Vill ha tidsbestämt

Lite drygt 13 år har nu gått sedan min hemtelefon ringde mitt i natten och jag i ett sömndrucket tillstånd lyfte luren:

– Ja, hallå.

– Är detta Ricard Nilsson? frågade en bestämd, nästan lite argsint mansröst.

– Ja, det är det. Vem…

Rösten avbröt mig abrupt!

– Detta är från Malmö piketstyrka, du har en minut på dig att komma ut genom framdörren med dina händer synliga!!! var det sista jag hörde innan luren las på.

Så många tankar for igenom mitt huvud. Det första jag gjorde var att sluta ögonen i ett försök att väcka mig själv. Detta är en mardröm, tänkte jag. Men efter ett par försök att få mig själv att vakna till verkligheten var jag tvungen att inse fakta – detta var verkligheten. Jag skulle bli gripen och mitt liv skulle aldrig mer bli detsamma.

Tretton år senare

Här sitter jag nu, ett drygt decennium senare och har skickat iväg min begäran om omvandling av mitt livstidsstraff till Örebro tingsrätt. Funderar en hel del över det som varit. Nu tänker jag inte skriva något mer om mitt brott och för dem av er som undrar hur jag ställer mig till mina gärningar föreslår jag att ni läser ett av mina tidigaste blogginlägg betitlat ”Att ångra sitt brott”.

Befinner mig nu alltså i en cell på Tidaholmsanstalten och ser tillbaka på alla år i fängelse. Jag är glad att ha lyckats göra något vettigt av tiden. Först är det mina högskolestudier som förutom kunskap även har gett mig en insikt i samhället, normer och på något sätt fått mig att förstå hur fel jag tidigare tänkte och agerade. Sedan är det mitt författande som har gett mig en vettig fritidssysselsättning där jag får utrymme för min kreativitet samtidigt som jag fick förmånen att lära känna mina goda vän, tillika författarpartner, Pierre D Larancuent. Arbetet med vår gemensamma kriminalroman ”Män utan nåd” har varit bland det roligaste jag har gjort.

Önskar en andra chans

Sedan har jag artikelskrivandet, allt från inlägg på debattsidorna hos landets största dags- och kvällstidningar till vanliga artiklar och även en del bokrecensioner i olika tidskrifter men främst här hos Magasinet Para§raf. Allt sammantaget gör att jag känner mig rustad för det som komma skall och jag har även en försiktigt optimistisk syn på framtiden samt mina möjligheter att klara av ett liv i frihet.

Men trots min positiva utveckling så funderar jag även på hur mycket jag har sårat såväl brottsoffren som mina egna anhöriga. All ånger som finns inom mig gör livet stundtals olidligt. Jag vet vad jag har gjort, hur lever jag med detta? Hur kommer livet för en sån som jag att se ut i frihet? Hur mycket hat kommer jag att tvingas utstå? Finns det en kvinna som kan älska en sån som jag? Kommer jag ens att kunna bo kvar i Sverige? Frågorna är många och jag har inga bra svar. Utan jag försöker bara hålla mig ödmjuk och hoppas på att få en andra chans.