Bohlins applåder avslöjar högerns självbedrägeri

Underdånigheten som uppvisades i München skulle kunna få en cuck med övergivenhetsfetisch att rodna. Stående ovationer – för ett budskap som i praktiken lyder:

USA tänker på USA. Europa får klara sig självt.

Det är inte solidaritet. Det är ett farväl förklätt till vänskap.

I åratal har svensk höger byggt hela sin säkerhetspolitik på USA-dyrkan. Washington som trygghet, facit och garant. Varje krig som “ansvar”. Varje Nato-steg som en frälsning. Varje kritiker som förrädare och putinist. Och nu – när USA öppet signalerar att Europa är ett sidospår – då reser man sig och applåderar.

Politiskt självbedrägeri i världsklass. Rubios tal var ingen kram. Det var ingen charmoffensiv. Det var en faktura.

Spenderar ni inte mer pengar på vapenindustrin – skyll er själva. Kollapsar det – vårt fokus ligger i Asien.

Men det som gör applåderna direkt livsfarliga är sammanhanget.

Samtidigt driver Donald Trump en politik som öppet undergräver europeisk sammanhållning – och Vladimir Putin har i över ett decennium haft exakt samma mål: ett splittrat Europa som kan pressas, hotas och styckas bit för bit. Den multipolära världsordningen där supermakterna kan göra lite som man vill i sina respektive intressesfärer.

Stormakter gör alltid så. De samarbetar när det gynnar dem. De delar inflytandesfärer. De lämnar små aktörer åt sitt öde.

Det är det spelet som nu rullas ut inför öppen ridå. Och där står Sveriges minister och klappar händerna som en nyttig idiot.

Moderaterna, med Sverigedemokraterna som påhejande klack, låtsas att mer vapen automatiskt betyder mer trygghet – trots att själva säkerhetsgaranten precis sagt att den inte längre är självklar.

Man rustar för en världsordning som monteras ner inför öppen ridå.

När USA prioriterar bort Europa och Ryssland pressar fram nya gränser kommer notan hamna här. Ekonomiskt. Politiskt. Säkerhetsmässigt. Då står vi där med rekorddyra vapensystem, skenande militärbudgetar – och utan den skyddsmakt som hela försvarsstrategin byggde på.

Men det vågar man inte tala om.
I stället bugar man.
Applåderar.
Och kallar det ledarskap.

Det är inte styrka vi såg i München.
Det var Europas – och Sveriges – politiska underkastelse i realtid.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.