Rädslan för jämlikhet

Idén om att om man ger ”den andre” samma rättigheter, kommer det leda till att du själv kommer bli underordnad eller förtryckt. Övertygelsen brukar vara en grundbult i orättvisans försvar. Den och flera andra lögner dissekerar Peter Beinart i sin nya bok ”Being Jewish After the Destruction of Gaza”.

Peter Beinart är professor i journalistik och statsvetenskap, skribent i The New York Times och redaktör för Jewish Currents.

I boken undersöker han vad det innebär att vara jude efter det senaste årets blodbad i Gaza, och han ställer en fråga som skär rakt in i den politiska själen: Varför försvarar vissa människor det som inte borde gå att försvara?

En del av förklaringen finns, enligt Beinart, bland annat i en rädsla som bygger på djupt rotade fördomar och föreställningar om att om ”de andra” får makt, så mister vi vår trygghet.

Beinart har egna erfarenheter av dessa tankegångar, som barn tillbringade han tid i Sydafrika, där vita från hans egen familj fruktade att demokrati skulle innebära deras egen undergång. Om svarta skulle få rösta, var flera av Beinarts familjemedlemmar övertygade om att deras liv automatiskt skulle stå på spel.

Andra författare har lyft närliggande frågor tidigare, bland annat Heather McGhee i boken: The Sum of Us: What Racism Costs Everyone and How We Can Prosper Together.

I boken ger McGhee exempel på hur många amerikanska samhällen hellre valde att dränera, montera ner eller till och med fylla offentliga simbassänger med cement, istället för att öppna upp dessa för afroamerikaner.

Konsekvensen blev att alla vart förlorare, även rasisterna som stängde ner poolerna eftersom det innebar att deras egna barn inte längre kunde använda dem.

Orsaken till att pooler stängdes ner var ofta en önskan om att upprätthålla segregation, och brukar användas som en metafor för hur rasistisk politik och strävan efter ”nollsumme”-spel, i slutändan drabbar alla.

Beinart visar hur liknande föreställningar återkommit gång på gång i historien:

• När Ian Paisley i Nordirland kallade långfredagsavtalet, som gav katolikerna politisk jämlikhet för ett ”förspel till folkmord”.
• När vita amerikaner i södern hävdade att avskaffandet av slaveri och segregation skulle leda till att de själva blev förslavade.
• När vissa israeler och amerikanska judar på fullt allvar hävdar att om palestinier får jämlikhet, kan judar aldrig leva säkert i Israel eller Palestina.

De fördomsfulla föreställningarna går igen och leder till samma reflexer vilket gör att samma grundlösa, men psykologiskt bekväma, berättelse om att rättvisa för andra är ett hot mot en själv upprepas.

Beinart pekar på hur dessa antaganden formar en världsbild som inte är baserad på fakta eller verkliga hot, utan på oro kopplade till egna föreställningar.

Det är en form av politisk psykologi, där man bedrar sig själv som kan leda till att människor associerar trygghet med dominans, där jämlikhet blir betraktat som en risk snarare än ett mål.

Perspektivet har en nära koppling till begreppet maktbalans.

Det finns ett alternativ till ett sådant perspektiv som stavas intressebalans. Till skillnad från maktbalans som bygger på ständig dominans och kontroll handlar intressebalans om ömsesidighet och en övertygelse att båda parter kan vinna.

Rättvisa behöver inte innebära att någon annan än den som kräver rättvisan förlorar.

Det Beinart utmanar förutom Israels behandling av palestinier, är själva idén om att säkerhet kräver ojämlikhet. Han ber oss att granska våra reflexer och vår egen rädsla, för det är rädslan och de falska och fördomsfulla föreställningarna, inte jämlikheten, som är det verkliga hotet.

Det finns två berättelser som mer än några andra har bidragit till att legitimera terrorn mot palestinier samtidigt som de har stärkt konservativa högerextrema och etnonationalistiska israeliska krafter.

Den ena är att ”jämlikhet och ökade rättigheter för palestinier utgör ett hot mot judar och staten Israels existens”. Den andra är att ”alla former av kritik mot etno nationalistiska intressen och staten Israels politik, ska tolkas som ett uttryck för antisemitism”.

Människors oförmåga att ifrågasätta dessa påståenden har bidragit till att förlänga den palestinska befolkningens lidande och gett gärningsmännen bakom folkmordet, möjlighet att porträttera sig själva som offer.

Exemplen ovan är retoriska verktyg som använts som en del i landets propaganda för att tysta alla former av opposition.

Ord spelar roll eftersom de påverkar hur människor handlar. Om vi anammar gärningsmännens berättelser och undviker att kalla ett folkmord för vad det är, blir vi medskyldiga till att folkmordet kan fortsätta.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.