Fängslad utan bojor – den anhörigas tysta kamp

En helt vanlig vardag så förändrades allt, som att någon bara dragit mattan framför mina fötter. Barnens pappa är misstänkt för ett brott, samma dag får jag veta att han blir anhållen.

Redan där är tankarna många, vad händer? Hur ska det här gått till?

Som anhörig får man ingen information om huruvida processen funkar. Samtidigt som man blir lämnad med tusen frågor och med en rubbad världsbild. Allt känns surrealistiskt. Hur ska man kunna förklara det här för barn?

Någon dag senare så får jag veta att det blir häktning med restriktioner. Jag får till mig att det gäller noll kontakt med utevärlden, att jag och barnen kan strunta i att skicka brev för att de kommer inte nå fram i vilket fall. Utredaren säger också ”detta drabbar inte er, ni kan leva på som vanligt.”

Vadå drabbar inte oss? Leva på som vanligt?

Hur ska man kunna leva på som vanligt när någon man älskar och har delat vardag med i flera år inte längre finns med i bilden? Hur ska barnen kunna fortsätta fungera utan sin pappa? Om jag tycker det här är fruktansvärt jobbigt, hur tycker då inte barnen? Andras barn i liknande situation?

Man får leta fram all nödvändig information som går själv, man förstår att det råder sekretess under en utredning, men det finns tusen andra praktiska saker som faktiskt drabbar en anhörig rent ekonomiskt och socialt. Och det råder inga konkreta svar på hur länge man får vara häktad, ingen vet hur lång tid processen egentligen tar.

Myndigheterna talar emot varandra och man står handfallen. Någon säger att man inte får skicka brev, någon annan säger att det får man visst. Någon säger absolut inga besök, medans en annan säger att man trots restriktioner kan få igenom bevakade besök.

Jag som vanligtvis jobbar inom en organisation för mänskliga rättigheter är chockerad över hur processen går till. Jag har försökt se andra anhörigas upplevelser och erfarenheter för att bilda mig en uppfattning. Det många runt om inte verkar förstå är att man enligt lag i Sverige är oskyldig tills dom slagits fast. Är man då häktad på grund av misstanke av brott så är man enligt lag fortfarande oskyldig tills motsatsen bevisats.

Många privatpersoner förstår inte att det inte bara sitter mördare, pedofiler eller våldtäktsmän i svenska häkten, och de förstår inte att det här kan hända vem som helst oavsett bakgrund. Den som inte tror att man kan sitta häktad helt oskyldig. Den som tror att de inte sker korruption i våra statliga myndigheter, att det är en hotellupplevelse eller tror att det är saft och bulle-mentalitet. Alla dessa är naiva.

På Kriminalvårdens hemsida står det mycket kring barns rätt till sin förälder som är frihetsberövad men man får också en orosanmälan till socialtjänst om man besöker sin förälder i häkte eller anstalt. Vilket blir en aning motsägelsefullt så länge det inte finns en genuin oro för barnet eller barnen. Barnkonventionen är lag i Sverige och säger att barn har rätt till sin förälder oavsett om denne sitter frihetsberövad, men det är något som inte efterföljs i praktiken.

För oss har det ”bara” gått två veckor, och åtal skulle väckas idag, om åklagaren inte bett om tidsfrist. Vilket innebär att åtalstiden skjuts upp på grund av att de behöver mer tid att utreda saken. Vi höll hoppet uppe att kanske kunna få svar på våra frågor eftersom offentlighetsprincipen gäller efter att åtalet väckts, men inser att detta kan dröja i flera månader om det är så.

Som praxis får en vuxen person sitta häktad i 9 månader och ett barn i 3 månader, men man kan få sitta längre beroende på omständigheterna. Personer ifrån olika häkten vittnar också om dålig och orättvis behandling av personal, många egnas upplevelser är att personal vill ”knäcka dem psykiskt”. Någonstans förstår jag att detta gäller långt ifrån all personal inom Kriminalvården, men det är också oroväckande och problematiskt när majoriteten som sitter på häktet enbart är misstänkta för brott.

Socialtjänsten har redan en bild av min partner, de dömde honom redan innan dom slagits fast, trots att de sitter på lika lite information som vi anhöriga gör. På möten tillsammans med barnen ifrågasätter de barnens bild av sin pappa, trots att samtliga delar samma bild utav honom. Att han är en kärleksfull, närvarande, rolig och snäll pappa. ”Det kan ju inte stämma när man är misstänkt för ett grovt brott?”

Vare sig barnen eller jag har fått något vidare stöd, ingen har tagit hänsyn till barnkonventionen eller yngsta barnets rätt till anknytning. Det finns inget stöd för anhöriga, det finns inget stöd för barn i alla kommuner. Att ha en frihetsberövad förälder, partner eller barn gör en per automatik utdömd även om någon dom inte vunnit laga kraft. Stigmatiseringen av oss anhöriga till frihetsberövande kan få förödande konsekvenser för våra barn.

Utifrån mina erfarenhet så har jag följande medborgarförslag:

När en person frihetsberövas i Sverige, särskilt vid häktning – saknas i praktiken organiserat stöd till de anhöriga, trots att de ofta påverkas starkt både psykiskt och socialt. Detta gäller särskilt barn till frihetsberövade, trots att barnkonventionen numera är svensk lag.

Anhöriga till häktade faller mellan stolarna: socialtjänsten är sällan aktiva om ingen oro anmäls, Kriminalvården är ännu inte inkopplad, och rättsväsendet har inte något ansvar för att informera eller erbjuda stöd.

Detta lämnar barn och familjemedlemmar i ett tillstånd av ovisshet, skam och isolering, utan vägledning eller mänskligt stöd.

Jag föreslår att riksdagen beslutar att:

1. Införa en skyldighet för kommunerna att erbjuda anhörigstöd vid frihetsberövande, särskilt vid häktning, med ett särskilt fokus på barn.

2. Tillsätta en nationell samordnare för att ta fram riktlinjer och rutiner för hur barnets bästa ska beaktas i samband med att en vårdnadshavare frihetsberövas.

3. Utreda möjligheten att införa ett statligt finansierat oberoende anhörigstöd (likt vittnesstöd) för personer som har en nära familjemedlem i häkte, häktad med restriktioner eller fängslad.

FN:s tortyrkommitté och Barnombudsmannen har kritiserat Sveriges häktningssystem, bland annat för hur barns rättigheter påverkas negativt.

Barn har enligt barnkonventionen rätt till information, kontakt och trygghet även om en förälder är misstänkt för brott.

Det finns redan idag system för vittnesstöd och brottsofferstöd – men inte för anhöriga till frihetsberövade, trots det stora mänskliga lidandet.

Ett organiserat anhörigstöd skulle minska psykisk ohälsa, bryta stigmatisering och ge tryggare förutsättningar för både vuxna och barn att hantera en svår livssituation.

Jag ber därför att ni överväger att lyfta frågan genom en motion i riksdagen och att ni tillsätter en utredning för att säkra anhörigas rätt till stöd vid frihetsberövande, i linje med barnkonventionen och ett mänskligt rättssamhälle.

Av: Nathalie, anhörig

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Denna krönika har även publicerats hos Kriminalvårdsmagasinet.