Andreas Magnusson

En hyllning till oss medelmåttor

2018-08-22

Den här texten är en hyllning till alla oss som vaknar varje morgon, fräschar upp oss till något sådär anständig nivå, fixar en genomsnittligt hälsosam frukost, tar oss till jobbet utan att komma allt för sent, genomför arbetsdagen utan att skapa fler problem än vi löser, åker hem igen, äter något halvhyfsat och domnar bort framför teven innan det är dags att gå och lägga sig så att vi kan vakna upp igen och göra samma saker lite medelmåttigt en gång till.

   Det brukar framhållas att allt ska bli bättre. Den själsliga tillväxten är sällan det man syftar på. Tillväxten ska vara ekonomisk. Eller möjligen kroppslig. Kroppslig tillväxt accepteras och hyllas om den är muskulär och föraktas om den är fettbaserad.

   Politiker och ekonomer gnäller om BNP/capita-kurvan inte pekar tillräckligt brant uppåt. Företagsstyrelserna får panik om årsresultatet inte är bättre än föregående årsresultat. De anställda måste bli mer effektiva. Allt måste optimeras. Utvecklingen ska gå framåt. Aldrig bakåt. Aldrig ens i sidled.

   Våra liv är kostnadseffektiva in i minsta detalj. När ett nytt bostadsområde planeras handlar den viktigaste frågan om hur man ska använda markytan så effektivt som möjligt, det vill säga hur man kan tränga in så många människor som möjligt på så liten plats som möjligt.

   Dagisgrupperna ska vara så stora att budget går runt men inte så stora att föräldrar gör uppror. Den perfekta storleken på en förskolegrupp är när den innehåller så många barn som möjligt utan att klagomålen blir så stora att media kopplas in. Samma sak med skolklasser, lokaltrafiken, sjukhussalar och begravningsplatser. Den ekonomiska tillväxtens filosofi kräver ytmaximering även efter döden.

   På arbetsplatser framhålls gärna de framgångsrika individerna – de som kommer med banbrytande idéer, tänker utanför boxen och drar igång inspirerande projekt. De där människorna är livsfarliga.

   Anledningen till att alla sådana projekt inte alltid urartar i praktiskt kaos och sjukskrivningar är att det på varje arbetsplats finns medelmåttor som tar sin an de nya idéerna med en slags positiv likgiltighet.

    De avfärdar inte direkt idésprutornas infall men de omfamnar dem inte heller. De gnäller inte onödigt länge över svagheterna med förändringarna men har vett på att blanda gammalt och nytt. Det innebär att de tar sig an de senaste trenderna med ena handen i fickan. De gäspar lite lätt på kick offen men uppfattar ändå nästan hälften av budskapet och följer upp emot en fjärdedel av de nya rutinerna.

   Den där trögheten gör att förändringar sker lite lagom fort och att de värsta nymodigheterna bromsas tillräckligt länge för att alla ska hinna inse att just det där och det där kanske inte var helt genomtänkt.

   Det måste börja bli helt okej att vara helt okej igen. Simon and Garfunkel hade inte funkat utan Garfunkel. Beatles hade inte varit Beatles utan Ringo. Ingen pizzalista hade varit komplett utan en Capricciosa.

   Vårt samhälle har fixerat blicken alldeles för mycket mot stjärnorna eller mot gödselbrunnen. Det verkliga livet är det som utspelar sig någonstans däremellan.

   De flesta av oss följer lagen förutom lite smågrejer på internet eller när vi kör bil eller deklarerar. En del av oss är lite mer moraliska än andra, men ingen av oss gör alltid just det vi borde göra. De flesta av oss vill ändå göra rätt för oss. En lyckad medelmåtta hamnar sällan i klammeri med rättvisan.

   En lyckad medelmåtta får behålla sitt jobb så länge hon själv vill eller tills företaget får ekonomiska problem. Hon kallas nästan aldrig in till chefen för uppsträckningssamtal helt enkelt därför att det mesta bara rullar på.

   En lyckad arbetsdag är en dag där någon förstod vad man sa, där man hann med lite småpyssel innan lunch och där kopiatorn bara fastnade en gång.

   Om en hel nations arbetsföra befolkning fortsätter med den typen av insatser kommer landet kunna fortsätta att vara precis lika bra som det alltid har varit. Det är gott nog för mig.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.