Epistemisk hierarki

Mediechefernas kritik verkar bygga på en idé om att tystnad inte är ett ställningstagande, att passivitet inte är ett ställningstagande, att okritiskt reproducera berättelser från en stat som är världskänd för sin förmåga att ljuga, inte är ett ställningstagande och att tyst acceptera att journalistikens grundvillkor begränsas, inte ska betraktas som ett ställningstagande.

En del mediechefer har till och med ansett att journalister som deltog i uppropet ska fråntas vissa av deras arbetsuppgifter.

Gad-uppropet gav uttryck för följande krav:

1. Att internationella journalister släpps in i Gaza.
2. Att palestinska journalister tillåts göra sitt jobb utan att dödas och svältas ihjäl.
3. Att ledare för mediehus i Sverige, övriga Europa och USA sätter press på Israel – direkt och genom sina nationella politiska företrädare – för att förändringarna i punkterna 1 och 2 sker omgående.
4. Att samma medieledare kräver genomgripande förbättrad pressfrihet av Israel.

Det är inte några orimliga krav.

I anslutning till uppropet anklagade Magda Gad svenska medier för att vara medskyldiga till folkmordet i Gaza, genom deras bristfälliga rapportering. Det är en personlig men rimlig uppfattning. Gör anklagelsen Magda Gad till en ”politisk aktivist”? Nej, knappast.

Anklagelsen kan snarast betraktas som en varningsklocka för att allvarliga misstag kan ha gjorts, som man behöver undersöka vidare. Det stora antalet journalister som valde att delta är en indikation på att det kan finnas fog för Gads påstående, samtidigt som anklagelsen naturligtvis behöver granskas.

Journalister löper en ständig risk för att bli missledda och manipulerade eller korrumperas och bli använda för olika syften. Dessa risker är inte begränsade till journalister, utan gäller även redaktörer och mediechefer. Samtidigt verkar mediecheferna vara höjda över alla former av ifrågasättanden.

Det finns en term för att beskriva den rådande ordningen. Termen är ”epistemisk hierarki” och beskriver en ordning för vem som anses ha rätt att definiera vad som är sant, trovärdigt eller kunskapsmässigt giltigt. En av begreppets kärnpunkter är att position avgör trovärdighet.

I en epistemistisk hierarki blir värderingen av kunskap ofta ojämn eftersom fakta eller vittnesmål från toppen betraktas som ”objektiva”, medan samma typ av erfarenhetskunskap från botten betraktas som ”subjektiv” eller ”överdriven”.

Människor ”högre upp” i en hierarki (politiker, experter, ledare, akademiker, myndigheter) betraktas som mer trovärdiga, även om de kan ha egna intressen.

Människor ”längre ner” som exempelvis arbetare, kvinnor, minoriteter, migranter, barn, aktivister (eller i detta fall journalister) får ofta sina erfarenheter avfärdade som känslostyrda, okunniga eller partiska.

Det finns mängder av exempel på hur epistemiska hierarkier bidragit till allvarliga hot mot samhället och demokratin. Några internationella exempel är bland andra:

Flint, Michigan – Vattenkrisen (2014)
När invånare klagade på att deras kranvatten var missfärgat och luktade illa avfärdades de länge av myndigheter som ”överdrivna”. Politiker och tjänstemän försäkrade att vattnet var säkert. Först när forskare och oberoende experter bekräftade problemen fick invånarnas ord tyngd – trots att de haft rätt hela tiden.

Apartheid i Sydafrika
Under apartheid misstänkliggjordes svarta sydafrikaners vittnesmål om förtryck, våld och diskriminering. Den vita regimen och dess internationella diplomatiska företrädare betraktades som mer ”auktoritativa källor” i västvärlden fram till 1980-talet, när internationella organisationer till slut började ge mer tyngd åt de förtrycktas röster.

Irakkriget (2003)
Högt uppsatta amerikanska och brittiska ledare (Bush, Blair m.fl.) hävdade att Irak hade massförstörelsevapen. Röster från FN-inspektörer på marken (Hans Blix och hans team) som inte hittade några bevis, och ännu mer de irakiska civilas vittnesmål, misstänkliggjordes eller ignorerades. De ”auktoritativa” ledarnas ord vägde tyngre – vilket i efterhand visade sig bygga på falska grunder.

Klimatförändringar och urfolk
I Amazonas, Kanada och Arktis har urfolk i årtionden varnat för att klimatförändringar påverkar ekosystemen. Dessa berättelser har ofta betraktats som ”anekdotiska” eller ”mindre vetenskapliga”, medan olje- och gruvbolagens rapporter fått mer trovärdighet i politiska beslut. Först på senare år har urfolkskunskap börjat erkännas i FN-processer.

Pandemin (2020–2021)
I flera länder vittnade vårdpersonal på golvet om brist på skyddsutrustning och överbelastning. Dessa ord avfärdades ibland som överdrifter eller facklig agitation. Samtidigt lyssnade allmänheten och medierna mer på ministrar eller myndighetschefer som sa att resurserna räckte – vilket i många fall senare visade sig vara fel.

De starka reaktionerna från vissa mediechefer på att journalister valde att delta i Gads upprop, kan mycket väl vara ett tecken på den typ av bias som man anklagar journalisterna för.

Den fråga man kan ställa sig är varför redaktörer och mediechefer verkar stå över alla anklagelser och ifrågasättanden?

För övrigt… Är det svårt att hitta ett bättre exempel på en epistemisk hierarki än den ordning som etablerades efter att Tidöpartierna tog makten i Sverige.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.