”Ni har tittat bort för länge!”

Till skillnad från alla dem som blundat i 600 dagar och inte insett förrän nu att man ska titta upp, så har jag suttit trotsigt med ryggen vänd mot västvärlden och tejpat upp mina ögonlock.

Jag har konsumerat så mycket media att jag en tid trodde att jag skulle bli galen. Jag har sett journalister bli skjutna, halshuggna, brända och lemlästade barn, rena avrättningar på öppen gata, hundratals sönderslitna kroppar.

Hemma i min säng, i min trygga lägenhet har världens mest dokumenterade folkmord flimrat förbi och det har gjort något med min hjärna. När jag kände att det inte gick längre, att jag mådde så fruktansvärt dåligt över att ha sett så pass många mördade palestinier, så fortsatte jag ändå titta. Jag ser inte världen på samma sätt längre, det är som att en permanent dysterhet och misstro har fötts hos mig som gör att jag ser världen ur ett helt annat perspektiv.

Jag har protesterat, donerat, diskuterat och skrivit. Ingenting känns tillräckligt. Jag skäms för det privilegierade liv jag har, jag skäms över min tafatthet och jag skäms över mitt land. Och jag skäms allra, allra mest över att jag har suttit hemma i trygga Sverige och mått så otroligt dåligt över de bilder jag sett på andra människors vardag, att jag har mage att må dåligt över att en familj i Gaza fått sin förstfödda dotter ihjälsprängd framför deras ögon. Samtidigt har alldeles för många i Sverige suttit och blundat.

Det är inte mitt trauma, inte min verklighet, men samtidigt delar jag kanske det palestinska traumat mycket mer än vad ni som läste och gick på Aftonbladets fina kampanj gör.

Hur kommer det sig att ni öppnar ögonen nu? Många månader har passerat sedan oktober 2023, då “kriget började”. Att en av Sveriges största nyhetskällor helt plötsligt en dag i maj bestämmer sig för att äntligen publicera bilder från Gaza, trots deras älskade pressetik, är rentav osmakligt.

Missförstå mig rätt – det är i grunden en positiv tanke de har. Att uppmana sina läsare till att inte titta bort och att donera till deras nystartade kampanj är inte fel. Men att komma på en halvbra slogan och att lobba för en insamling som inte kommer göra någon nytta är bara att strö salt i såren.

Problemet ligger i att medierna och olika kreatörer plötsligt har vänt kappan efter vinden, som att det numera blivit trendigt att vara propalestinsk. Nu säger plötsligt alla att vi inte kan blunda längre, att det är nog nu. Men vi har tittat hela tiden, var har ni varit egentligen? Ni upptäcker folkmordet två år sent och har mage att säga till oss att inte titta bort. Kanske har opinionen faktiskt skiftat, jag hoppas det, men det är för sent att få ställa sig på vår sida nu. Ni har tittat bort för länge!