”Du borde aldrig släppas fri!” Snart är det dags för utslussning. Mitt sista år under Kriminalvårdens konstant vakande öga. Därefter villkorlig frigivning efter 20 år i fängelse. Men hur kommer livet i frihet att bli? Vilka hinder möts jag av? Är jag redo för den mediala uppmärksamheten? Kommer mina nära och kära hamna i blåsväder? Alla dessa frågor och mycket mer upptar mina tankar för tillfället. Och även om det mesta är spännande och glädjande, så finns det en del som oroar mig.
Förebygga och förhindra brott Money talks! De flesta människors handlingar styrs av en strävan efter att tjäna pengar, oavsett om det är för ens dagliga överlevnad eller för att kunna konsumera mer. Kriminella är inte annorlunda. Att förebygga och förhindra brott handlar i grunden om att fokusera på pengarna.
Tre saker jag gjort på öppen anstalt som inte gick att göra på en sluten Skillnaden mellan öppna och slutna fängelser är stor. Här listas tre saker som jag har kunnat göra här på anstalten Asptuna, men som aldrig hade varit möjliga på Kumla, Hall eller på något annat av de fängelser med högre säkerhet där jag tidigare har varit placerad.
Hårdare straff inte lösningen Jag har skrivit det förr och lär i framtiden behöva skriva det igen. Hårdare straff är inte ett sätt som fungerar för att komma tillrätta med den grova brottsligheten. Faktum är att allt för långa straff till och med kan vara kontraproduktiva. Detta borde alla populistiska politiker ha i åtanke nu när det är valår.
Årets läs- och lyssnartips Inför årsskiftena har det blivit en tradition att några av Para§rafs medarbetare rekommenderar lite bokläsning och poddlyssning. Nytt för i år är att vi även har med en lista över vad våra läsare har uppskattat mest – eller blivit mest provocerade av. Alltså – årets tio mest lästa artiklar och krönikor på Para§raf.
Okunskap eller rasism? Efter att ha skrivit ett par positiva krönikor om anstalten Asptuna, så har nu verkligheten hunnit ikapp mig. Även här finns problem, ett verkar vara rasism.
Död och överlevnad i förorten Livet kan vara brutalt. För vissa brutalare än för andra. Vad finns det att göra när man bor i en förort som har ansetts utgöra ett ”särskilt utsatt område”? Vad händer när kriminaliteten normaliseras och av många underprivilegierade ser det som enda utvägen? I Leo Carmonas bok ”Spelet är spelet” berättas om den karriärmöjlighet som oftast leder till en för tidig död eller många år i fängelse.
Fångars kontakt med sina barn minskar återfallen i brott Ofta ses bara de som direkt drabbats av kriminella handlingar som brottsoffer. En viktig grupp som alltför ofta glöms bort är förövarnas barn, även de är i allra högsta grad brottsoffer. För att motverka de negativa effekterna som en förälders frihetsberövande har på barnet, så anordnar anstalten Asptuna en särskild barndag två gånger per år.
Känner mig inte längre som boskap på väg till slakt Asptuna. En öppen anstalt. Mitt sista steg innan utslussningen i halvvägshus. Skillnaden mot de slutna anstalterna där jag spenderat de senaste 18 åren är enorm, som att jämföra ett arktiskt klimat med en söderhavsö. För första gången känner jag mig inte som del av en boskapshjord på väg till slakt.
Min vän Pierre Larancuent är död Under en vistelse i Spanien misstänks min vän ha dödat en polis och därefter blivit ihjälskjuten. Men mina känslor för honom förblir desamma, han var en fantastisk människa som på grund av psykisk sjukdom och följderna av ett långt fängelsestraff, inte lyckades hitta tillbaka till samhället. Att hans liv slutade i denna tragedi är att beklaga, inte bara för honom och hans familj, utan även för offren och deras anhöriga.
Med Kartellens grundare på en rastgård Rapgruppen Kartellens grundare, Leo ”Kinesen” Carmona, släpper under hösten boken ”Spelet är spelet”. Detta är en berättelse med historier runt hans liv, eller som han själv säger: ”En del namn och händelser har ändrats för att skydda både skyldiga och oskyldiga. Men den är baserad på verkliga händelser.” Magasinet Para§raf har träffat honom på anstalten Skänninges rastgård.
De fyra konstigaste beundrarbreven till mig som fånge Under åren har jag fått beundrarbrev från okända kvinnor. Alla kända, eller snarare ökända, fångar får beundrarbrev i olika mängder och varierande karaktär. En del kvinnor som skriver till medialt uppmärksammade intagna verkar vara helt gränslösa. Här berättar jag om de fyra som förvånat mig mest.
Höggs i halsen Fängelselivet kan vara brutalt. Ibland leder konflikter till dödliga sammanstötningar. De svaga körs över, de starkaste överlever. Bakom el-stängsel och höga murar finns ingenstans att fly. Ingenstans att gömma sig.
Sommar i fängelset På kåken är sommarmånaderna annorlunda än ute i det fria. Detta är egentligen ett självklart påstående – inlåst kontra frihet, skiljer sig naturligtvis åt. Men en del skillnader kanske förvånar.
Min första smak av frihet Efter 17 år och 8 månader fick jag äntligen gå ut på min första permission utan vakter. Jag träffade tjejen för första gången och var på ett dop. Det var overkligt. Drömlikt. Helt fantastiskt. En av de bästa dagarna i hela mitt liv.
