No Pants Day

Den engelskspråkiga Wikipedian skriver ”No Pants Day is an annual event in various countries that became more widely celebrated in the 2000s. It is most often observed on the first Friday in May and involves publicly wearing only undergarments on the lower part of the body, not nudity. Except for making people laugh, the holiday typically serves no other purpose or agenda […]”

Det låter sympatiskt, både i mina båda ögon och bägge öron: “making people laugh, the holiday typically serves no other purpose or agenda.”

Jag har nämligen lyckats skörda framgångar här i Sverige tack vare mina tänder: De håller stöldsäkert min tunga bakom tändernas obevekliga galler, enligt devisen att tiga är guld.

Den enda åsikt jag vågar ha, om någon av någon lömsk anledning pressar mig på den, är om vädret. Inte värderande naturligtvis, så som att ”Det var vackert väder i dag” – det finns ju nämligen ingen anledning att stöta sig med någon – utan rent deskriptiv: ”Solen skiner”, yttrar jag när kreti och pletis samtliga näsor tyngs av solglasögon, eller ”Det är blixthalka” när bilar med hjulen upp i vädret är ett ordinärt inslag i diken vid vägkanten.

Nu måste det vara tydligt för var och en att min förebild är John Lennons Nowhere Man:

“He’s a real nowhere man
Sitting in his nowhere land
Making all his nowhere plans for nobody
Doesn’t have a point of view
Knows not where he’s going to
Isn’t he a bit like you and me? […]”

Varför nu detta?

Eftersom:
Censorn råder att jag bör slipas ner!
Så jag slipas ner,
Snart finns jag inte mer!

Vad behöver vi mer förutom skratt befriad från all synlig eller dold anledning? Vi har ju allt. Vi svenskar. ”Blott Sverige svenska krusbär har”, diktade den landsflyktige Carl Jonas Love Almqvist.

Sverige har de vackraste ekorrar, hörde jag på SVT, faktiskt i flera olika SVT-program under vecka 17 2026.

”Sverige är bäst i världen på att omvandla kunskap till nya produkter, företag och lösningar”.
Dessutom, ”Sverige är bäst på att kombinera ekonomisk tillväxt med låg miljöpåverkan.”
Och dessutom, ”Sverige är en musikalisk stormakt sett till sin storlek.”
Och ytterligare dessutom, ”Sverige är ett av världens bästa länder på att skapa datorspel som slår internationellt.”
Och ytterligare och ytterligare dessutom…, upplyser mig min AI-rådgivare och då har den inte ens blivit varm i byxorna.

”Svenskarna är världsmästare på att äta godis. Vi äter i genomsnitt sjutton kilo godis per person och år, medan den genomsnittliga EU-medborgaren äter sju kilo per år.” Även det hörde jag på SVT:s nyhetsbevakning.

Varför är vi svenskar så sötsugna? Vad i hela friden skulle kunna vara anledningen till att vi känner oss nödgade att trösta oss med godis. Vad är det för smärta vi vill döva? Vad hade den tidigare socialdemokratiske statsministern Göran Persson att tröstas för när han ”snattat ett chokladägg”?

Som sagt, ”No Pants Day” passar Sverige som danstights passar benens linjer.

Min bok Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå, kom ut i tre upplagor, den är även utgiven som e-bok, ljudbok och dessutom kom ut den i brailleskrift. Det finns folk, som tur är de inte många, som tatuerade bokens titel Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå på sin förgängliga kropp. Har man hört? Min Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå och Horatius ”Carpe diem”.

Jag tillskriver bokens succé faktumet att den till sitt innehåll, liksom Seinfeld – ”A Show About Nothing” – ”förkroppsligar” ”No Pants Day”, då den inte har någon annan agenda än att underhålla.

Här kommer ”Brev nummer 2” från Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå, som består av 57 brev. Jag hoppar över det första brevet, då det är alldeles för kort för att ge full valuta till Paragrafs läsare.

BREV 2:

Fulibul på dig Sandra!

Vad kul att du blev glad över boken! Den var ju trots allt din, och jag är ganska petig med att saker och ting hamnar hos sina rätta ägare. Du skrev någonting om att du är less på ert husdjur (var det en cockerspaniel?) eftersom ni har problem med det. Sånt är tråkigt att höra, men jag tvivlar på att du fortfarande tycker det är ett särskilt stort problem efter att du har fått höra en liten berättelse från min tragiska vardag.

Min pappa är allergiker, så när vi skulle hitta ett sällskapsdjur som passade, var det inte helt lätt. Men han ville ju så gärna ha ett, eftersom han aldrig hade den möjligheten när han var liten, så vi påbörjade vår jakt. Efter att vi hade vankat av och an i fyra olika djuraffärer fastnade han äntligen för en skorpion. Morsan och jag var inte glada åt det, men pappa argumenterade med att eftersom mamma också är skorpion skulle han inte sakna henne så mycket när hon gick bort, så vi lät honom köpa den. Vi döpte den lille krabaten till Skorpe efter dens mor Skorpa. Försäljaren sa att den var tam, eftersom den var född i Lejonets tecken. Men det visade sig snart, att något riktigt gosedjur var vår Skorpe inte.

Bara några dagar efter att vi köpt honom hade han redan rymt ifrån sitt terrarium. Han syntes inte till någonstans, trots att det var söndag, då till och med Gud brukar uppenbara sig. Vi försökte locka fram Skorpe från hans gömsle genom att hänga upp torkade råttor lite här och var i huset, men förgäves.

Observera: Råttorna var inte avsedda att skrämma honom, utan tvärtom, det är hans favoritmat.

Efter att vi letat länge och väl utan att finna vår Skorpe, bestämde far sig för att ringa Anticimex. Han bytte om från morgonrocken till finbyxor, som alltid när han talar i telefon, eftersom han anser att ”man ska ha respekt för den man talar med. Dessutom”, brukar han upplysa oss, ”borde man göra det till vana eftersom bildtelefonen är här vilken sekund som helst och då blir det för sent att lära sig sitta som en gammal hund.”

Men innan han hunnit slå Anticimex telefonnummer skrek han till som om någon nypt honom med en skållhet tång i snabeln, och det visade sig att det var nästan precis vad som hade hänt också. Han hade blivit stucken i pungen av Skorpe, som därmed döptes om till Dick (eftersom det betyder snopp på engelska) av min humoristiska mamma som tjöt av skratt medan far tjöt av smärta. Senare förklarade han att vi kunde se det här som Dicks initiationsrit, vansinnigt lätt att jämföra med konfirmation eller bat mitzvah.

Hela fjorton dagar efteråt tvingades han (pappa alltså och inte Dick) att prata i telefon utan att visa den respekt som han alltid tyckt vara så viktig fram tills nu, eftersom han inte kom i sina byxor på grund av viss svullen kroppsdel.

Nu ville far lämna tillbaks Dick till djuraffären, och sa att den omöjligt kunde vara född i Lejonets tecken med det uppförandet. Men mamma påminde honom om varför han ville köpa den från början, och då ändrade han sig genast eftersom han inte ville att mamma skulle tro att han skulle kunna klara sig utan henne. Så vi har kvar Dick även om Dick är mer fäst vid far än far vid honom. Men när det kommer gäster så visar pappa stolt upp Dick. Han är nämligen övertygad om att den som bemästrar en skorpion kan tillskriva sig alla skorpionens egenskaper, såsom styrka, listighet och giftighet och några till, som jag inte kommer ihåg.

Som du ser kan man för det mesta hitta människor som har det värre än en själv. Man måste kunna se saker från ett större perspektiv. Själv har jag ju inte många att jämföra mig med, eftersom det finns ytterst få som har det värre än jag.

Nu måste jag gå, för min pappa har låst in sig på toaletten och låset har gått i baklås igen.

Jag funderar på att utnyttja situationen och se om han tycker att friheten är värd priset av en biobiljett.

Tjonga hit ett brev så snart du kan!

/ Kattis

P.S. Det är en glad gubbe, inte pizza, om du till äventyrs trodde det.

“Tramp, Yeah, you can call me that
I don’t wear continental clothes, Stetson hats […]”

//Otis Redding & Carla Thomas

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.