Emilie Hillert

Krig mellan politiker och den dömande makten på ungdomarnas bekostnad

2018-08-24

Jag minns så väl de där minuterna innan, när jag insåg att det snart var dags. Det var skräckblandad förtjusning, hopp och förtvivlan, och osäkerhet. Så mycket osäkerhet. Och så kom stunden. Ett par nummer lästes upp av en röst med monoton stämma, och så var det avgjort.

   Politikerna gick snabbt vidare till att rösta om något annat. Men på de få sekunderna däremellan så hade de röstat om den nya gymnasielagen. Och den hade gått igenom.

   Jag såg på min kollega, vi kramade om varandra, vi hade vunnit. Nu skulle i vart fall några av alla de barn och ungdomar som fått lida av bristerna i asylsystemet, de långa handläggningstiderna, de alldeles för hastigt hopknåpade lagarna, och avsaknaden av rättssäkerhet i asylprocessen få en andra chans. Några liv skulle räddas. I vart fall var det vad vi trodde.

   Två månader senare kan vi konstatera att ungdomarna på nytt befinner sig i samma situation. Återigen drabbas de av en för hastigt hopknåpad lag. Återigen drabbas de av lång handläggningstid. Återigen drabbas de av avsaknaden av rättssäkerhet i migrationsprocessen.

   De ungdomar som lagen avsåg att rädda slängs på nytt mellan hopp och förtvivlan, och osäkerhet. Så mycket osäkerhet. De känner ingen skräckblandad förtjusning. De känner bara skräck. Skräck inför den svenska myndighetsutövningen och vad som väntar dem därefter.

   Låt oss backa bandet och försöka ta ett grepp om de senaste månadernas kaotiska myndighetsutövning, och det krig som utspelas mellan politikerna och den dömande makten.

   I juni röstade riksdagen igenom den så kallade ”nya gymnasielagen”. Syftet var att ge några av de ensamkommande barn som sökte asyl i Sverige 2015 en ny möjlighet till uppehållstillstånd för studier. Bakgrunden var att de hamnat i kläm i den svenska myndighetsövningen och till följd av det fått betydligt försämrade möjligheter till uppehållstillstånd i Sverige än om rättssystemet hade fungerat.

   Lagen som röstades igen var traditionsenligt alldeles för snabbt hopkastad och förarbetet undermåligt. I remissvar riktade domstolarna allvarlig kritik mot lagförslaget. Bland mycket annat uttalades att konsekvenserna var svåra att överblicka. Lagrådet uttalade att det ”delar den bedömningen, och anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”.

   Det är oerhört starka ord. Än hårdare blir kritiken med beaktande av att lagrådet var kritisk redan den nya Utlänningslagen 2005, såväl som till all lagstiftning på migrationsrättens område de senaste åren. Men lagrådet tycks tala för döva öron. När det gäller utlänningar är tydligen allt godtagbart, vilket får förklara att en lagstiftning som bedöms ha nått gränsen för vad som är acceptabelt trots det röstas igenom. Nåväl. Några liv skulle väl lagen i alla fall rädda och ur det perspektivet kanske ändamålet kunde helga medlen.

   Lagen hade redan på förhand en kort giltighetstid på tre månader. Den ställde upp ett tiotal krav på ungdomen för att omfattas av den nya möjligheten till uppehållstillstånd. Det fanns anledning att ifrågasätta syftet med i princip alla kraven. Därtill var innebörden av flera krav oklar, och tolkningsutrymmet alldeles för stort. Den var behäftad med allvarliga brister helt enkelt.

   Därtill uppkom ett stort antal svåra handläggningsfrågor. Vilken instans skulle bedöma ansökningarna? Skulle målen i migrationsdomstolarna återförvisas? Hur skulle Migrationsöverdomstolen, som i de allra flesta fall bara tar ställning till frågan om prövningstillstånd och inte prövar mål i sak, agera? Hur skulle Migrationsverket göra när det fanns flera olika grunder för uppehållstillstånd och gymnasielagen endast var en av dem?

   Sammanfattningsvis kan det konstateras att det rådde stor förvirring under de veckor som följde efter att politikerna gjort sitt. Det var omöjligt för de unga att förutse vad som skulle ske när lagen skulle träda i kraft. Detta till följd av att det var omöjligt för till och med de mest kompetenta juristerna att förutse vad som skulle hända. Det fanns inga svar att ge.

   Som en följd av detta avrådde de mer erfarna juristerna sina huvudmän från att hänga på låset och ansöka så snabbt som möjligt. Detta i syfte att undvika att bli försökskanin i den juridiska soppan som serverades. Men alla hade inte möjligheten att avvakta. En stor oro spreds.

   Återigen var det de unga som kom i kläm. Återigen var det de unga som fick lida av ovisshet och osäkerhet. Återigen hade den lagstiftning som tillkommit i syfte att hjälpa dem, redan innan den trätt ikraft orsakat dem lidande.

   Den 1 juli trädde lagen i kraft och det var en stor dag för många. Äntligen hade de en ny chans till uppehållstillstånd och det var många som ansökte så snart tillfälle gavs. Eller ja, många och många. Den politiska debatten har fokuserat på de berömda ”9 000”. Än idag, när snart två tredjedelar av ansökningstiden gått, är det bara ungefär hälften så många som har ansökt. Men i den moderna politiska debatten tycks alla vapen vara tillåtna.

   Några dagar efter att lagen trädde i kraft kom den första bomben. Den kom i form av en dom från Migrationsdomstolen i Malmö som helt sonika underkände lagen. Domstolen gjorde en så kallad lagprövning och fann därvid att bristerna i lagstiftningsarbetet avseende ”[…] det slutliga lagförslaget såvitt avser identitetsfrågan är sådana att stadgad ordning får anses ha åsidosatts i ett väsentligt hänseende vid lagens tillkomst”.

   Till följd av detta hade det införts ett identitetsrekvisit som överhuvudtaget inte var giltigt. Domstolen tillämpade därför det normala beviskravet och avslog ansökan. Domen var författad av en chefsrådman och en rådman, samt tre nämndemän. De var alla eniga. Lagen kunde inte tillämpas.

   Vad skulle hända nu? Skulle ingen få uppehållstillstånd? Eller skulle de som fick sin ansökan prövad av Migrationsverket beviljas uppehållstillstånd medan de som fick ansökan prövad av domstolen få avslag? Migrationsdomstolens dom är inte bindande för Migrationsverket, men en enhetlig rättstillämpning är ändå önskvärd. Osäkerheten ökade och rädslan spreds.

   Ytterligare en tid senare kom den andra bomben. Denna gång var det Migrationsdomstolen i Stockholm som underkände lagen. Men på andra grunder. Migrationsdomstolen i Stockholm ansåg nämligen att lagstiftningen inte var förenlig med EU-rätten och att den stod i strid med för Sverige bindande överordnade förpliktelser. Ansökan avslogs.

   De aktuella domarna vittnar tydligt om att den dömande makten har fått nog av politikernas undermåliga lagstiftningsarbete och tvära kast. Detta är deras sätt att sätta ner foten. Och visst, det finns fog för en tydlig markering. De senaste årens snabba, ogenomtänkta lagstiftningsarbete är en stor anledning till den avsaknaden av rättssäkerhet som råder.

   Men medan kampen pågår mellan politikerna och den dömande makten, är det ungdomarna som är förlorarna. Det är de som hamnar i kläm och blir lidande.

   Den 18 juli, drygt två veckor efter att lagen trätt i kraft, kom den tredje bomben. Migrationsverket beslutade nämligen att tills vidare ”avvakta” med bifallsbeslut enligt gymnasielagen. På ren svenska innebär det att Migrationsverket tills vidare vägrar fatta beslut som är positiva för den enskilde. I alla de ärenden som ungdomen har en chans att få ett positivt beslut har Migrationsverket tagit time out.

   I de ärenden som Migrationsverket bedömer att ungdomen inte uppfyller alla de krav som ställs meddelas emellertid beslut på rullande band. Det är nog första gången i modern tid som en myndighet öppet gått ut med att tills vidare bara fatta negativa beslut för de enskilda.

   Men egentligen kanske det inte spelade någon större roll. Redan innan det öppna ställningstagandet hade Migrationsverket fattat negativa beslut i hela 90 procent av de ärenden som hunnit prövas. Så mycket för en andra chans till uppehållstillstånd. Den långa kravlistan kanske hade en funktion trots allt.

   Men den juridiska förvirringen tog inte slut i och med detta. Någon vecka senare kom en ny dom från Migrationsdomstolen i Malmö. Denna gång tillämpades lagen i sin ordalydelse och en person beviljades uppehållstillstånd. Fantastiskt för den enskilde och gratulationer är på sin plats. För den enskilde.

   ”Det är en effekt av att vi har fungerande domstolar och ett rättssäkert system med självständiga domare, säger Ulrika Geijer, chefsrådman vid Förvaltningsrätten i Malmö”, kunde man läsa i SvD i anslutning till den meddelade domen.

   Chefsrådmannen tycks helt bortse från att rättssäkerhet handlar om att lika fall ska bedömas lika, och att förutsebarhet är en av grundstenarna. Den nya domen är, hur fantastiskt den än är för den enskilde, raka motsatsen ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det visar tydligt att staten bedriver ett rent lotteri när det gäller ungdomarnas möjligheter till uppehållstillstånd.

   Även Migrationsdomstolen i Luleå valde att tillämpade lagen. Äntligen såg situationen lite ljusare ut för de stackars ungdomarna. Hoppet återvände till några av dem.

   Men så kom den fjärde bomben. Migrationsdomstolen i Göteborg beslutade att inhämta ett så kallat förhandsavgörande från EU-domstolen. De behövde vägledning och rättsligt stöd. Gott så. Men ett svar från EU-domstolen tar många gånger år att få, och även om det skulle beviljas förtur är det många månader bort.

   I augusti beslutade Migrationsöverdomstolen att meddela prövningstillstånd i två mål avseende den nya gymnasielagen. Jag vet inte om det kan kallas för någon bomb direkt, för det var ändå väldigt väntat. Det är uppenbart att det behövs rättslig vägledning för underinstanserna vars företrädare agerar likt yra höns.

   Det är tydligt att de rättsliga bedömningarna spretar. Ena stunden underkänns lagen, nästa stund tillämpas den, och därefter är osäkerheten så påtaglig att vissa dömande instanser helt enkelt tar time out och vägrar fatta beslut.

   Men vad ska hända härnäst? Vad händer om Migrationsöverdomstolen underkänner lagen? Domen har prejudicerande effekt och blir således bindande för underinstanserna. Den dömande makten vinner kampen mot politikerna. Men på vems bekostnad? Återigen är det ungdomarna som får betala priset.

   Vad händer istället om Migrationsöverdomstolen ger grönt ljus åt lagen, men EU-domstolen senare underkänner den? Ska de eventuellt beviljade uppehållstillstånden återkallas? Ett gynnande förvaltningsrättsligt beslut kan normalt sätt inte återkallas, men i den här juridiska soppan tycks nya ingredienser hela tiden tillkomma. Eller kommer ungdomarna istället nekas förlängning efter tretton månader? Hur länge ska osäkerheten få fortsätta plåga ungdomarna?

   Ur ett juridiskt perspektiv är de senaste månadernas händelseutveckling oerhört intressant. Men förtjusningen över de juridiska spörsmålen drunknar snabbt i förbannelsen över det mänskliga lidandet vi åsamkar. Återigen har de ungdomar som skulle ges en möjlighet till uppehållstillstånd slängts in i ett lotteri. Med livet som insats.

   I nuläget är i princip allt osäkert, men vi vet i vart fall två saker:

   Nummer ett: Turerna kring den nya gymnasielagen kommer gå till historien som ett praktexempel på haveri. Ett krig mellan juridik och politik, den dömande makten och den lagstiftande. Ett krig som ungdomarna betalar priset för.

   Nummer två: Oaktat hur historien slutar så har en lagstiftning som tillkommit i syfte att rädda ungdomar återigen snarare stjälpt dem i form av pådyvlat psykiskt lidande. De befinner sig återigen i väntan på obestämd tid. De har återigen förlorat hoppet om en räddning. De får återigen ta smällen.

   Migrationsverket har uppgivit att de ex officio ska ta ställning till frågan om inhibition i alla de ärenden som väntar på beslut. I praktiken har så emellertid inte skett. De ungdomar som nu tvingas vänta på att Migrationsöverdomstolen ska meddela dom, så att myndighetsutövningen därefter ska återupptas, hotas således varje dag av utvisning.

   De har inte rätt till dagersättning, boende eller mat. De har inte rätt till sjukvård. De har inte rätt att börja det gymnasium som de har ansökt om uppehållstillstånd för att gå. De är rättslösa. Den fristad som var dem så nära har återigen ryckts bort. Historien upprepar sig.

   Ungdomarna känner ingen skräckblandad förtjusning. De känner bara skräck. Skräck inför den svenska myndighetsutövningen och vad som väntar dem därefter.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges främsta migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.

   Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Hon ligger bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i migrationsdomstolen.

   Emilie Hillert söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor. Mer information om henne finner ni på www.processadvokat.se.

   Emilie Hillert är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.