Välkommen till monstrens tid

Skräcken är inte clownen. Det är staden.

Vuxna som lär sig leva med skador. Institutioner som normaliserar våld. En kultur som reducerar orättvisor till ett axelryckande: ”så är det bara”. Pennywise skapar inte rädsla – han livnär sig på den som redan finns där. Han skiftar form till det människor inte vill konfrontera. Rädslor.

Det är inte fantasi. Det är så rädsla fungerar i verkligheten. Politiskt. Kulturellt. Andligt.

När ett samhälle vägrar göra upp med sitt förflutna återvänder det förflutna med tänder. När minnet trycks ner behöver monstren inte gömma sig – de blir ursäktade, skyddade, till och med hyllade.

Det är kanske därför It: Welcome to Derry känns så bekant. Det är ju som vår egen samtid. De okrönta kungarnas tid.

Frågan är inte om något är fel med dagens samhälle. Frågan är om vi fortsätter låtsas att vi inte ser det.

För motsatsen till rädsla är inte mod. Det är tillhörighet.

De som livnär sig på rädsla ser människor som ägodelar och förbrukningsvaror. För dessa clowner är människor inte människor.

Det är därför det måste skapas mängder av Losers Clubs. För det är bara tillsammans vi kan slå tillbaka – på riktigt. Varje Losers Club är ett brott mot den rådande ordningen. För rörelser och samhällen som livnär sig på människors rädsla tål inte folk som håller ihop och minns tillsammans.

Förändringarna kommer nämligen aldrig ske genom stora ord och finputsade fasader, utan genom att folket inser att dom inte är ensamma och förstår styrkan i kollektivets kraft.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.