer i Sverige och Norge utan att lämna kriminaltekniska spår eller andra säkra uppgifter med klar bindning till gärningsmannen efter sig. Bara den omständigheten bland många andra visade på det befängda! Men ändå dömdes han.

Jag och många andra plågades av detta och är nu lyckliga över att Quick-utredningen välts över ända.

Mycket som är fel i myndighetsutövning rättas till inom systemet men ibland händer det inte och då behövs grävande journalister som har samma egenskaper som Hannes Råstam. Han avled i januari och jag känner saknad efter honom av många skäl. Tänk om han hade fått delta i den debatt som hans arbete orsakat. Han skulle ha njutit av att slå motståndarna i huvudet med sanningen.