En dag som patient i regionens sjukvård

Vid ett besök hos läkare på min vårdcentral i Täby antogs att det faktiskt kunde handla om en inflammation i foten. Antibiotika var nu det som gällde.

Samtidigt som foten svullnade och värken tilltog, så ringde jag min vårdcentral efter tre dagars medicinering, och en vänlig sjuksköterska tyckte att vi kunde avvakta med läkarbesök till nästa dag då antibiotikan kan ta sin tid för att verka.

Nästföljande natt blev en pina, värken tilltar, och jag inser att jag inte klarar detta och beslutar att nu är det akuten på Danderyds sjukhus som gäller, klockan är då 05.30.

Väl framme på akuten möts jag av den sedvanliga doorkeepern i receptionen. Jag berättar min historia och om min värk, jag kan ju knappt gå. Det känns som att prata med en vägg men inget hjälper.

Det råd jag får är att gå till Närakuten som öppnar kl 08.00. Jag försöker argumentera för min sak men förgäves, även om det stundtals blev ett väl animerat samtal. Måste påstå att denna konfrontation kändes mycket förnedrande.

Som väl är finns min älskade särbo Harriet Elisabet med som ger mig kraft i denna plågsamma tillvaro. Vi hasar oss mot Närakuten där det redan sitter folk i väntan på att klockan ska bli åtta. Under denna nästan två timmar långa väntan fylls det på med människor, som det visar sig också är vidareskickade från akuten. Så blir då klockan åtta och alla går in tar sin nummerlapp och sedan ny väntan.

Väl framme vid Närakutens reception berättade denna vänliga sjuksköterska att vi har gjort totalt fel denna morgon – för att vi ska kunna få hjälp måste vi tillbaka till vår vårdcentral för konsultation och ev remiss. Allt måste alltså göras enligt regionens stelbenta byråkratiska regelverk för att fungera för patienten.

På vägen mot vårdcentralen ringer jag för att beställa tid hos läkare, ”välkomna till vårdcentralen, du får nu tre val.” Tänker att det blir säkert bra när vi väl är där.

Väl framme på vårdcentralen blir det okulär besiktning av sjuksköterska som förklarar att hon ska försöka få fram en läkare, lite svårt kan det vara i dessa semestertider med en underbemannad vårdcentral.

Väntan återigen, jorå det finns en läkare som kan titta på mig efter att hon är färdig med en patient. Efter ytterligare väntan var det så min tur, en underbar doktor Anna som tog den tid som behövdes, ingen stress för att sedan skicka mig till labbet för en snabbsänka.

Så väntan igen å igen å igen, tiden kändes som om den stod still, så äntligen stod doktor Anna där som en uppenbarelse, nu hade hon vad som behövdes och skulle konsultera sina kollegor.

Nu kunde jag åka hem i hopp att det här löser sig snabbt. Väl hemkommen ringer så doktor Anna och förklarade att mitt case var lite komplicerat, att hon skulle konsultera en ortoped vid Danderyds sjukhus och därefter återkomma.

Ganska så snart ringer hon igen och förklarar att hon skickat en remiss till akuten på Danderyds sjukhus, så för min del var det bara att åka in. Ska kanske tilläggas att utan min älskade särbo Harriet Elisabet skulle detta spektakel aldrig fungerat. Tillbaka på akutmottagningen, direkt in och särbon Harriet Elisabet åkte hem till sin bostad i Täby.

Väl innanför dörrarna ska jag fortsättningsvis gå efter en grön linje, men gick lite fel och hamnade på ortopedens väntrum O. Efter nån timme ringer telefonen:

– Hej, är det Jan Olof jag pratar med? Frågar en kvinnlig röst. Så berättar hon att jag egentligen skulle sitta i väntrum Y, hon undrar om jag kan ta mig dit nu.

– Jorå självklart, svarar jag.

Efter några minuter, åter på den gröna linjen, möter jag en sköterska som tar tag i mig.

– Jag har skrivit om dig till väntrum O då vi har så mycket patienter i Y väntrummet, jag tror att du får en snabbare behandling här, sade hon.

Vilket jag tackade för och vände om till O-väntrummet. Efter ytterligare en timme kom så en doktor, vi gick in i ett undersökningsrum där han gjorde sin undersökning. För att han skulle få en så bra bild som möjligt av min medicinska status behövdes ett blodprov och ganska så snart fanns en sjuksköterska på plats och blod tappades.

Nu fick jag förklarat att det skulle dröja ett tag innan vi skulle se resultatet, en till två timmars väntan. Suck!

Efter cirka två och en halv timme kom så resultatet. Doktorn hämtade mig till ett undersökningsrum och förklarade att han skulle komma tillbaka med en kollega, sedan försvann han.

När jag suttit där ensam i nästan en timme behövde jag faktiskt uppsöka en toalett. Jag sökte mig nedåt i korridoren, jorå allt gick bra och på vägen tillbaka möter jag en läkare och påtalar att jag väntar på läkare och undrar om hon kan hjälpa mig?

– Nej tyvärr jag tillhör en annan sektion förstår du, blev svaret.

Ja ja, tänkte jag och hasade mig in i mitt undersökningsrum. Nu dröjde det bara en halvtimma så kom min läkare med en kollega, undersökningen gjordes och det konstaterades att jag har en inflammation i del av fotens skelett. Nu ökades penicillindosen och detta skulle pågå i sex veckor från och med nu. Fick en kallelse för återbesök och besked att mina nya recept är skickade till apoteket.

Jag ringer min särbo Harriet Elisabet som sätter sig i bilen för sin förhoppningsvis sista tur och returresa mellan Täby-Danderyd denna dagen. Hemma klockan 20.15, rejält omtumlad och framförallt trött.

Jo förresten, ingen skugga över personalen på ortopedakuten, väl framme där blev jag väl omhändertagen och framförallt en stor eloge till doktor Anna med team på min vårdcentral som verkligen såg till mitt bästa.

Trots allt är det som drabbat mig denna dagen, ingen trevlig upplevelse, jag är faktiskt 82 år och min särbo som kört sträckan Täby-Danderyd ett otal gånger denna dag är 80 år. Det är allt för väl, att jag och min särbo har en ganska så bra allmänkondition annars har iallafall jag nog inte suttit här så länge till.

Noterar att jag/vi denna morgon/förmiddag avsatt 5 timmar, eftermiddag/kväll 6 timmar, erlagt 170 kronor i parkeringsavgift samt att min särbo kört egen bil 3 gånger tur och retur Täby-Danderyd.

Så till alla ”räknenissar” och politiserade kvasiekonomer som arbetar i Region Stockholm, ja jag vet ett jag raljerar, men fundera ändå på denna frågan en stund om ni nu avser svara:

Är sjukvården till för de som behöver den, alltså de sjuka och skadade eller är den bara till för regionens egen administration?

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.