Mördare på permission

Jag var alltså ute på en bevakad normalpermission, detta innebär att jag under några få timmar får möjlighet att äta en bit mat, handla lite studiematerial och så passade jag på att få håret klippt. Under dessa timmar är jag bevakad av tre uniformerade vakter. Detta är alltså det närmaste frihet jag har kommit under mina snart 13 år i fängelse. Men när jag var ute för några dagar sedan så förföljde några från Aftonbladet mig helt inkognito. Varken jag eller mina vakter hade alltså någon som helst aning om att vi blev fotograferade. Denna typ av paparazzifasoner känns minst sagt inkräktande.

Även jag släpps fri en dag

Jag är fullt införstådd med att jag som kriminalromansförfattare, debattör, bloggare och morddömd anses som en offentlig person. Men kom igen, att följa efter mig i smyg i syfte att få ihop en artikel och ta några foton för att sälja extra lösnummer känns överdrivet. Det hade varit ärligare att komma fram till mig och ställa ett par frågor för att sedan lämna mig ifred.

Problemet är att detta kommer slå tillbaka mot mig. Säkerheten kring mina kommande permissioner kommer att bli än rigorösare och vissa saker som jag tidigare tillåtits kanske inte längre är aktuella. Detta passar säkert alla straffivrarna alldeles utmärkt. Det finns säkert dem som tycker att jag inte ska ha någon som helst möjlighet att vara ute på ens bevakade permissioner. Men kom ihåg att till och med jag kommer ut en dag. Även om det ligger flera år i framtiden så måste jag sakta men säkert få känna på hur det är att vara i samhället, om än bara för några få timmar åt gången.

Plånboksjournalistik

Det som känns mest olustigt är att det troligen var någon kriminalvårdstjänsteman som tipsat tidningen. Inga andra har tillgång till den detaljkunskap som redovisades i artikeln. Detta innebär alltså att en kriminalvårdare har begått tjänstefel och brutit sekretessen, genom att kontakta media och prata om mig som fånge. Men eftersom det strider mot grundlagen så får inte Kriminalvården försöka få fram vem det var som tipsade. Den ansvarige går därmed helt fri. Dessutom fick vederbörande säkert några tusenlappar i tipspengar. Okej, jag får medge att jag inte kan vara hundra procent säker på att det var en vakt, men ser få andra alternativ.

Detta för mig osökt in på sensationsjournalistiken som framförallt kvällstidningarna ägnar sig åt. De betalar ut många tusentals kronor för tips som leder till helsidor och löpsedlar. Något som gör att en del blir villiga att överträda både etiska och juridiska gränser – allt för att tjäna några extra kronor. Denna typ av plånboksjournalistik är rimligen helt fel väg att gå. Den kommer oundvikligen att leda till allt mindre seriös nyhetsförmedling till förmån för skvaller och ryktesspridning. Snart kommer man inte att ha en aning om vad som är sant eller inte i medieflödet, för många tipsare är nog villiga att hitta på lite allt möjligt när plånboken ekar tom.