Sveriges farligaste man – del två
Sju nedslagna
När Niclas Löfdahl kommer in i rättssalen på Växjö tingsrätt omgärdas han av fem mentalskötare och två ordningsvakter från tingsrätten. Det har gått nästan två år sedan händelsen som nu ska avhandlas. Och som resulterade i att sju storvuxna män låg nedslagna på Växjö rättspsykiatriska klinik, när Niclas till slut lugnade ner sig och gick in på sitt rum.
Såväl Niclas som hans advokat, och de skötare som kommer att vittna, vet att inte allt kommer att klaras ut. För två av de nedslagna har inte anmält Niclas.
– Därmed vet jag att i varje fall några på det här stället är män. Dom respekterar jag, sa Niclas när han berättade för mig om den här händelsen.
– Men kan det inte tvärtom vara så att dom inte vågade anmäla dig?
– Nej, det är bra killar.
När Niclas kommer fram till den plats han ska sitta på i rättssalen, får han syn på mig som är den enda närvarande på åhörarplats. Han vet att jag kommer att vara där, eftersom jag håller på och skriver en bok om hans liv. Han ler och höjer högra handen lite till en hälsning. Att ta varandra i hand för att hälsa är inte möjligt då åhörarplatserna är avskilda från rättegångssalen med tjocka okrossbara glasskivor.
Det har gått ett halvt år sedan jag var här nere och träffade honom första gången. Men vi har pratat i telefon med varandra minst tre gånger i veckan, sedan dess. Oftast med min bandspelare igång. Enda gången det blev lite längre uppehåll var när han blev lagd i spännbälte under fyra dygn.
Nekar till allt
Skötarna och vakterna grupperar sig strategiskt i salen runt honom och hans advokat. Om det nu behövs så många, varför har han då inte handbojor? tänker jag. Handlar det bara om att de vill göra en markering? Visa upp för rättens ledamöter att här kommer mannen som beskrivits som "Sveriges farligaste man".
Vad som har hänt den här gången, som Niclas ser som en skitsak, beskrivs kortfattat och torrt i den anmälan som inleder förundersökningen:
Meningsskiljaktigheter uppstår på avdelningen mellan J.J inne på avdelning 60 Syd. Patient N.L går då in i konflikten för att försvara medpatienten J.J. N.L blir både aggressiv och hotfull. Annan personal går fram för att lugna ner N.L men han blir mer hotfull och aggressiv och utåtagerande. Ett flertal skötare träffas av N.L:s knytnävslag och de får senare åka till Centrallasarettet i Växjö för undersökning.
Rättegången blir ganska ointressant. De som påstår sig ha blivit misshandlade pratar mycket om sina besvär efteråt. Uppenbart är de här för att försöka få några tusenlappar i skattefritt skadestånd. De är genomgående storväxta män. Niclas nekar till allt, oavsett vittnen och läkarintyg.
– Men du har ju erkänt det här i polisförhör, säger åklagaren gång på gång.
– Jag var tungt drogad och jag kan inte neka att ta droger, för då läggs jag i spännbälte så dom kan spruta in skiten, säger Niclas. Och när jag går på dom där drogerna sover jag 12-13 timmar om dygnet. Så jag gav den där snuten dom svar han ville ha så jag kunde komma tillbaka till rummet och sova.
Drogad vid polisförhör
I sin avslutande plädering markerar Niclas advokat, Eva Almström, hårt mot att han förhörs drogad utan sin advokat närvarande. Hon menar att polisförhöret måste lämnas därhän. Naturligtvis har hon rätt i det. Niclas är av domstol bedömd som allvarligt psykiskt störd. Han är därmed en patient på ett mentalsjukhus och går som sagt på tunga droger. Det skulle varit intressant att se resultatet av en JO-anmälan mot åklagar- eller polismyndigheten i Växjö för att Niclas Löfdahl förhörs i det tillståndet, utan sin advokat närvarande.
Betydligt mer intressant än själva rättegången är samtalen jag har i pauserna och på lunchrasten med olika skötare.
– Det är problem med nya som inte vet hur dom ska göra, säger en äldre erfaren kvinna.
Hon syftar på skötarna och beklagar sig över den stora personalomsättningen på rättspsyket. Hon vill inte peka ut någon men jag tycker mig få bekräftelse på vad jag förstått av det som framkommit under rättegången.
Då smäller det
Vad som hände i övergången mellan gräl och fysiskt våld är luddigt. Niclas har sagt till mig att det var en ny skötare som kom fram och knuffade till honom i bröstet.
– Och du vet Dick, då smäller det ju.
En annan skötare säger i polisförhören att det kan ha varit så eftersom Niclas gick fram och ställde sig utmanande framför den skötare som fick ta emot de första slagen.
Han som eventuellt skulle ha knuffat Niclas, förnekar det bestämt:
– Jag sa till dom att lugna ner sig, säger han. Och då svarade Niclas, "och vem fan är du".
Sedan small det. Någon trycker på en larmet och ett antal storväxta vårdare kommer rusande och försöker stoppa det hela – men blir nedslagna av Niclas. Den ena efter den andra. En av dem berättar i polisförhör att han bakifrån försöker hålla i Niclas:
– Själv kastade jag mig efter Niclas för att jag ville hindra honom från att slå K. Jag fick tag i hans armar bakifrån men hade ingen chans att hålla honom. Han är mycket välbyggd och har varit svensk mästare i någon styrkesport.
Föll som en fura
Han berättar vidare om hur han blir nedslagen men inte medvetslös. Han blir sittande groggy på golvet och berättar vad han då ser:
– M föll som en fura rakt i golvet efter ett slag från Niclas. Det var ett fruktansvärt hårt slag i ansiktet och man såg sedan blodstänk på golvet där han fallit.
De olika berättelserna och vittnesmålen varierar en hel del. Jag inser efter att tag vad problemet för de inblandade består i: De är storvuxna män som inte riktig vill tillstå att de inte klarade av Niclas. Inte ens tillsammans. Och samtidigt vill de ha ut så hög ersättning som möjligt för de skador som Niclas slag resulterat i. Det här dilemmat resulterar så småningom i att de flesta får ut hälften av vad de begärt.
Det enda som alla tycks vara helt överens om, otvistligt som det heter på juristsvenska, är att när ingen längre försöker ta tag i Niclas eller hindra honom – så går han in på sitt rum.
Första dagen på jobbet
– Man kan inte gå på dom här patienterna om man inte byggt upp en relation med dom, säger kvinnan som jag sitter och pratar med utanför rättssalen i en paus. Ibland har det tagit mig ett halvår att komma dit med en ny patient.
Den skötare som i det här fallet gick på Niclas och fick ta emot det första slaget, arbetade sitt första pass. Är det alltså den här skötarens fel att ett antal av hans arbetskamrater blev misshandlade den här dagen? Nej, han var ny och okunnig. Möjligen kan man kritisera honom för att han inte hade vett att ligga lite lågt första dagen på jobbet. Problemet tycks istället ligga i personalpolitiken på sjukhuset.
På den aktuella avdelningen fanns vid tillfället bara två patienter. Två svåra patienter som var kända för att kunna bli våldsamma. Vilket inte är konstigt eller ovanligt då det handlar om en avdelning på den hårdaste formen av mentalsjukhus vi har i Sverige. Och där placeras alltså en ny skötare på sin första arbetsdag.
Fel plats
Rättegången tar en dag och när den är slut är jag övertygad om att alltihop har avhandlats på fel plats. Vi borde ha varit i Arbetsdomstolen istället.
Naturligtvis ska personalen få ersättning för förlorad arbetsförtjänst, liksom för sveda och värk. Men det borde ha betalats av uppdragsgivaren istället för som här av staten. Och uppdragsgivaren är landstinget i Kronobergs län.
Niclas Löfdahl är av domstol fastslagen som allvarligt psykiskt störd. Därför är han placerad på en rättspsykiatrisk klinik, där man ska kunna hantera sådana patienter. Han går där på tunga droger. Han är bevisligen våldsbenägen och man vet mycket väl att han reagerar med aggression när han blir pushad – av män.
Men av mina samtal med chefsöverläkaren, säkerhetschefen och skötare med erfarenhet av Niclas framgår också något annat. Något som bekräftas av förundersökningar, domar och journalerna: Hans aggressioner och våldsamheter kommer inte som en blixt från klar himmel. Det föregås alltid av något som han blir provocerad av. Visserligen ofta av något som för de flesta bara hade resulterat i att vi blivit arga och höjt rösten, men ändå något begripligt. Och bland personalen finns kvinnor och män som haft hand om Niclas år efter år utan att det resulterat i något annat än lite höjda röster ibland.
Våld mot tjänsteman
Men här hade man alltså satt in en helt ny person på en specialavdelning med två våldsbenägna patienter. Hade det avhandlats i Arbetsdomstolen och den fällande domen hade riktats mot sjukhusets ledning istället för som här mot en patient, hade det rimligen gjort situationen bättre för personalen framöver – och för patienterna.
När domen kommer 14 dagar efter rättegången döms Niclas för våld mot tjänsteman att betala några tusenlappar hit och dit. Det blir alltså lite mer som blir liggande hos kronofogden och i övrigt fortsatt rättspsykvård. Av vad Niclas sa under rättegången finns inte ett spår i domen.
Det mest intressanta är kanske avslutningen av domen. Det avser advokatens ersättning:
Eva Almström har yrkat ersättning för 18 timmars arbete. Med beaktande av målets omfattning, svårighetsgrad samt huvudförhandlingen framstår det som om hon överarbetat försvarsinsatsen. Tingsrätten anser att en arbetsinsats motsvarande 13 timmar får anses vara skäligt för att fullt ut ta huvudmannens rätt tillvara.
Vad hon rimligen hade hunnit med på 13 timmar förutom en heldag i rätten hade varit en genomgång av förundersökningen. Någon tid för att träffa sin klient, eller ens ha några längre samtal med honom på telefon, ansågs tydligen inte behövas.
Rättslös mentalpatient
Till saken hör att Niclas hade begärt att få Peter Althin som advokat. Inte för att han tycker att Eva Almström är en dålig advokat men för att han ville ha som han uttryckte det "den bästa", för att kunna driva igenom att han skulle få en ny fristående rättspsykiatrisk undersökning. Althin åtog sig att försvara Niclas, vilket jag fått bekräftat av Peter Althin, men enligt tingsrättens kansli hade Althins kansli meddelat att han inte åtagit sig att försvara Niclas Löfdahl. Något som Althin inte alls hade gjort.
Nu gjorde advokat Almström ett bra jobb men alltihop ger mig associationer till hur små korrupta hålor i Texas framställs i filmer: Vad den stökige killen som kommer utifrån säger, är det ingen som bryr sig om. Han kan förhöras, drogad, av polis utan sin advokat närvarande. Och han ska inte tro att han kan välja vilken advokat han ska ha.
Att han vill ha en ny rättspsykiatrisk undersökning eftersom det är 13 år sedan en sådan gjordes senast, avslås följaktligen. Och den advokat han får sig tilldelad ska fatta att hon inte ska lägga ner något större jobb på det här. Kort sagt, det här är en mentalpatient. Och i den här stan är en sådan rättslös.
Nu äntligen har vi fått fart på vårt Nyhetsbrev. Mejlas ut varje måndag och innehåller information om vad som kommer på Para§raf den närmaste tiden. Därtill extramaterial som inte publiceras på sajten. Du prenumererar utan kostnad här: Nyhetsbrevet.
Kommentar från Jon Weman
Det var ju en intressant principiell fråga som dök upp där innan diskussionen spårade ur. Jag tror att det som UÅ beskriver överenstämmer med lagstiftningens synsätt (jag är inte rättsreporter själv så jag ska inte svära på det), men är det rimligt? Ska en person verkligen kunna klassas som allvarligt psykiskt störd (med allt vad det innebär), och samtidigt kunna hållas moraliskt och juridiskt ansvarig för sina handlingar på det som du beskriver?
Kommentar från Ung_åklagare
Men det var ju du som började adressera mig igen. Du hade sagt att du inte skulle göra det. Varför då börja med den där länken igen. Min diskussion och mina frågor är inte ohövliga eller osakliga, de är bara inriktade på sakfrågan, inget annat.
Du vet ju mycket väl att det underlag som du hänvisar till knappast syftar till att klarlägga målsägandenas motiv till att ha blivit misshandlade eller begära ersättning. Förhoppningsvis vet du även att det inte är frivilligt att bli utsatt för brott, det är inte heller målsäganden som avgör om det görs en brottsutredning (i regel) eller målsäganden som bestämmer om han/hon ska medverka i en rättegång. Målsäganden kallas till rättegången vare sig hon/han vill det eller inte. Kommer inte målsäganden kan denne hämtas av polis. Vad gäller skadestånden så kommer initiativet till det sällan från målsäganden utan det är polisen som har en skyldighet att fråga målsäganden om att de kan ha rätt till skadestånd och oftast upplyser om vilka skadestånd som finns. Glömmer polisen göra det så påminner åklagaren i regel om det.
Du kan prata om hur väl inläst du är på materialet i allmänhet men vad gäller dina spekulationer kring målsägandenas karaktärer så kommer det ändå i slutändan bara vara spekulationer och gissningar från din sida. Det vet du lika väl som jag.
Men kör du en hänvisning till till din länk så kan vi vara slut med den här omgången igen. Jag vände mig ändå inte till dig utan till de andra kommentatorerna.
Kommentar från Ung_åklagare
Dick: Vem i ditt breda underlag (det ifrågasätter jag inte att du har iofs) är det som kommit med uppgiften att de som blev misshandlade medverkade i rättegången bara för att få några tusenlappar i skadestånd?
Svar från Dick Sundevall
http://www.magasinetparagraf.se/dick-sundevalls-blogg/ar-det-nagon-ide
Kommentar från Ung_åklagare
Alexander: tack.
Kort kommentar. Egentligen är jag bara intresserad av att diskutera själva artikeln med Sundevall men svårt att avhålla mig.
Varför skulle just jag vara ett troll. Jag vill ju diskutera just innehållet i artikeln. Det är ni andra (inklusive Sundevall) som hellre vill diskutera irrelevanta saker som vad jag arbetar med.
Sedan är det ju irriterande när ex Henric Johansson pådyvlar mig åsikten att jag skulle förvägra Niclas att få sin röst hörd när jag faktiskt bara några inlägg ovan skrivit citat "Niclas har ju rätt till sin historia och det har ett värde att någon framför den" och att jag vill se "mer av Niclas egna ord och fakta".
Det jag vänder mig mot (väldigt kortfattat) är Dick Sundevalls egna gissningar och spekulationer kring brottsoffrens motiv.
Svar från Dick Sundevall
Om man läser en förundersökning och sedan sitter av hela rättegången, och därtill har långa samtal med den åtalade och en del av personalen i övrigt, för att därefter dra slutsatser av vad man sett och hört - så är det enligt dig spekulationer.
I så fall är det precis vad juristdomare och nämndemän gör varje dag, men på ett mindre omfattande underlag än vad jag hade avseende det här målet.
Kommentar från Fredrik
@ Alexander
Du har ofta goda analyser och en hel del poäng i dina synpunkter.
Debattstilar får gärna variera för min del men det här går utanför det spektrumet.
Instämmer i dina avslutande resonemang.
Angående artikeln och LRV med SUP, så kan jag rekomendera reprisen av Svt's "Agenda" som sänds imorgon på tv2 kl. 16:00.
Svt missade dock att ta med även de fall där Förvaltningsrätten går emot patientens önskan och där chefsöverläkaren är för patientens önskemål.
Exempelvis debatt-artikeln "Frisk men inlåst" här på Para§raf ger stöd åt att det finns ett hyfsat stort mörkertal på Svt's siffror: "1 på 200".
Kommentar från Alexander
@Fredrik
Jag har inte läst igenom andra kommentarsfält. Men jag har sett signaturen på andra håll och då uppfattat samma sak. Att det inte är ett troll men en aggressiv debattör. Det bästa sättet att hantera aggressiva debattörer är att lugnt och sansat fortsätta debatten. Tycker man att det är obehagligt med den debattstilen så kan man såklart låta bli att föra samtalet med just denne. Men jag tror inte på det här att mobba ut debattören.
Jag tycker att det är en trevlig och intressant debatt som förs här på paragraf och den fortsätter nog att vara det om man minimerar angreppen på andra oavsett hur dessa debatterar.
Men nu tänker jag inte fortsätta metadebatten. Det förstör ju kommentarsfältet litegrann, och om det nu är ett troll så har ju denne i sådana fall lyckats.
Kommentar från Fredrik
@ Alexander
Juridikbloggens kommentatorsfält ger dig en bättre översikt angående det du betvivlar.
Därtill finns inget hinder för att vederbörande har sonderat terrängen på para§raf under andra alias.
Problemet ( otyget) löses genom att inte göra såsom vi gör nu, mao nu ger vi näring åt "Det" genom att diskutera "Det" .
Kommentar från Alexander
Angående metadebatten:
1. Av ovan verkar inte U_Å vara ett troll. Jag tycker att man ska vara mer varsam med de där troll-anklagelserna eftersom de har fått den form som rättshaverist-anklagelser har i myndighetssverige. Ett troll går igång på att provocera och försöker aldrig förklara sig, om ett spår kör fast så kastar sig trollet bara över nästa spår. Dessutom byter troll ofta pseudonym eftersom de blir belastade efter en tids verksamhet. (Förutom den uppenbart avsiktliga misstolkningen av DS:s blogginlägg så verkar inget av det U_Å skrivit vara direkt avsett att provocera)
2. Jag vet inte varför det skulle vara otroligt att U_Å är åklagare. Den fråga som fick U_Å att kommentera är ju en gammal åklagar-favorit. Alltså att vem som är brottsoffer ska vara avgjort redan genom åklagarens åtal och att det är vidrigt att ha någon annan åsikt. Detta tyder väl närmast på att U_Å arbetar eller har arbetat inom åklageriet.
Kommentar från Fredrik
Pseudonymen "ung_åklagare" är ett sk "internet-troll" och bör behandlas därefter, mao mata det inte så svälter det ihjäl.
"Det" avslöjar sig genom att citera stycken "det" ej förstår exempelvis lagtexter eller fakta ifrån wikipedia om hur en journalist bör lägga upp en artikel.
"Det" har oftast avslöjat sig genom att säga emot sig själv i sina inlägg, se exempelvis att "det" enligt: "det, mkt väl skulle kunna skriva under med sitt riktiga namn men en snabb sökning på nätet skulle då avslöja det's yrke".
Lägg därtill att ingen vuxen man/kvinna och än mindre en "åklagare", skulle i tid och otid hänvisa till sina "kollegor" eller "kändare kollegor" för att föra en simpel dialog.
"Det" har sedan tidigare avslöjats som ett troll på bla "Juridikbloggen".
Jag har en känsla av att det's enda syfte med sin närvaro på Para§raf, är att försöka stoppa en utmärkt tidning som är på uppgång.
Låt inte "Det" få publicera kommentarer under pseudonymen "ung_åklagare", då lär "Det" tröttna ganska så fort.
"Det" ser ju sin pseudonym som ett slags varumärke (om än ett sjukt o vridet sådant) som "Det" arbetat upp under 2års tid (enligt "Det") genom att bildligt talat spotta och sparka på de utsatta/i underläge i samhället.
Kommentar från Henrik Jacobson
ung_åklagare kan i och för sig vara en duktig åklagare fast som kört fast på en eller annan punkt och därför utanför åklageriet kört fast. Själv anses jag duktig i mitt ämne men i exempelvis humaniora är jag mer att betraktas som en komplett idiot. Vi människor är olika och det ena utesluter aldrig det andra.
Har en kompis som är en duktig polis men som inte begriper att grundlagarna väger tyngre än polislagen i alla lägen. Han ger därför i mångas öron ett mycket oseriöst intryck, men med hans lung och stabilitet samt gedigna rättspatos är han en mycket rak och omtykt polis som även "buset" respektertar högt.
Kommentar från Kjell Högkil
Om "ung åklagare" verkligen är åklagare som han påstår så har åklagarmyndigheten ett allvarligt problem.
Kommentar från Henrik Jacobson
Man blir förundrad i bland över hur folk för diskussioner utan att egentligen at tag i fakta. Som jag ser det (Som läst mycket samt kontrollerat mer av Dick Sundevall) så är artikeln ett utmärkt exempel på god journalistik som vi behöver i Sverige. Vi måste inse att alla människor har lika värde oavsett om de begått kriminella gärningar elelr inte. En anan viktig del att ta fram i debatten är att man även låta människor som hålls i förvar få sin tala hörd. En sak som jag lärt mig av Dick och som jag försöker leva upp till varje dag är att göra skillnad mellan personer och deras handlingar. Jag kan avsky många handlingar som personer gör men likväl tycka mycket bra om personen i fråga. Om en åklagare inte har den människouppfattningen så är det en mycket farlig åklagare. (Jag tvivlar dock på att ung_åkalgare över huvud taget läst juridik utifrån dennes språkbruk). Sveriges myndigheter får inte vara de som gör sverige farligare, snarare tvärt om.
Kommentar från Ung_åklagare
Det vet du att jag aldrig kommer att göra och det är ju symptomatiskt att du bara några kommentarer ovanför förstod varför jag måste vara anonym. Nu när du inte gillar vad jag skriver så har du ändrat dig.
Menmen. Du har fel i en sak. Jag är inte en av dem som käftar bara för att käfta. Jag trodde faktiskt att vi kunde nå någon form av samförstånd. När jag skrev mitt inlägg som avslutades med lycka till hoppades jag att du skulle komma med ett svar typ. "ja det kanske var lonödigt att ifrågasätta målsägandena, du har en god poäng där".
Det var egentligen allt jag ville ha ut av dig. Nu förstår jag att det inte blir så. Då kommer den här diskussionen avslutas med att jag efter bästa förmåga svarar på dina frågor men du inte besvarar min.
Kommentar från Ung_åklagare
Tyck vad du vill. Jag besvarar ju dina frågeställningar så gott det går.
1) Hade ett barn varit ansvarigt? Nej, men Niclas är inget barn.
2) Är det mentalpatienten som är ansvarig? Ja, det har ju domstolen också tyckt.
3) Är sjukhusledningen/personalen ansvariga för att Niclas misshandlar dem? Nej, han är straffrättslligt ansvarig för sina egna handlingar.
Hade Niclas haft hallucinationer och trott sig vara angripen av robottar eller något ja då skulle han inte hållits ansvarig (man gör faktiskt en uppsåtsbedömning även utifrån gärningsmannens verklighetsbild). Men det är inte aktuellt här.
Du däremot duckar ju hela tiden min centrala frågeställning. Dvs varför du ger dig på brottsoffren.
Sen blir du putt för att jag citerar ditt vidriga blogginlägg. Det är ju ändå du som har skrivit det - stå för vad du gör.
Men du behöver inte svara längre om du inte vill. Det är helt okej för mig.
Svar från Dick Sundevall
Stå för ditt skit med ditt namn så ska jag svara.
Kommentar från Ung_åklagare
Det är ju inte ens ett teoretiskt exempel. Var det inte du som skrev att samhället inte ska göra någonting åt att ett barn våldtas genom att få ett basebollträ upptryckt i anus så länge föräldrarna är med på det och handlingen inte är skattefinansierad?
Jag citerar
"Ja, kanske inte den lilla killen eller tjejen som just nu får ett basebollträ uppkört i anus. Men därmed får de, enligt skolans synsätt, lära sig att man ska se till att aldrig hamna i underläge, utan istället bli den som håller i basebollträt. Den som trycker in det.
Så vad ska man då göra åt det här? Ingenting.Det ska naturligtvis inte gå en enda kommunal- eller statlig skattekrona till de här internaten, men i övrigt får de väl hålla på med det som föräldrarna vill ha – och betalar för."
En länk till din senaste bloggpost (som var riktigt vidrig) kanske friskar upp minnet lite
http://www.magasinetparagraf.se/dick-sundevalls-blogg/de-fattar-ingenting
Svar från Dick Sundevall
http://www.magasinetparagraf.se/dick-sundevalls-blogg/ar-det-nagon-ide
Kommentar från Ung_åklagare
Nu pratar vi bredvid varandra.
Men ja. I det här fallet är det ju inte ens ett gränsfall. Utifrån hur du beskriver situationen så har ju inte Niclas någon avvikande verklighetsuppfattning eller så. Han förstår mycket väl vad han gör och han gillar att slåss och provocerar dessutom fram våldsamheter. Han är inte ett barn och han är inte omyndigförklarad. Så ja. Det är mentalpatientens fel. Det var ju domstolens åsikt också som dömde honom.
Att man måste räkna med risken för något är inte samma sak som att man ska acceptera eller tolerera något. Jag räknar med risken att bli utsatt för brott i mitt arbete. Men jag tolererar inte det och jag accepterar inte det.
Dina resonemang skulle lika gärna kunnat handla om hur den unga tjejen som gick genom parken egentligen ville våldtas för hon hade ju så kort kjol och hon log ju åt våldtäktsmannen när han gick förbi. Det är samma logik och de ligger på samma moraliska nivå.
Svar från Dick Sundevall
Det där sista var så dumt så du kan omöjligt vara en åklagare. Avslutar nu den här diskussionen då den är meningslös.
Kommentar från Ung_åklagare
Nu blir jag faktiskt förbannad. Det är inte alls föremål för diskussion vem som är brottsoffer. Det finns ingen ursäkt för misshandel och du solkar dig själv när du försöker ursäkta våld och förminska offren för det. Inte i något sammanhang ska det anses acceptabelt att någon behöver vara rädd för att misshandlas på arbetet. FÖRSTÅR DU DET?
Du behöver inte citera artikeln. Jag har läst den. Att Niclas möjligen är offer i något annat sammanhang må vara. Det är ju sig en viktig diskussion. Men det ger inte honom rätt att slå folk till höger och vänster och inte dig rätt att rättfärdiga det.
Din attityd här fallet långt under ert eget riktmärke att "ta klar ställning mot brottslighet"
Svar från Dick Sundevall
Kan du inte förstå följande: Det handlar om en patient på den hårdaste formen av mentalsjukhus vi har i Sverige. Han är våldsbenägen och han är placerad där på grund av det, för där ska finnas personer som kan hantera sådana patienter. De är alltså utbildade för att handha människor med de svåraste mentala sjudomar vi känner till. Därtill har de möjlighet att tvångdroga sina intagna lägga dem i spännbälte etc, på ett sätt om som inte är möjligt i ett fängelse.
Ingen är tvångsrekryterad som anställd på det här mentalsjukhuset. När då något händer så att en av patienterna får spelet, så är frågan: Är det då den mentalt sjuka patienten som ska klandras, eller personalen som inte klarat av sitt jobb, eller arbetsledningen som placerat ny oerfaren personal att ha hand om speciellt svåra patienter?
I din värld är det tydligen patienten, vilket är obegripligt för mig. Rimligen måste du i konsekvens med det anse att om ett barn råkar illa ut på ett dagis så är det helt och hållet barnets fel.
Apropå vad jag förstår och inte förstår: FÖRSTÅR DU ATT OM MAN ARBETAR PÅ ETT MENTALSJUKHUS SÅ FÅR MAN RÄKNA MED ATT PATIENTERNA TILL OCH FRÅN UPPTRÄDER MENTALSJUKT, OCH ATT MAN SKA KUNNA HANTERA DET?
Kommentar från Ung_åklagare
Dick. Niclas har ju rätt till sin historia och det har ett värde att någon framför den. Säkert också ett journalistiskt värde. Det kan vi säkert vara överens om. Jag hade läst första artikeln också.
Det jag huvudsakligen vänder mig mot är inte Niclas uppfattningar utan dina spekulationer kring brottsoffren. Det finns ju faktiskt ingenting som rättfärdigar att personal blir misshandlade på det sätt som beskrivs. Du skriver att det är uppenbart att de bara är ute efter pengar. Men bara för att något uppenbarat sig för dig behöver det inte stämma.
När man ifrågasätter brottsoffrens motiv ska man ju komma ihåg att de inte hamnat på den där rättegången av fri vilja. De har hamnat där för att de blev misshandlade. Jag tycker det är tråkigt att deras upplevelse behöver förminskas och ifrågasättas på det sättet.
Om du släpper prestigetänkandet lite så kan du säkert förstå min poäng. Din artikel och din kommande bok kommer säkert bli bättre med färre sådana egna spekulationer och mer av Niclas egna ord och fakta.
Lycka till
Svar från Dick Sundevall
Vem/vilka som är brottsoffren kan nog diskuteras. Som framgår av artiklarna så har Nicklas haft personal omkring sig i flera år som inte haft några problem med honom. I det här fallet handlade det om att det hade satts in nyanställd personal som inte klarade av att hantera en situation som uppstod.
Vad gäller det ansvar som åligger den ena eller den andra så står en person som av domstol är klassad som alvarligt psykiskt störd mot personal som ska vara specialiserade på att handha sådana personer.
Ja, personalen har hamnat på rättegången för att de har blivit misshandlade – men hur kom det sig att de blev misshandlade? Vad var upptakten till det hela?
LÃ¥t mig i citera ur artikeln:
Vem är ansvarig för att man sätter in ny okunnig personal att försöka handha svåra patienter, och de konsekenser det blir av att de inte klarar av det? Det menar väl rimligen inte att det är patienterna som har det ansvaret?
Men nu var det en patient som fick ta ansvaret och konsekvenserna i det här fallet. Det är vad artikeln handlar om.
Kommentar från Ung_åklagare
Först ska jag säga att jag inte har något emot dig Dick. Du har varit en frisk fläkt i Qvickdebatten.
Varje journalist får ju själv välja nivån på sin journalistik. Att hänvisa till att även andra journalister brister håller inte enligt min mening. Nåväl vilken nivå har då du och magasinet paragraf eftersträvat? Enligt er själva följer ni sedvanliga etiska regler och publiceringspraxis Men ni skriver även "vi provocerar inte genom lösa påståenden som vi inte kan belägga" Nå, det är den måttstock ni själva valt. Hur lever den här artikeln upp till det? Du skriver om problematiken med att förhöra någon som är drogad, bedömd som allvarligt psykiskt störd och patient på mentalsjukhus. Vad skulle JO tycka om det? Naturligtvis är den problematiken riktig men den gäller ju även i journalistiskt etiskt hänseende. Vad kan man säga om den journalist som okritiskt tar en neddrogad, allvarligt psykiskt störd mentalsjukhuspatients ord för givet utan kritisk granskning? Frågan om kritisk granskning av mentalpatienters utsagor är ju dessutom på tapeten inte minst pga att en del personer tog Qvicks uppgifter för goda utan någon kritisk granskning.
En djupare fråga är ju vilka ni egentligen vill nå med den typen av artikel. Jag är inte predestinerad att utan vidare ta historier om rättskandaler i Sverige på bara ordet. Men jag kan övertygas av goda argument. "Döden är en man" övertygade mig, Hannes Råstams, Pelle Svenssons mfl böcker om Qvick övertygade mig och "Infiltratören" övertygade mig (tyvärr - men jag hade flera kollegor som tyckte "Hanteraren" var bättre). Det finns många människor likt jag, skeptiska och granskande men som kan övertygas. Sedan finns det de som redan är sålda på konceptet att allt är skit i rättsstaten Sverige. Den senare gruppen får ju alla sina uppfattningar bekräftade i artikeln. De ifrågasätter inte och dem når du ju utan problem. Men når du de som tänker och själv granskar kritiskt? Jag tror inte det.
Slutligen tar du upp min pseudonym. Jag har skrivit på olika juridiska debattsidor i ett par år nu. Frågan om min anonymitet kommer upp då och då. Jag har alltid ungefär samma svar. Åklagare lever under en reel hotbild. Jag har själv blivit hotad i arbetet och på nätet har folk betett sig hotfullt mot min pseudonym och även försökt ta reda på vem jag är genom att kontakta min arbetsgivare. Bland annat åtminstone en mycket känd person som är väl känd för att bombardera meningsmotståndare med kontaktförsök och bete sig hotfullt. Dessutom har jag sett hur andra kändare kollegor diskuteras på nätet på mindre trevligt sätt. Jag skulle kunna skriva under mitt riktiga namn men en snabb sökning på nätet skulle avslöja mitt yrke. Dessutom trivs jag med min anonymitet. Det ger mig en möjlighet att uttrycka mig friare än vad jag hade kunnat göra om jag skrev under mitt riktiga namn och det är få arenor där exempelvis åklagare, polis och kriminella kan mötas under otvungna former och diskutera öppet. Anonymiteten ger den möjligheten.
Det finns en tråd på Dagens Juridik där det ifrågasätts huruvida jag faktiskt arbetar på åklagarmyndigheten och där jag visar det. Om du inte tar mitt ord på vad jag arbetar med kan jag peka ut tråden så får du läsa själv.
Svar från Dick Sundevall
Jag håller på och skriver en bok om Niclas Löfdahl. Har intervjuat och fört samtal med chefsöverläkaren på Växjö rättspsyke, säkerhetschefen och en hel del andra i personalen. Har därtill läst alla domar och fupar avseende Niclas, och hans journaler.
Därmed har jag en övergripande koll på vad Niclas berättar. Personal och andra har kunnat bekräfta mycket. Socialstyrelsens rapportoch journalerna ännu mer. Därtill har jag intervjuat några tidigare kriminella vänner till honom och människor som känt honom sedan barnsben. Så även om många intervjuer återstår, har jag en hel del kött på benen när jag ska bedöma sanningshalten i vad han berättar för mig.
Den här artikeln som, OBS, var en fortsättning på en tidigare artikel - vilket tydligt framgår, berättar naturligtvis bara en del. Om en dag i Växjö tingsrätt, ur mitt personliga perspektiv. Men som framgår av artikeln bygger den inte helt på vad Niclas berättat.
Jag tror dig när du skriver att du är åklagare - och förstår att du då inte kan gå ut med ditt namn. Trodde att du var en grinig journalist som ville att jag skulle hålla sig inom boxen. Drog uppenbarligen lite förhastade slutsatser på den punkten.
Kommentar från Ung_åklagare
En journalist
-använder flera oberoende källor, speciellt om ämnet är kontroversiellt
- kontrollerar alla fakta som kommer fram under arbetet.
-hittar och rapporterar om alla sidor av historien.
- rapporterar utan att ta ställning, genom att ge flera sidor av historien röst.
Skäms du inte när du sitter och spekulerar om de andra människornas tanka och motiv och tillskriver dem sämst tänkbara?
Du skriver inte heller något om din "journalistiska" metod i själva artikeln. Hade du varit öppen med att du inte vet alls om det du skriver är sant och att du ställt dig på Niclas sida utan att bry dig att kontrollera kontrollerbara fakta så hade det varit lättare att ta texten för vad det är. En partsinlaga från en kompis till den intagne.
Svar från Dick Sundevall
Den uppräkning du gör av vad en jouralist ska göra, i hur många artiklar hittar du det? Jag har gjrot det ibland. Det har då blivit böcker på drygt 300 sidor.
Nej, jag skäms inte alls för att beskriva det uppenbara.
Om man inte förstår av artikelns form att det är en personlig betraktelse, så beror det sannolikt på att man läser den som fan läser bibeln.
För vissa finns journalsiten och dess olika former i en väldigt liten fyrkantig låda. Och de blir upprörda om någon går utanför den boxen. Men det är inget som jag ser som mitt bekymmer.
En sak till: Varför inte vara lite ärlig och stå för vem du är istället för tramset med "ung åklagare"?
Kommentar från Ung_åklagare
Intressant artikel men väldigt tendensiös och spekulativ. Det hör faktiskt till grundläggande journalistik att låta båda parter komma till tals. Här hörs bara rösterna hos de som driver din uppfattning.
Istället får man massa lösa spekulationer om hur artikelförfattaren tror att meningsmotståndarna tycker.
Svar från Cyruz Europe AB Admin
Artikeln är en öppet och ärlig subjektiv beskrivning från min sida. En form av personlig betraktelse.
Om du visste lite mer om grundläggande journalistik så skulle du veta att många i europa, sedan 30 år tillbaka, arbetar med den formen till och från. En del beskriver det som ärligt öppen subjektivitet i motsats till den vanliga förmenta objektiviteten.
Kommentar från Otäckt
Känns alltid lika otäckt att veta att det där rättpsyk med obefintlig stafftid och staff mot mänskliga rättigheter existerar. Drogning och ingen frigivningstid, vafan är det? Rättssamhälle, jotjena.
Kommentar från en fd patient
Det kokar i mig. Att medicinera och bälta istället för att hjälpa är en vardaglig syssla hos rättspsykvården och liknande ställen. De medicinerar sönder människor. Och att Niclas inte fått en ny undersökning är bedrövligt. Hoppas han står ut!
All lycka till dig Niclas.
Kommentar från pekka
Intressanta artiklar. Men tycker du drar mycket egna slutsatser om hur saker ligger till och spekulerar. Stör mig på sådant eftersom det inte hör journalistiken till. Blir väldigt mycket parti för en återfallsförbrytare.
Svar från Dick Sundevall
Pekka, kan inte se att jag spekulerar så värst mycket. Däremot drar jag helt riktigt egna slutsatser av vad jag fått fram. Vilket enligt min mening i högsta grad hör journalistiken till. I valet mellan en förment objektivitet och en ärlig subjektivitet, väljer vi på Para§raf det senare.
Det du hävdar är att ta parti för en återfallsförbrytare, vilket han onekligen är, blir för mig att ta parti för en utsatt person gentemot makthavare. Det är för mig journalistikens själ. För mig är ingen människa fredlös, oavsett hur mycket återfallsförbrytare han eller hon är.
Kommentar från Nils
Verkar vara en trevlig kille med mycket humor!
Svar från Dick Sundevall
Ja, när han är på det humöret.
Kommentar från Niclas Löfdahl, eller Sick Nick, som jag också kallas
Du missades angående Mongols mc sweden. Jag är prospect där numera och de backar upp mig med pengar, väst och många garv över telefon om allt och alla utom oss själva ha,ha.
Svar från Dick Sundevall
När vi får sådana här kommentarer så kollar vi alltid upp att det inte är någon annan som utger sig för att vara den han påstår. Och ovanstående kommentar är från den Niclas Löfdahl jag skriver om, och ingen annan.