Seriemördare – icke!

Efter att ha läst ett flertal av de artiklar som har skrivits och även boken av Hannes Råstam – som för övrigt recenseras här på Magasinet Para§raf – så kan jag säga att ilska är den känsla som tränger fram oftast.

En dåre till åklagare

Jag har tidigare suttit med personer som efter ett antal avtjänade år har fått en ny rättslig prövning där det framkommit att de egentligen var oskyldiga och därför friats. Så jag har på första parkett sett den frustration, ilska och besvikelse som har orsakats av ett rättssystem som är långt ifrån felfritt. Men mina tidigare upplevelser bleknar i jämförelse när jag förstår vad Thomas Quick blivit utsatt för. Åklagare, polis, rättspsykiatrisk expertis, till och med hans egna advokater – alla jobbade för att han skulle dömas, trots att det saknades någon om helst bevisning som band honom till ens ett av de mord han tidigare erkänt.

Värst av alla skulle jag vilja påstå är den ansvarige åklagaren i målet, Christer van der Kwast, inte bara för hans agerande under de förundersökningar som han var ansvarig för, utan även för hans agerande nu när det visat sig att Quick är oskyldig.

De flesta andra som var involverade i de så kallade utredningar som har gjorts av allehanda anklagelser mot Quick, har dragit sig tillbaka och slutat yttra sig medialt sedan deras uppenbara dumheter har kommit i offentlighetens ljus. Någon enstaka har även haft kuraget att erkänna sina fel och brister. Men inte den numera pensionerade Christer van der Kwast. Han fortsätter med en dåres envishet att inte bara hävda Quicks fortsatta skuld, utan påstår även att allt har gått rätt till under de förundersökningar som han var ansvarig för.

Bör åtalas

Så som jag ser det – och då lutar jag mig på min digra juridiska utbildning – så finns det ingen tvekan om att Christer van der Kwasts handlingar är brottsliga. Han är enligt den allra lindrigaste bedömningen skyldig till grovt tjänstefel. Oavsett så hade han förtjänat, och många med honom, att ställas till svars i en domstol.

Nu lär det inte hända eftersom preskriptionstiden har gått ut för de brott som de har gjort sig skyldig till. Men de skyldiga måste ändå hållas ansvariga, kanske kan de anhöriga begära skadestånd hos JK, då hade i alla fall en officiell granskning kommit till stånd av alla statliga myndigheter som varit inblandade. Även om JK tidigare har granskat Quick-fallet så har nytt material nu framkommit i Hannes Råstams bok. Och skulle JK hitta något brott som inte är preskriberat så skulle hon förhoppningsvis väcka åtal.

Dessutom tycker jag att en ny anmälan ska göras till advokatsamfundet gällande Claes Borgströms medverkan. Även om det tidigare har anmälts så bör allt material som nu Hannes Råstam fått fram rimligen leda till en ny utredning av Borgströms agerande.

Förtroendet för rättsväsendet kräver att de skyldiga hålls ansvariga, det måste tydligt markeras att rättvisans tjänare inte får bete sig hur som helst.