Onsdag 23 April 2014

Tio år sedan Joy Rahman frigavs

När hemvårdaren Joy Rahman frikändes från sitt livstidsstraff i maj 2002 efter att ha suttit fängslad i åtta år, skrevs rättshistoria. Aldrig tidigare hade någon suttit i fängelse så länge i Sverige, för ett brott som han inte varit skyldig till. 

Joy Rahman på Kumlafängelset
Foto: Otto PåhlmanJoy Rahman på Kumlafängelset 

Blev uppring från TT som ville ha några kommentarer till att det var tio år sedan hemvårdaren Joy Rahman frigavs. I huvudsak är det naturligtvis väldigt positiva minnen från att Joy till slut fick upprättelse. Men det finns också en bitter tagg, som sitter hårt:

Lägger man den första resningsansökningen bredvid den frikännande domen, så finns allt där. Allt som låg till grund för den frikännande domen.

Den första ansökningen lämnades in drygt tre år innan Rahman frigavs. Men fick då avslag av Högsta domstolen. De fem justitieråden var helt eniga.

Andra gången gick resningen igenom med minsta möjliga marginal: tre röster mot två. Men när den friande rättegången var avklarad var rätten så säker på sin sak att de släppte Joy Rahman flera veckor innan de hade hunnit formulera den friande domen.

Tillsammans med advokat Peter Althin och Kumlas fängelsepastor Bengt-Göran Johansson arbetade jag med det här fallet, i omgångar, under sex år. Producerade tre dokumentärfilmer, några radioprogram och skrev ett otal artiklar om fallet.

När Joy släpptes fri skrev jag nedanstående artikel, som idag kan utgöra ett tidsdokument för hur det kändes och upplevdes då.

Artikeln är tidigare publicerad i ETC och i boken: Goda Nyheter – en antologi med bra svensk journalistik.

FRI!

Det är dagen efter att den friande domen för Joy Rahman har avkunnats och vi går genom Skärholmens centrum. Eller försöker gå, för hela tiden kommer det fram folk och vill prata, gratulera och trycka Joys hand. 


– Grattis! 


– Men det är ju du! Vad bra att det gick till slut! 


– Får jag ge dig en kram … 


Några veckor tidigare fick jag uppleva samma sak när vi var ett hundratal personer som väntade på honom utanför hans bostad efter frisläppandet. Det är glädje som uttrycks men också något annat. Revansch. Som en av de mörkhyade männen som väntade den eftermiddagen sa: 


– Den här gången fick dom ge sig. Ja, den här gången fick dom jävlar i mig ge sig! 


Det handlar om vi och dom. Vi som kommer från lågstatusförorterna och dom, herrarna som sätter sig på oss och på våra rättigheter.

Jag växte upp i en annan Söderförort på 60-talet, Rågsved. Och det var samma känsla där som jag nu möter i Skärholmen: 


– Det får finnas gränser. Vi tar inte hur mycket skit som helst! 


De speciella varma ögonen

files/content/uppfoljning/774044755.jpgOch så kom han då. Joy Rahman, mannen som hade klarat åtta år – oskyldigt inlåst på landets hårdaste fängelser. Han togs emot som en hjälte. Bars i kungsstol.

Där fanns de nu runt omkring honom, hans hustru och barn, vänner och grannar som hade stöttat och hjälpt till att få ut honom.

Och alla ville de ta i honom. Krama honom. Och säga några ord till den här lille mannen, med de speciella varma ögonen. 


Det händer, även om det är alltmer sällan, att även en ärrad murvel som passerat de femtio får torka bort tårar och svälja några gånger extra. Det här var en sådan dag. 



När vi några dagar senare tar en fika på en uteservering, säger Joy: 


– Det har inte varit en enda negativ kommentar sedan jag släpptes. Alla är glada och vill gratulera. 


Vi pratar minnen från de sex år som jag funnits med i bilden. Hur vi tröstade oss med fotbollstermer när avslaget på resningsansökningen kom 1998. 


– Okej, vi förlorade första halvlek. Nu tar vi nästa. 


Då kunde vi inte ana att även den halvleken skulle ta nästan fyra år. Joy minns den första tiden på Kumlafängelset: 


– Första veckorna tordes jag inte gå ur cellen. Men sedan förstod jag ju att om man bara vara vettig själv så blev man bra behandlad av dom andra.

Motorcykelkillarna


De som då var ”dom andra” skulle några år senare komma att genomföra en sittstrejk för Rahman. Alla som satt på säkerhetsanstalterna ”dom hårdaste kåkarna” deltog. Alla – även Hells Angels medlemmar och Brödraskaparna. 
”Motorcykelkillarna” som Joy säger och därmed slipper ta ställning i olika bråk mc-gäng emellan. 


– Dom har ju hela tiden stöttat mig. Gett mig telefonkort när jag inte haft pengar och sagt att jag måste hålla kontakt med mina ungar. Eller bara kommit förbi och uppmuntrat mig. Men det här vill inga tidningar skriva om. 


Nej, att medfångar i form av grova brottslingar och även Hells Angels folk ställt upp solidariskt för honom under de här åren, är inget som är gångbart i svenska medier. Det stämmer ju inte in på de förenklade schablonerna. 



Joy satt först på Kumla och efter några år på Hall. Där fick han flyttas över till psykavdelningen när det blev alltför tungt. Att behöva ringa på en vakt när man ska gå på toaletten på kvällen. Att hela tiden vara misstrodd. Att fråntas allt ansvar och allt människovärde, utan att man gjort något fel, bryter naturligtvis ner en människa.

Förbjudna piller

Sitter man på de här anstalterna har man inga eller ytterst få permissioner. Och färre och kortare tid för besök än vad de intagna har på de speciella federala maffiafängelserna i USA. I åtta år fick han försöka klara det här. 



Vid den friande rättegången angrep åklagaren honom för att han rökt hasch några gånger under de här åren. Och frågade varför han haft, som hon uttryckte det, förbjudna piller gömda. 


– Det var sömnpiller som jag fått av syster och sparat, svarade Joy. 


– Jaha. 


Bit för bit har hon jobbat upp sig. Nu har hon honom. Nu ska han nitas. 


– Och varför samlade du på dig så mycket förbjudna piller då? 


– För att jag kanske skulle ta mitt liv … 



Grymt mord


I mars 1994 häktades Rahman. Den 5 juli samma år dömde Stockholms tingsrätt honom till livstids fängelse för mord. Domen överklagades till Svea hovrätt som den 14 september fastställde livstidsstraffet. 



Det handlade om ett osedvanligt grymt mord. En äldre försvarslös kvinna hade i maj 1993 blivit grovt misshandlad och mördad i sitt hem i Sätra i södra Stockholm. Hon hade blivit slagen i huvudet och tolv revben hade knäckts innan hon strypts med en bit tygtejp som strypsnara. Därefter hade mördaren försökt elda upp kroppen. 



Såväl i tingsrätten som i hovrätten var samtliga juristdomare och nämndemän helt eniga. Ingen reserverade sig. Och därmed transporterades Rahman från Kronobergshäktet i Stockholm till Kumlafängelset, ”landets hårdaste kåk” för att börja avtjäna sitt livstidsstraff.

files/content/blogg/dicksundevalls/Utsikt-1.jpg

Åtta år senare, i maj 2002, beslutar en enig rätt att frige honom. I den friande domen ifrågasätts olika delar i varje punkt han dömts på. 




Har du tid? 



Våren 1996 är jag återigen på Kumlafängelset. Har gjort reportage för Sveriges televisions program Striptease om de hårdare tagen, om den så kallade 7:3-paragrafen och om vad som händer inom den rättspsykiatriska vården. Den här gången ska det handla om psykiskt sjuka som döms till fängelsestraff.

Säkerhetschefen Leif Nilsberth kommer förbi och frågar om jag har tid att prata med killarna från fångarnas förtroenderåd: 


– Det är nånting dom vill snacka med dig om. 


Som vanligt innanför murarna hoppar de över alla inledande artighetsfraser: 


– Du är säkert lika trött som vi är på att höra alla som sitter här och påstår att dom är oskyldiga, säger han som är ordförande. Men vi har en kille som är förstagångare och som sitter på livstid. Och vi tror att han är oskyldig. Har du tid att snacka med honom? 


Träffar därmed Joy Rahman i fem minuter. Detta första möte slutar med att jag ber honom skicka mig domarna och förundersökningen. 


– Jag kommer att läsa alltihop. Men jag lovar ingenting mer. 


Men det kommer inga papper så jag släpper det hela tills telefon ringer en kväll. Det är en av Kumlas fängelsepräster som vill prata om en intagen som han är övertygad om är oskyldig till vad han dömts för. Fångens namn är Rahman. Återigen ber jag att man ska skicka mig domarna och förundersökningen men inget händer. 



Du måste titta på det här

files/content/under-ytan/Torpeden/P1000701.JPGUnder hösten samma år är jag på Kumla för att intervjua Johan Darwich. Här till höger på bilden. Han är då mig veterligen den enda som sitter i ett svenskt fängelse, som enligt polisen har utfört ett beställningsmord. Alltså, en svensk hitman. När vi efter två dagar är färdiga med all inspelning, säger han: 


– Är du klar nu? 


– Ja.

– Då måste du titta på det här. 


Han visar mig två A4 där fängelsepastorn Bengt-Göran Johansson skrivit ner sina tvivel angående livstidsdomen mot Joy Rahman. 


– Jag har suttit med den där killen, säger Darwich. Han är så jävla oskyldig som en människa kan bli. 


– Men du måste ju ha mött hundratals killar på kåken som påstår att dom är oskyldiga. Kanske tusentals.

– Javisst. Men den här killen är oskyldig. 


– Hur kan du påstå det så säkert?

– Jag vet väl för fan hur en våldsman ser ut i ögonen. Annars hade jag ju inte levt idag. 


Det är konstigt hur ett till synes fullständigt orationellt argument kan bita sig fast. I bilen på vägen hem tänker jag på vad fängelseprästerna på Kumla kan ha gemensamt med gangstern och mördaren Johan Darwich. Inte mycket. Men en sak. De har varit med ett tag. Är härdade och därmed inte speciellt lättlurade. 



Alltså söker jag upp Rahmans dåvarande advokat som inte velat lämna ut papperen. Troligen för att han var medveten om att han gjort ett dåligt jobb. Läser domarna och tänker att Rahman verkar skyldig som fan. Men fängelseprästerna och Darwich övertygelse får mig att också ta mig an luntorna som utgör förundersökningen. Och därmed påbörjas ett arbete som ska komma att avslutas sex år senare – med den här artikeln.

Jag blev inte övertygad då, 1996, om att Rahman var oskyldig men insåg när jag läste utredningen att ingen människa skulle kunna dömas i Sverige på den tunna soppan. Drygt ett år senare, efter ett otal samtal och intervjuer med personer som visste något som rörde fallet och efter att jag läst luntorna av icke officiellt utredningsmaterial, hade jag blivit övertygad. Det var tveklöst så att Joy Rahman inte hade haft något som helst med det här mordet att göra.

Hur kunde det hända? 



Hur kunde Joy Rahman dömas 1994 på de tunna indicier som i april 2002 innebär att han redan en vecka efter att den nya rättegången avslutats försätts på fri fot? Svaret finns till en del att söka i vad som hänt i rättssverige under 1990-talet. Det 90-tal som jag tror att vi en dag kommer att se tillbaka på som intoleransens och avhumaniseringens årtionde framför andra. Det årtionde då livstidsstraffet i Sverige tredubblades från att i praktiken vara 7–8 år till att bli 20–25 år, utan att frågan diskuterades en enda minut i Sveriges riksdag. Och det årtionde då de hårdare tagen tog sig allt mer absurda uttryck – utan att en sekund minska brottsligheten.

Under denna tid av pöbelbeteende började också människor dömas på svagare underlag i landets domstolar. Den fria bevisvärderingen började allt mer framstå som en vild bevisvärdering. Och till en del finns svaret att söka i det svenska rättegångssystemet. 


I Sverige får vi i motsats till de flesta länder i världen döma en person utan direkta bevis. Det räcker med en så kallad indiciekedja. Alltså ett antal faktorer som pekar i en viss riktning men som inte utesluter varje annan möjlig gärningsman. I många länder, däribland flera västländer, kan en domare inte döma på en sådan grund. Det skulle vara mot lagen. Men i Sverige går det.

Några kanske blir en sanning

Ett antal indirekta bevis, indicier, kan bli ”utom rimligt tvivel”. Ett antal kanske får alltså tolkas som en sanning. 



De som förespråkar det här systemet brukar anföra att om det är en väldig massa faktorer som tyder på att en bestämd person har utfört brottet och det finns ett tidssamband som är logiskt, inget alibi och så vidare, så landar man till slut i att det måste ju finnas någon måtta på tillfälligheterna. Det måste då rimligen vara han eller hon som utfört det hela. 



Ja, kanske kan man hålla med om det. Men då ska man vara medveten om att man lever farligt. Att man faktiskt dömer en person utan direkta bevis. Alltså ska indiciekedjan vara lång. Innehålla ett stort antal starka faktorer, ett tidssamband, en logisk gärningsbeskrivning utan motsägelser och gärna ett motiv – även om det inte rent formellt måste till ett motiv i svensk domstol för att fälla någon.

I fallet med Rahman fanns ingenting av detta. Ja, det är vad jag påstår och har påstått i sex år. Vilket har irriterat och provocerat många. Men nu finns det en rättslig dokumentation som bekräftar det. Domen som friade Rahman. 




files/content/blogg/dicksundevalls/domstol.jpg

Döms på tre punkter 



I början av 1990-talet lever Joy Rahman, som kommer från Bangladesh, med sin svenska hustru Monica och deras två barn i Skärholmen i södra Stockholm. Det är en hederlig och skötsam familj som aldrig haft något med polis eller sociala myndigheter att göra. Både Rahman och hans hustru arbetar. Och trots att båda har låglöneyrken, han som hemvårdare och hon som sjukvårdsbiträde, har de kunnat sätta av lite till besparingar på banken. 



En dag ser Monica Rahman ett anslag i den butik i Skärholmens centrum där familjen handlar sin mat. Det är polisen som satt upp det. De eftersöker någon som kan ha gjort iakttagelser som kan hjälpa dem i en mordutredning. Och de vill komma i kontakt med den som köpt fyra paket kaffe av märket Zoega den 21 maj 1993 klockan 16.11. 


Monica ringer då hem till Joy, som är hemma med sjukt barn, och undrar om det inte kan vara honom som de vill prata med: 


– Var det inte då som du köpte kaffe till arbetskompisarna? 


Joy ringer till sin arbetsplats där man tittar på kaffekassans kvitton och konstaterar att det stämmer. Och därmed ringer han polisen och säger att det nog är honom de vill prata med.

Tändvätskan

När två kriminalare kommer hem till honom står han och steker pannkakor åt sina barn. Efter några inledande frågor kommer de fram med vad de egentligen vill fråga om: 


– Var det inte du som också köpte tändvätska direkt efter att du köpt kaffet? 


– Nej, jag köpte ingen tändvätska, svarar Joy. 



När polisen finner den mördade kvinnan, söndagen den 23 maj -93, ligger hon i en klädkammare i sin lägenhet. Mördaren har sprutat ut tändvätska över kroppen och försökt elda upp den. Men då dörren stängts och det inte finns någon ventilation i klädkammaren har elden kvävts i brist på syre. En del av kvinnans långbyxor har brunnit men inget mer. 



Bredvid kroppen ligger två flaskor tändvätska av märket T-gul. Under kvinnans huvud ligger en plastkasse från en ICA-butik på Sätra torg. I kassen har det fastnat en prislapp från en annan butik, Prisma Mat i Skärholmen. Prislappen är märkt med butikens namn och priset 18.40.

(OBS: Det är en prislapp och inte ett kassakvitto som felaktigt påståtts i olika medier.)

Fråga kassörskan

En rimlig och logisk arbetshypotes från polisens sida blir då att prislappen kan ha kommit från en av T-gulflaskorna. Så de kontaktar affären som går igenom den aktuella helgens kassaremsor och hittar en instämpling på två flaskor T-gul som är gjord fredagen den 21 maj klockan 16.11. 



Då hemtjänsten inte fått kontakt med den mördade kvinnan lördagen den 22 maj och hon hittas söndagen den 23 maj, tror polisen att det är de T-gulflaskor som används vid mordet, som har stämplats in 16.11 på fredagen. 



Och direkt innan denna instämpling har alltså Rahman köpt kaffe, i samma kassa. Därför har polisen försökt få tag på den som köpt kaffet för att höra om den personen sett vem som köpte tändvätskan. Vilket Rahman inte har gjort. Kaffet och tändvätskan är instämplat på olika kvitton men under samma minut vilket innebär att polisen nu återigen frågar Joy om det inte var han som också köpte tändvätska. 


– Ni kan fråga kassörskan, svarar Joy. Hon känner igen mig. Vi har barn i samma åldrar och brukar pratas vid lite. Hon kan intyga att jag bara köpte kaffe. 


Det gör polisen och visar henne ett foto av Rahman. Hon känner mycket riktigt igen honom men kan inte komma ihåg inköpstillfället. 


– En fredagseftermiddag är det alltid stressigt med mycket folk, säger hon. Då har vi alla åtta kassorna öppna. 




Knäckande förhör 



I det här läget är det inte Joy Rahman som polisen i första hand misstänker. Den som förhörs som misstänkt är den kvinna från hemtjänsten som besökt mordoffret under fredagen den 21 maj runt klockan två. Hon har varit och handlat och lagat mat och städat undan lite. 



Enkel logik vid mordutredningar är att den sista som mött mordoffret i livet är mördaren. Och den här kvinnan är den sista polisen i det här läget känner till som träffat henne i livet. Misstankarna mot henne förstärks av att arbetskollegor i hemtjänsten pratar skit om henne och berättar för polisen att hon går på nervlugnande piller och har en syster som sitter på mentalsjukhus: 


– Man kan förvänta sig vad som helst från henne, säger en så kallad arbetskamrat. 


Under några månader utsätts hon för pressande förhör. I förhörsprotokollen framgår att vid två tillfällen kallas psykiatriker in för att tillfrågas om man kan fortsätta förhören. Det är ingen tebjudning när man är misstänkt för mord och förhörs på våldsroteln – och vad detta med psykiatrikerns inkallade innebär, är att hon brutit samman.

Lever i misär



Efter några månader avför man henne som misstänkt. Hon har efter detta aldrig återhämtat sig. Lever idag i misär och har förlorat vårdnaden om sina barn. När jag vill intervjua henne blir hon livrädd för att hon återigen ska bli misstänkt och vill absolut inte ställa upp. 


– Jag försöker glömma allt det där, säger hon. 


När hon är avförd som misstänkt börjar polis och åklagare istället inrikta sig på Rahman, då det framkommit uppgifter under förhör med de anställda på hemtjänsten som riktar misstankarna mot honom. 




Tidsfaktorn 



Enligt en av de anställda på hemtjänsten har Rahman fredagen den 21 maj efter avslutat arbete återvänt till hemtjänstens lokaler och sedan gått därifrån cirka 15.20. Han ska då på vägen hem köpa kaffe till sina arbetskamrater som han ska ha med sig till arbetet måndag morgon. Rahman ska ha cyklat till Prisma Mat i Skärholmen och där alltså köpt kaffet 16.11.

Enligt polisen mätningar tar det sju minuter att cykla sträckan och även om det var köer till kassorna så finns det därmed en tidslucka för Joy mellan cirka 15.30 och 16.00. 


Enligt obduktionen av den mördade kvinnan har hon intagit en sista måltid bestående av bruna bönor och något som kan vara kött av något slag, cirka 3-4 timmar innan hon bragts om livet. Av utredningen i övrigt drar man slutsatsen att hon åt bruna bönor och sylta runt klockan tolv den aktuella dagen. Alltså kan hon ha mördats mellan 15.30 och 16.00 när Rahman har en tidslucka. 




Tygtejpen 



files/content/uppfoljning/31s08-snara-459.jpgAvgörande för att Rahman döms för mordet blir tygtejpen/strypsnaran som kvinnan strypts med. Den sitter knuten runt hennes hals när hon hittas. Det är den enda punkt som tingsrätten och hovrätten i sina domar benämner bevis – ett tekniskt bevis. Enligt åklagaren har den kommit från en annan pensionär i området där den utgjort kantband till en julbonad. Och domstolarna slår fast att det utifrån den tekniska undersökningen på Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) kan konstateras att tygtejpen kommer från julbonaden ifråga. 



Joy Rahman hade under det som åklagaren hävdar är morddagen, den 21 maj, varit hos denna pensionär och lagat mat. Tingsrätten och hovrätten kommer fram till att Rahman därmed är den enda som kunnat komma åt denna tygtejp. Och det har han gjort i avsikt att använda den som strypsnara. 




Rånmord? 



Åklagaren hävdar att Rahman utfört mordet för att komma över kvinnans pengar. Enligt en vuxen son till den mördade hade hon cirka 28 000 kronor som hon förvarade i hemmet. Rahman skulle, enligt åklagaren, vara i behov av pengar då han spelade på hästar. Därtill hade han just denna månad när det är några dagar före lön speciellt ont om pengar, enligt åklagaren. Detta kunde utläsas av att både han och hans hustru hade tömt sina lönekonton redan i början av månaden. 



Alltså: Ett tekniskt bevis, två starka indicier och därtill ett tydligt ekonomiskt motiv. Som sagt, när jag bara läst domarna framstod han som skyldig. Men det skulle visa sig att ingenting höll för en djupare granskning. 




Beteendekedjan 



Det första jag reagerade på var gärningsbeskrivningen. Den beskriver en lång kedja av agerande som ter sig mycket underligt. Detta inte minst utifrån att Rahman i samband med tingsrättsdomen genomgick en rättspsykiatrisk undersökning, det som brukar benämnas ”stor sinnesundersökning”. Efter en månads undersökning konstaterade man att han var så mentalt frisk som en människa kan vara. Han var den enda det året som gick igenom en sådan undersökning utan att man hittade den minsta lilla psykiska störning. 



Nu ska då alltså Rahman först ha tagit en tygtejp, som utgör kantband på en julbonad, hos en pensionär. Någon timme senare använda denna som strypsnara när han rånmördar en annan pensionär. Därefter cykla till en butik tre kilometer bort där han köper kaffe och tändvätska. För att sedan cykla tillbaka och försöka elda upp kroppen. 



  • Varför skulle Rahman välja att rånmörda den här kvinnan när ingen i hemtjänsten trodde att det fanns pengar
    files/content/uppfoljning/31s08-lgh-681.jpgdär? Hemtjänstens personal vet exakt hur mycket deras pensionärer har i pension då de antingen hämtar ut pengarna åt pensionärerna eller går med dem till post eller bank för att hämta pengarna. Den här kvinnan hade en låg pension på drygt       6 000 kronor och därtill ett påvert hem. Rahman hade vid tillfället arbetat sex år i hemtjänsten och han visste naturligtvis också detta om olika pensionärers ekonomi. Sonens påstående om att hon skulle haft 28 000 hemma, är något som helt får stå för honom. När han yrkade på att få ut denna summa fick han avslag i såväl tings- som hovrätt då det inte gick att bekräfta att någon sådan summa skulle ha funnits tillgänglig. 


  • Varför välja en sliten tygtejpbit från en gammal julbonad som mordvapen? Rått uttryckt, vilket snöre som helst hade varit mer användbart. 


  • Enligt polisen är lägenheten ej genomsökt. Varför inte söka igenom lådor och skåp efter pengar eller smycken när han enligt åklagaren är på mordplatsen två gånger under fredagen den 21 maj? 
  • Varför cykla till en butik tre kilometer bort när tändvätska finns att köpa runt hörnet i en butik där han ofta handlar? 


  • Varför, direkt efter att han mördat kvinnan, köpa tändvätska i den kassa av åtta där han vet att han kan bli igenkänd? Där han i de första förhören är övertygad om att han blivit igenkänd.
  • Varför samtidigt köpa kaffe som han ska leverera tre dygn senare? 


  • Varför återvända till lägenheten cirka en halvtimme efter mordet och återigen riskera att bli iakttagen? Därtill riskera att möta eller bli iakttagen av arbetskamrater som slutar för dagen vid denna tidpunkt och då lämnar arbetslokalen som ligger mindre än hundra meter från mordplatsen. 


  • Gärningsmannen hade täckt över offrets ansikte med en kappa. Varför skulle Rahman göra det? Enligt enhällig psykologisk och beteendevetenskaplig expertis är detta ett skuldbeteende som präglar mord där offret och mördaren känner varandra mycket väl och står varandra känslomässigt nära. Rahman och den här kvinnan hade inte alls en sådan relation. 


  • Hur kan det komma sig att han, enligt polis och åklagare, lämnar en kasse efter sig med en prislapp i som överensstämmer med inköp av tändvätska, när han därefter har att cykla fyra kilometer till hemmet med fyra paket kaffe? Rimligen skulle han då haft detta i kassen.
  • Varför, om han är mördaren, gör han något så urbota dumt som att ringa polisen och tala om att han handlat kaffe den aktuella dagen i just den butiken. Om han var mördare skulle han naturligtvis då veta att de var ute efter T-gulinköpet. 


  • När mordet sker har Joy Rahman och hans familj sammantaget 118 000 kronor på direkt tillgängliga bankkonton. Varför ska en mentalt fullt frisk tidigare ostraffad person rånmörda en gammal kvinna när han och familjen har banktillgodohavanden på drygt 118 000 kronor? Därtill arbetade båda makarna och ökade sina besparingar varje månad. De hade alltså en välordnad ekonomi. Bevisligen genom vittne, hade därtill Rahman just den dagen då polis och domstol påstår att kvinnan mördades, vunnit några tusen på Dagens Dubbel. Han hade alltså ovanligt mycket kontanter på sig just den dagen. 




Rasistisk argumentation 



Medveten om familjen Rahmans besparingar vidhöll ändå åklagaren att han hade ont om pengar. Hon hävdade att han spelade stort på hästar, trots att utredningen visade det rakt motsatta. Joy själv påstod att han spelade för några tior några gånger i veckan på Dagens Dubbel och kanske lite mer någon gång när han vunnit.

När polisen gjorde husrannsakan hos honom hittade man vinstbongar som han sparat och dessa bekräftade i detalj vad Rahman framfört. 



Vad gäller bankkontona hävdade åklagaren att dessa konton var avsedda för barnens studier och att Rahman kom från en kultur som innebar att han då inte kunde röra dessa pengar. Påståendet är fel i sak. Man kan på kontoutdragen se hur det tas ut pengar från olika konton när barnen behöver nya cyklar, vinterkläder eller när det varit ett kärvt månadsskifte. Men konsekvensen av åklagarens påstående är därtill rasistiskt, då det innebär att Rahman skulle komma från en kultur som gör att han rånmördar en gammal kvinna istället för att ta ut pengar från egna bankkonton!

Hovrätten köpte rasistargumentet



Tingsrätten accepterade inte det här argumentet. Man skriver i domen att man har svårt att se ett motiv. Men hovrätten köper det rakt av. Man skriver: 


Utredningen om Rahmans spelvanor och ekonomiska förhållanden tyder enligt hovrättens mening på att han vid tiden ifråga var i behov av pengar. 



För att kunna dra den slutsatsen måste hovrätten ha tagit till sig och accepterat åklagarens rasistiska argumentation. 






Argumentationen och de så kallade bevisen ska via de undersökningar som görs de kommande åren komma att brytas ner bit för bit tills ingenting återstår.

T-gul

T-gulinköpet efter att Rahman köpt kaffe behöver inte ha något med det här mordet att göra. Prislappen i kassen som överensstämmer med priset på T-gul är samma pris som 14 andra varor har vid tillfället. Och det är inte preciserat på prislappen vad det är för vara som det avser. Det här innebär rent mattematiskt att det är 93 procents sannolikhet att prislappan kommer från en annan vara.

Prislappen

Den kassen prislappen hittades i kan ha vandrat runt under lång tid mellan olika pensionärer. De ville inte betala för nya kassar hela tiden. Och därmed tog hemtjänstens personal med sig kassar när man lämnade en pensionär för att direkt gå och handla åt nästa. 



I domen som frikänner Rahman klargör man att det inte går att dra slutsatsen att det var Joy Rahman som köpte T-gulflaskorna och för övrigt inte heller att dessa är identiska med flaskorna på mordplatsen.

Tidsluckan



När det gäller Rahmans påstådda tidslucka mellan 15.30 och 16.00 fredagen den 21 maj bygger det helt på en arbetskollegas tidsuppgifter. Rahman själv hävdar att han lämnade arbetsplatsen cirka fem i fyra. Och han kan redogöra för hela den arbetsdagen och den vägen påvisa att han inte kunde ha kommit till arbetsplatsen, eller lämnat den under den tid som den fällande domen bygger på. 


I rättssalen klargör han varför det tagit sådan tid att komma tillbaka till den lokal hemtjänsten har i området, genom att han berättar om den sista pensionären han besökte den dagen. 

– Anna-Britta Andersson ville att man kokade potatisen med skalen på, säger han. Och då tar det längre tid. Och så var hon sjuk och skakade i händerna. Men hon ville inte bli matad för då blev hon generad. Så jag hjälpte henne genom att hålla hennes hand när hon skulle ta något på gaffeln. 



Vad han redogör för är sin tidsåtgång under den aktuella dagen hos olika pensionärer. Men för mig och kanske också för rättens ledamöter klargörs också något annat. Joy är en person man skulle vilja ha som hemvårdare för sin gamla mamma. Hans detaljkunskaper om hur hans olika pensionärer ville ha det visar på stor medkänsla och omtanke. Tanken att han skulle utföra ett grymt mord med starka inslag av övervåld på en av pensionärerna blir fullkomligt absurd.

Drack sprit



När åklagaren angriper honom för att det framkommit att han druckit sprit med en av pensionärerna, förklarar han hur det var: 


– Hon fyllde 84 år och jag visste att ingen skulle komma och gratulera henne den dagen. Så när hon på eftermiddagen ville att jag skulle ta en sup med henne till kaffet så gjorde jag det. 


– Anser du att det var lämpligt? 


– Det vet jag inte. Det kanske inte heller var lämpligt att jag tog kontakt med hennes vuxna son och berättade att hans mamma satt hela dagarna och tittade ut genom fönstret och väntade på att han någon gång skulle komma och besöka henne.

Gravt alkoholiserad



Under de år det här fallet malts i olika instanser har jag och andra hävdat att det så kallade tidsvittnet, som påstod att Joy lämnat arbetsplatsen 15.20 inte är pålitligt. Detta då hon är gravt alkoholiserad och då och då skickas hem från arbetsplatsen eftersom hon varit för berusad eller bakfull för att kunna gå hem till pensionärerna. Därtill hade hon kommit med olika uppgifter i olika förhör. 


I den friande domen sätter rätten helt sin tilltro till Rahmans version. Då den inte kunnat motbevisas ska den gälla. 




Det enda beviset 



Såväl tingsrätt som hovrätten slår alltså fast i sina fällande domar att strypsnaran/tygtejpen är ett files/content/uppfoljning/31s08-bonad-570.jpgtekniskt bevis. Att den kommer från julbonanden, här på bilden till vänster, och att Rahman är den enda som har kunnat komma åt den. Detta trots att SKL vid sin undersökning inte kunnat utesluta andra källor för tejpen.

Att ingen sett detta kantband och julbonaden från och med julen -92 och fram till att polisen uppmärksammas på det ett år senare i december -93, tycks man ha bortsett ifrån. Vad man egentligen vet är alltså att någon gång under detta år försvinner ett kantband som suttit på denna julbonad. Men det påverkar inte domstolarna. Tygtejpen kommer från julbonaden och Rahman är den enda som kan ha tagit den, punkt slut.

Jag och andra som arbetar med fallet ifrågasätter naturligtvis det här och därmed startar en radda av undersökningar. 



Undersökningskarusellen

Vid det här laget har vi insett att vi inte kunde arbeta via det traditionella rättssystemet. Allt vi mötte där från polis, åklagare, kriminaltekniker och andra var prestige och hävdande av att det inte fanns någon som helst anledning för en ny rättegång. Så vi sökte oss andra vägar. 


Vid en fluorescensfotografering som utfördes av Nationalmuseets folk visade det sig att strypsnaran och kantbanden som sitter kvar på julbonaden inte alls överensstämde.

Det beror troligen på att strypsnaran lagts i framkallningsvätska för att få fram fingeravtryck, hävdar SKL och Riksåklagaren (RÅ) via överåklagaren i Stockholm, som blir satt att utreda det hela. Visserligen har inte SKL någon som helst dokumentation av att så har skett men så måste det ha gått till, hävdar överåklagaren Agneta Blidberg. 



Men färgpigmenten på strypsnaran överensstämmer inte med den på banden som satt på julbonanden, konstaterar Tekniska högskolan vid en undersökning med laserteknik. Då låter RÅ göra om denna undersökning i Lund. Där undersöker man ett annat våglängdsområde och kommer fram till att färgpigmenten överensstämmer.

Ännu en undersökning



files/content/uppfoljning/Althin.JPGPå begäran av Rahmans nya advokat Peter Althin görs då en så kallad mönsterigenkänningsundersökning. Den ska visa om mönstret i strypsnarans klisterskikt överensstämmer med mönstret i julbonadens väv. Vid en första undersökning hittas ingen som helst överensstämmelse. Men när forskarna på uppmaning av överåklagare Blidberg lägger in en ny faktor i den datoriserade sökningen, olika tänkbara krympningsgrader, hittar man överensstämmelse på ett antal punkter. 


Utifrån det påstår man med bestämdhet att strypsnaran har suttit på julbonaden. Och därmed hävdar RÅ att: Enligt min mening ger tvärtom det nya materialet sammantaget ytterligare stöd för hovrättens slutsats. (Alltså att Rahman fälldes för mordet.) 



Men vid varje område där man anser sig finna överensstämmelse i mönster har man kommit fram till olika grader av krympning. I genomsnitt handlar det om 4–5 procent. Som mest 7,7 procent, vilket motsvarar cirka en decimeters krympning på ett par långbyxor för en vuxen person. Alltså en mycket kraftig krympning. Och på en stor del av strypsnaran har man inte funnit någon överensstämmelse alls.

När har den krympt?



Det här har nu blivit landets definitivt mest undersökta tygtejp. Den har under åren undersökts på ett stort antal laboratorier i såväl Sverige som i Finland. Inte i en enda av dessa undersökningar har det ens antytts att den skulle kunna ha krympt. När skulle den då kunnat krympa så här mycket? Troligen när den doppades i framkallningsvätskan hos SKL 1993, hävdar man. Alltså det som inte finns dokumenterat att det över huvud taget har skett. 



Om det skulle ha gått till så, innebär det att man på SKL först skulle ha behandlat strypsnaran, som alltså är ett mordvapen, så att den krympte kraftigt, och inte dokumenterat det. Och först därefter mätt dess längd.

Det är naturligtvis högst osannolikt. Landets främsta kriminaltekniker är ju inte totalt inkompetenta. Men i arbetet för att Rahman inte skulle få en ny rättegång tycktes inga teorier vara omöjliga att anamma för överåklagare Agneta Blidberg och RÅ. 



När den nya rättegången genomfördes korrigerar SKL:s folk detta. På frågan från Althin om man inte mäter en sådan här strypsnara direkt när man får in den får han svaret: 


– Självklart gör vi det. 


– Så den uppgift som finns i era papper om att strypsnaran och den bit av tejpen som gått av tillsammans är 47 cm, är alltså en längduppgift som gäller den dag ni fick in tygtejpen till SKL? 


– Ja. 


Denna mätning gjordes någon vecka efter man hittat den mördade kvinnan. Alltså i maj 1993. Idag, nio år senare, är de två tejpbitarna fortfarande 47 cm tillsammans. När ska de då kunna ha krympt? När de suttit klistrade på julbonaden? Nej, för det motsvarande kantbandet på den andra sidan har bara krympt några millimeter, ca 0,5 procent.

Tekniska högskolan undersökning



Utifrån det här undersökte Tekniska Högskolan en om sådan här tygtejp under de givna omständigheterna kunde krympa så mycket. Undersökningen gjordes under ett antal månader utifrån sedvanliga vetenskapliga kriterier och man kom fram till att tejpen kunde krympa maximalt 1,7 procent. Och vid en sådan krympningsgrad blir det ingen som helst överensstämmelse i mönstren. 



Därtill framträdde i en av mina dokumentärfilmer ett nytt vittne. Han hade hjälpt till att laga julbonaden några år tidigare och berättade att bandet på den aktuella långsidan hade gått av på mitten när han försökt töja ut det lite. 
Detta bekräftades av ägaren till julbonaden. Därmed kunde den längsta biten bara varit cirka 25 cm lång. 



Strypsnaran som satt runt den mördade kvinnans hals var 41 cm. Såväl vittnen som teknisk undersökning pekade alltså åt samma håll. Att strypsnaran inte kom från julbonanden. Och därmed fanns det inget som knöt Rahman till mordvapnet. 


Utifrån det här och annat som anförts ovan, trots RÅ:s mycket bestämda motstånd, beviljade Högsta domstolen (HD) därmed Joy Rahman resning. 




Tilltron till rättsstaten



Under de år jag arbetat med det här fallet har jag mött ett antal jurister som alla sagt samma sak: 


– Ja, får han resning så går han ju fri med det nya material ni fått fram. Men jag tror aldrig att ni får igenom en resning. 



Man kan få hjärnblödning för mindre. De var alltså övertygade om att Joy skulle blir friad om det blev en ny rättegång där de nya vittnena fick framträda och de nya undersökningarna kunde läggas fram. Vilket ju visade sig vara en helt riktig bedömning. Men de trodde inte en sekund att Högsta domstolen skulle bevilja resning. 


– Hur tror du det skulle se ut? Oskyldig och dömd till livstid! Och alla år han suttit. 


Det hemska är att de troligen hade rätt. Att såväl Riksåklagaren som överåklagaren i Stockholm och HD oroades över vad det kunde innebära om Rahman friades efter alla dessa år. Vad skulle det innebära för folks tilltro till rättsstaten? Tilltro till de så kallade rättsvårdande myndigheterna? Tilltro till våra domstolar och domare?

files/content/rattssakerhet/chansen-att-fa-resning/DSC_0619.JPG

Prestige



Och vilken prestigeförlust skulle det inte vara för alla som varit inblandade i fallet från början och alla jurister som kommit till under de här åren. Samtliga, med ett enda undantag, har ju hela tiden arbetat med inriktningen att det absolut inte skulle få bli en ny rättegång. 


Bitvis har det här motståndet tagit sig rent löjeväckande uttryck. Men det har varit lätt att hålla sig för skratt med den starka motståndare som har varit ytterst ansvarig för att försöka hindra tillkomsten av en ny rättegång.

Riksåklagaren utgör en fruktansvärt stark motståndare som kan beordra överåklagare, poliser, kriminaltekniker och så vidare att agera. Men mot denna maktapparat växte det med åren fram ett allt större engagemang för Joy Rahmans sak. Människor kontaktade mig, Peter Althin och andra som arbetade med fallet och delgav oss tankar och idéer utifrån sin professionella kompetens. En konservator på Nationalmuseet, professorer på Tekniska Högskolan i Stockholm, fängelsepräster, psykiatriker, juridikstuderande som rotade och letade i handlingar. Enskilda poliser som inte varit inblandade i fallet och många andra drog sitt strå till stacken för att få till stånd en ny rättegång.

Förlängt lidande 



När man i detalj studerar den friande domen mot Joy Rahman och jämför den med den resningsansökan som behandlades 1998, blir det en skrämmande läsning. Samtliga argument för att Joy blir frikänd som återges i domen finns med i denna resningsansökan. Men den avslogs enhälligt av HD då de gick på RÅ:s linje. Den gången lyckades RÅ och överåklagare Agneta Blidberg i sitt motstånd mot en ny rättegång. Och därmed förlängde de Joy Rahmans och hans familjs lidande i ytterligare fyra år. 


– Egentligen tycker jag att resningsansökningen 1998 med det underlag som då fanns var starkare än den som gick igenom fyra år senare, säger professorn i processrätt Christian Diesen. 



Och därmed drar han slutsatsen att resningen som gick igenom framtvingades av den opinion som skapats via medierna. Mot detta protesterar snart sagt alla jurister. Såväl advokater som åklagare och domare. Men det hemska är nog att han har rätt. De nya fakta som fördes fram var starka och borde rent juridiskt räcka för en ny rättegång. Men det var det breda stödet för Joy Rahmans sak som blev avgörande – som tvingade fram en ny rättegång.

Någonstans där uppe insåg man att det visserligen skulle åstadkomma en oro bland folk och en oerhörd prestigeförlust för de så kallade rättsvårdande myndigheterna – men att oron skulle bli än större, liksom prestigeförlusten, om Joy Rahman inte fått en ny rättegång. 




Undantaget 



Göran Herner är domare och var rättens ordförande i tingsrätten när Joy dömdes. Han kontaktade mig efter att den första dokumentärfilmen sänts ut och sa: 


– Jag tror att vi dömde rätt. Men jag har tagit med mig det här fallet in i pensionen. Har inte kunnat släppa det. 


Under många dagar gick vi sedan igenom förundersökningen tillsammans. Han ville inte ställa upp för en intervju men han ville hjälpa till och reda ut det hela. För mig var det av väldigt stort värde då jag inte var med på rättegångarna 1994. Sedan fortsatte det med massor av telefonsamtal och fax mellan oss. 



Med tiden lät han sig intervjuas i såväl Svenska Dagbladet som radions Studio Ett och sa att det kunde vara fråga om ett justitiemord. Att han ville ha resning för Rahman och en ny rättegång. Han verkade alltså för att hans egen dom skulle rivas upp och att fallet skulle granskas på nytt.

Alla har vi gjort fel någon gång, eller många gånger. Såväl privat som i jobbet. Jag brukar säga till mina barn att de kommer att göra massor av fel i livet. Att jag har hunnit göra fler fel än dem, då jag har haft fler år på mig: 


– Men det som visar vilka ni är, vad ni går för, är hur ni försöker reda upp det hela. Hur ni ärligt försöker reparera vad ni orsakat. 



Göran Herner kan idag utgöra ett föredöme för oss alla när det gäller den saken. Rättssäkerheten och Rahmans liv var och är oerhört mycket viktigare för honom än den egna prestigen. Det han gjorde ska en domare av hävd och tradition definitivt inte göra i Sverige. Offentligt ifrågasätta sin egen dom. Men rättssäkerheten betydde mer för honom. Tyvärr var han helt ensam om den inställningen bland alla de som var inblandade i fallet. 




Ingen ifrågasatte 



När Joy Rahman dömdes i tings- och hovrätten 1994 var det ett antal journalister som bevakade rättegångarna. Ingen av dem ifrågasatte något i de fällande domarna. Ingen reagerade ens inför åklagarens rasistiska argumentation. 



Det var egentligen inget konstigt med det. De gjorde vad journalister i Sverige normalt gör. Rapporterade vad åklagaren anförde. Förde ut maktens, polisens och åklagarens ståndpunkter. För mig är det här obegripligt. Journalistikens själ är ju att ge röst åt enskilda eller grupper av utsatta människor. Och i rättegångssalen är en av de utsatta den som är misstänkt för ett brott. En som är i underläge. Oavsett vad han eller hon anklagats för, hur personligt äcklade vi än må vara över brottet, så är den åtalade i underläge och kanske helt oskyldig.

Vår uppgift är att ifrågasätta makten. Hålla tummen i ögat på makthavare av alla slag – och då inte minst de dömande instanserna som med brister i sin granskning och objektivitet drastiskt kan förändra en eller flera människors liv. 



files/content/uppfoljning/SVAR+MOTGANG.jpeg

Sprutade bensin på elden



Under resans gång har jag och andra som arbetat med det här med jämna mellanrum fått nya yttranden från RÅ eller överåklagaren i Stockholm. Varje gång har adrenalinet pumpats ut i kroppen. Ilska och frustration men också ny kraft. Fått oss att köra hårt ett antal månader och år till. Ibland har vi skrattat åt det här. Frågat oss om herrarna där uppe förstår att deras motstånd bara manat på oss extra. Att de sprutat bensin på elden. 



Men det är en sak som varit mer plågsam. Vetskapen om hur det här mordet med all sannolikhet gått till. Vilka som var inblandade i det. Och hur de framlevt sina liv under de här åren. Vi har kunnat se bilden framför oss hur de troligen skrockat glatt åt nya yttranden från RÅ. Yttranden som skulle få till följd att Rahman fortfarande skulle vara inlåst och att de därmed inte skulle behöva bekymra sig för att polisen en dag knackade på dörren. För polisen höll ju inte på med någon mordutredning. Den var ju avslutad i och med att Rahman dömts till livstids fängelse. 



Nu är Rahman frigiven. Men efter att allt är utrett och de som utförde det här mordet är gripna och fällda, kommer några frågor att kvarstå. 
Hur kunde Rahman för åtta år sedan dömas på den tunna motsägelsefulla indiciekedja han dömdes på? Dömas utan ett enda hållbart bevis. Och varför var det så viktigt för RÅ och överåklagaren i Stockholm att de nya fakta och nya vittnesuppgifter som kom fram under de här åren – inte skulle få granskas i en ny rättegång? Med en annan inställning till rättssäkerheten från RÅ:s sida kunde det här ha klarats ut och Rahman frigivits redan 1998. 



Om RÅ inte anser det vara av vikt för rättssäkerheten att pröva om en livstidsdömd verkligen är skyldig så finns det en annan omständighet som borde intressera RÅ. Det faktum att det gått omkring en eller flera personer ute bland allmänheten under de här åtta åren som har utfört ett grymt mord mot en äldre försvarslös kvinna. 



Hade vi haft dödsstraff i Sverige hade den svenska statsapparaten vid det här laget hunnit döda Joy Rahman. Nu tog man istället åtta år av hans och hans familjs liv. 



Varför blev det just han? Hur det kunde bli så fel? Och kan han bygga upp ett nytt liv i Sverige? Åter känna trygghet här?

Det är frågor som Joy grubblar på när han ofta sitter vid Mälarens strand nedanför bostaden i Skärholmen. I tidningarna kan han läsa, nu när jag skriver det här, att Riksåklagaren överväger att föra upp hans fall i Högsta Domstolen och därmed förlänga hans och hans familjs pina i ytterligare ett antal månader.

 

Några reflektioner tio år senare:

När professorerna på Tekniska Högskolan såg SKL:s olika utlåtande sa de:

– Det där hade vi inte godkänt om någon av våra studenter lagt fram det.

Överåklagare Blidberg ifrågasatte vad dessa professorer fått fram. Det skulle hon inte ha gjort. Därmed ställde både de och andra avdelningar på Tekniska högskolan upp och hjälpte oss än mer. En av slutsatserna av fallet Rahman är att vi i Sverige, som i andra större länder, borde ha möjlighet att få en second opinion vad gäller undersökningar av det här slaget. 

Till och från får jag frågan om Rahman sitter häktad i Bangladesh?

– Nej, han är släppt för länge sedan, svarar jag.

– Det visste jag inte.

Nej, att han släpptes var inte lika intressant för svenska medier som att att han anhölls. 

Fallet Joy Rahman resulterade i en debatt om vårt svenska resningsförfarande. Ska vi ha en annan ordning än den nuvarande? Något som ger bättre möjlighet till upprättelse för människor, när höga instanser gjort ett allvarligt fel? När Göran Lambertz var justitiekansler la han fram ett konkret förslag till ändring av det här.

Vad har då hänt i den frågan under de här tio åren? Vad har justitieministrar som Thomas Bodström och Beatrice Ask gjort åt saken? Ingenting – absolut ingenting.

Ämnesord Uppföljning

Dick Sundevall

Maila:

Kommentarer

Kommentar från Kjell Högkil

Fantastiskt bra artikel. Magkänslan och en persons blick säger mycket. Jämför Bertil Ströbergs blick och reaktion då han läser vad SÄPO undanhållit i TV 4 klippet. http://www.tv4.se/kalla-fakta/avsnitt/kalla-fakta-del-1-108060

Kommentar från Claes

Fantastiskt att läsa om domaren Göran Herner som vågade ifrågasätta sin egen dom. Intelligens och mod hand i hand.

Kommentar från Daniel

Hovrätten ansåg det högst troligt att Rahman mördat kvinnan men frikände ändock denne. Är du glad över att du släppt fri en mördare Dick Sundevall? Han har nu även mördat en kvinna i Bangladesh, tack vare dig. Äckliga människa.

Svar från Dick Sundevall

Publicerar den här kommentaren bara för att visa vad vi normalt inte publicerar, då det är en spya, som knappast har en bokstav rätt:

Hovrätten frikänner naturligtvis ingen som man anser vara skyldig. Det borde till och med den här skribenten begripa.

Joy Rahman har inte mördat någon kvinna i Bangladesh. Han har inte åttalats för det och aldrig ens varit misstänkt för det.

Och ja, jag är glad för att jag var med i processen som innebar att han han till slut frikändes för det mord han var oskyldigt dömd för i Sverige. Det är näst intill omöjligt att få resning i Högsta domstolen, men här kunde vi lägga fram så mycket ny bevisning att det blev resning. När förhandlingarna var klara var rättens så säker på sin sak att Rahman släpptes fri 14 dagar innan de avkunnade domen.

Till dig som skrev den här kommentaren vill jag i all välmening säga:

– Sök hjäp.

Kommentar från Richard

En intressant och välskriven artikel men ack så idiotisk. Dick Sundevall har vetskap om hur det här mordet med all sannolikhet gått till så tala ur skägget då människa! Vi är många som vill veta vem gärningsmannen var. Jag skulle vilja gissa på att Dick Sundevall inte har minsta belägg för detta påstående. Han får gärna motbevisa mig.

Det påpekas heller inte i artikeln att övertygande ny utredning om snaran talade för att den kom från en pensionär som Joy Rahman besökt två gånger samma dag mordet skedde. Det spräckte väl författarens världsbild något...

Kommentar från Fredrik

Instämmer med tidigare kommentarer. Vill tillägga att Para§raf är ett synnerligen välkommet tillskott i ett media som allt som oftast sover istället för att gräva.

Sveriges Radio P1s Kaliber är även dom ett undantag och borde rendera en större publik och bättre sändningstider än som nu 30min på söndag förmiddag.

Dick Sundevall mfl på Para§raf gör ett kanonjobb.

Hoppas ni uppmärksammas inom kort i den sk "gammelmedia".

Svar från Dick Sundevall

Tack Fredrik.

Och visst börjar vi uppmärksammas i andra medier. I går fanns vi med i ett 20-tal, däribland DN, Aftonbladet och SVT, där man hänvisade till vår artikel om det mögliga Tidaholmsfängelset.

Kommentar från monica pernroth

Håller helt med att något måste göras! En OBREOENDE RESNINGSKOMMISSION (eller Haverikommission om man hellre vill kalla det så) behövs med det snaraste! OSKYLDIGA människor skall inte dömas på TYCKANDE och vaga indicier.
Eftersom HD är den dömande instansen
enligt grundlagen som TPL påpekar, så kan ju den oberoende instansen bl.a. avgöra VILKA domar som behöver en resning.
Vilken lättnad det skulle bli för HD att slippa den proceduren! Och vilken förhöjning av rättssäkerheten i Sverige!

Kommentar från TPL

Tack för en mycket intressant och välskriven artikel. Tyvärr är den bistra sanningen att det fortfarande inte hänt ngt, precis som det påpekades,
Frågan är om och när det kommer att ske en förändring. Troligen inte inom en överskådlig framtid, även om det finns nya förslag på "bordet". Dessa skall brukas i praktiken, OCH fungera.
NEJ, ta efter Norge och Gjenopptagelsekommisionen och låt den vara vägledande och rådgivande för HD, istället för beslutande som i Norge. Varför? Jo för i svensk grundlag är den enda instans som kan besluta i frågan HD. Men man "kringgår" den då genom att läta en sådan kommission vara just vägledande och rådgivande...

Lägg till en kommentar

Uppföljning

Joy Rahman

Joy är död

I åtta år satt hemvårdaren Joy Rahman inlåst, oskyldigt dömd för ett osedvanligt hänsynslöst mord på en äldre kvinna i hennes hem. När han efter sex års kamp och många turer till slut frikändes, fick han drygt tio miljoner i skadestånd. Men han fick aldrig den ursäkt han ville ha av den svenska staten. Idag bekräftade Sveriges ambassad i Dhaka, i Bangladesh, att Joy Rahman har avlidit. 

Polisen vägrar betala

På eftermiddagen den 6 mars 2012 sköt en polisman ett stort antal skott genom fönstret till ett välbesökt gym mitt i Stockholm. Trots att polismannen av Stockholms tingsrätt ansågs ha agerat grovt oaktsamt och dömdes för framkallande av fara för annan, har Rikspolisstyrelsen inte ersatt gymmet för deras förluster i samband med skottlossningen.
– Det är helt galet att vi som har minst ansvar i händelsen, är dom som ska betala mest, säger en av gymmets ägare, Patrik Wetterqvist.

Rikspolischefen Bengt Svensson

Polisens arbete mot livsstilskriminella

Idag redovisades Rikspolisstyrelsens arbete med regeringsuppdraget om en nationell satsning mot livsstilskriminellas brottslighet. Med livsstilskriminella avses de personer som är välkända av polisen och som upprepade gånger begår brott som leder till kortare fängelsestraff. 

Dödande tro

Mordiska sekter eller ensamma dödsprofeter. De är alla Guds redskap, och den som står i vägen måste förintas. Fler än du tror anser det vara rättfärdigat att ta en människas liv om befallningen kommer från himlen. Anders Behring Breivik är bara en av dem.