Rädsla är politikens socker – och vi betalar priset

Socker ger en snabb kick, men långsamt bryts kroppen ner. På samma sätt fungerar politisk rädsla. Den triggar våra känslor, får oss att reagera instinktivt, sluta tänka kritiskt – och komma tillbaka för mer.

Livsmedelsföretagen vet exakt vad de gör. Genom att sockra produkter som yoghurt, bröd och färdigrätter bygger de in ett beroende. Smaken tillfredsställer snabbt, men priset betalas med ökande ohälsa och ett sjukvårdssystem som dignar under trycket.

Högerpopulistiska rörelser använder en liknande strategi. De skapar beroende av rädsla. Medvetet förstärker de hotbilder – kring migration, kriminalitet, klimatpolitik eller myter om en dold “elit”. Budskapet är tydligt: du bör vara rädd, och vi är de enda som kan skydda dig.

Det är ingen slump. Ilska, oro och misstro är känslor som säljer. De förenklar komplexa problem. De mobiliserar väljargrupper. Och de splittrar samhället.

Att problemen existerar – kriminalitet, segregation, samhällsutmaningar – är det ingen som förnekar. Men när dessa används som bränsle för rädsla, inte som skäl för lösningar, då handlar det inte om ansvarstagande politik. Då handlar det om att utnyttja människors oro för att vinna makt.

Precis som socker används för att öka konsumtion, används rädsla för att öka kontroll. För livsmedelsindustrin handlar det om pengar. För populistiska rörelser handlar det om inflytande. Men för samhället, för oss handlar det om konsekvenser: ohälsa, splittring, polarisering och försvagad demokrati.

Vi måste börja tala klarspråk om dessa socker- och rädselfällor. Vi behöver en demokratisk detox.

Precis som folkhälsan kräver mindre socker, behöver vår demokrati mindre rädsla. Vi måste kräva en politik som bygger på fakta, framtidstro och ansvar – inte på skrämsel och förenklingar.

Det betyder att medier måste granska och ifrågasätta – inte förstärka destruktiva narrativ. Skolor måste lära ut källkritik, empati och förståelse. Och vi behöver fler politiker som pratar visioner, inte hot.

Socker och rädsla fungerar på samma sätt: de ger en snabb effekt – men skadar på lång sikt. Vi har ett ansvar att bryta beroendet. Vi måste våga fråga: Vad är det egentligen som stoppas i vår mat? Och varför försöker vissa politiker gång på gång manipulera våra känslor?

Det är dags att säga ifrån. För vår hälsas skull. För vår demokratis skull.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Anders Cardell växte upp i det lilla brukssamhället Hallstahammar och i stockholmsförorten Östberga. Han blev anställd på Fryshuset i slutet på 80-talet där han arbetade fram till att Anders Carlberg gick bort 2013.

Anders har varit aktiv i olika former av ideell verksamhet parallellt med sitt ordinarie arbete. De senaste åren har varit starkt präglade av att han har blivit förälder:

– Jag skriver för att jag känner ett ansvar för att göra det jag kan, med de resurserna jag har, för att skapa ett bättre samhälle, säger Anders.

Anders Cardell är en av Para§rafs fasta krönikörer.