Prata inte med hat i munnen

De senaste dagarna har en sverigedemokratisk företrädare gett uttryck för vad man kan kalla för ett rasistiskt och ”andrefierande” uttalande i hennes sociala medier.

”Andrefiering” (på engelska othering) är ett begrepp som används inom samhällsvetenskap, kulturstudier och kritisk teori för att beskriva en process där vissa grupper eller individer framställs som fundamentalt annorlunda, avvikande eller ”de andra” i förhållande till en dominerande norm eller ”vi-grupp”.

Det innebär att man skapar en uppdelning mellan ”vi” och ”dom”, där ”de andra” ofta tillskrivs negativa egenskaper, stereotypiseras eller görs till något främmande.

Andrefiering är ett effektivt verktyg för att splittra en befolkning och bidra till att vissa grupper blir exkluderade, underordnade eller marginaliserade.

De andrefierande uttalandet kom från SD-toppen Jessica Stegrud som valde att tolka ett samtal mellan kulturminister Parisa Liljestrand och Socialdemokraternas företrädare Lawen Redar, på ett sätt som bara rasister kan. Stegrud berättade att hon tyckte att det var talande att en ”svenskfödd kurd och en perser” debatterade en svensk kulturkanon i SVT.

Stegrud valde att ignorera innehållet i samtalet för att istället lägga allt fokus på de politiska företrädarnas etnicitet. Hennes uttalande är representativt för hur många rasister tolkar verkligheten.

Huvudsak, bisak och skitsak. Stegruds uttalande får en att tänka på personer som har en unik förmåga att fastna på betydelselösa detaljer i olika sammanhang. De flesta av oss har förmodligen stött på någon person som fungerar på det sättet, som har en tendens att fastna på bisaker eller skitsaker och därför missar huvudsaken.

Utspelet kan liknas vid en etno-fokuserad motsvarighet till bodyshaming, där etnicitet får ersätta människors fysik. Vi skulle kunna kalla fenomenet för ”etnoshaming” så Paolo Roberto blir tvungen att lägga till ett nytt ord i hans ”wokeabulär”.

Om det är för ”woke” funkar det lika bra att kalla det för rasism.

Kvinnor som har erfarenheter av att bli reducerade till sitt kön, kan säkert känna igen sig i Redars och Liljestrands situation. Att bli reducerad till sitt kön kan innebära att man bedöms, värderas eller behandlas utifrån sitt biologiska kön snarare än som en individ med egna egenskaper, erfarenheter och kompetenser.

Några exempel på vilka uttryck det kan ta sig är bland annat:

Objektifiering; när kvinnors kroppar och utseenden får oproportionerligt mycket fokus, medan deras idéer eller prestationer hamnar i bakgrunden.

Könsstereotyper; som innebär att kvinnor antas vara ”vårdande”, ”mjuka” eller ”mindre rationella” och förväntas därför ta vissa roller i hemmet eller på arbetsplatsen.

Symboliskt könande; vilket kan innebära att en kvinna får representera en stereotyp snarare än sig själv som individ.

Biologisk reduktionism; vilket innebär att kvinnors kroppar kopplas till reproduktion och gör att de betraktas genom moderskapets eller fertilitetens prisma, istället för självständiga individer.

Exkludering eller marginalisering; vilket ofta betyder att kvinnor reduceras till ”kvinnan i rummet” snarare än en expert i sitt fält där kvinnans kön används för att förklara hennes närvaro snarare än hennes kompetens.

I både sexister och rasisters verklighetstolkning blir det som egentligen är viktigt sekundärt, medan ytliga betraktelser och egna föreställningar om ”den andre” överordnat.

Andrefiering används ofta som en härskarteknik. Människor kan försöka placera sig själva högre upp i en hierarki genom att reducera andra individer till deras hudfärg och etnicitet.

Parisa Liljestrand har kommenterat Stegruds utspel i efterhand. I hennes kommentar kan man bland annat läsa följande:

”Jag kom till Sverige när jag var tre år. Det här är det land där jag vuxit upp, och den enda plats på jorden som jag skulle vilja kalla för hem. Det är en oerhörd ära att få vara vårt lands kulturminister”.

Uttalandet är ett exempel på vad andrefiering kan leda till. Om Liljestrand varit helt opåverkad av Stegruds kommentar hade hon knappast känt ett behov att rättfärdiga sin existens och ”svenskhet” genom att förklara ”hur mycket hon älskar Sverige”. Hur mycket Liljestrand än försöker påstå att ”ord som kommer från rasister saknar betydelse”, går det inte att bortse från att rasister med politiskt inflytande, får verkliga konsekvenser för alla som inte tillhör rasisternas ”inne-grupp”.

Om det låter såhär illa när SD saknar formell makt, kan man fråga sig hur det skulle se ut om partiet fick ett ännu större politiskt inflytande? Det Parisa och många andra högerpolitiker inte tänker på, är hur en sådan situation skulle påverka deras egna familjer.

Även om Parisa tillhör en priviligierad del av befolkningen och kanske anser att hon inte påverkas nämnvärt av Sverigedemokraternas rasism, omfattar hennes privilegier inte hennes och andra människors barn, likväl som hundratusentals andra människor med invandrarbakgrund.

Ironin i sammanhanget är att Liljestrand företräder det parti som mer än något annat parti, gett Stegrud och hennes likasinnade deras politiska legitimitet och möjligheter till inflytande. Människor till höger om mitten behöver ta sig en allvarlig funderare på vad det innebär att ett rasistiskt parti får ett ökat politiskt inflytande.

Det är svårt att hitta några bättre exempel på ”lyckad integration” än Redar och Liljestrand.

Om Sverigedemokraternas företrädare anser att inte ens dessa ”lyckade och välintegrerade individer” har rätt att företräda Sverige, bör alla med rötter från andra länder känna oro inför nästa val.

Anders Cardell växte upp i det lilla brukssamhället Hallstahammar och i stockholmsförorten Östberga. Han blev anställd på Fryshuset i slutet på 80-talet där han arbetade fram till att Anders Carlberg gick bort 2013.

Anders har varit aktiv i olika former av ideell verksamhet parallellt med sitt ordinarie arbete. De senaste åren har varit starkt präglade av att han har blivit förälder:

– Jag skriver för att jag känner ett ansvar för att göra det jag kan, med de resurserna jag har, för att skapa ett bättre samhälle, säger Anders.

Anders Cardell är en av Para§rafs fasta krönikörer.