Vuxenvärlden måste ställa högre krav

Det finns ytterst få saker som min hjärna inte lyckas hantera med hjälp av sina försvarsmekanismer. Med åren lär man sig strategier för att ta sig igenom det svåra. Ju längre man lever, desto fler motgångar och obehagliga erfarenheter lär man sig att bära. Men ibland stöter man på något som tränger igenom alla försvar och inte går att värja sig mot. För mig blev SVT:s dokumentärserie Arvtagarna en sådan upplevelse.

När jag växte upp kretsade livet kring tre saker: fotboll, kompisar och film. Den perfekta helgen innehöll alla tre. Ett självklart inslag var videobutiken där man kunde hyra tre filmer för priset av två. Jag vågar inte ens gissa hur många filmer jag såg under mina tonår, men det var många. En av dem var Ondskan.

Jag minns fortfarande när jag såg den för första gången. Det var en regnig höstdag, mörk och ruggig på det där sättet som gör att man helst stannar inomhus. Jag satt i soffan och följde berättelsen på tv-skärmen. Flera gånger kände jag att jag ville trycka på paus. Våldet, förnedringen och maktmissbruket gjorde ont att bevittna, trots att jag visste att det var fiktion. Men jag såg filmen tillsammans med andra, så pausknappen var aldrig ett alternativ. När jag gick hem den kvällen kändes filmen nästan lika mörk som vädret utanför.

Nu är det våren 2026. Jag sitter i en ljus sommarkväll och ser Arvtagarna. Fåglarna hörs utanför fönstret och kvällssolen dröjer sig kvar långt in på kvällen. Allt omkring mig signalerar trygghet, värme och bekymmerslöshet. Just därför blir kontrasten till det som visas på skärmen så stark. Den här gången är det inte fiktion. Det är verklighet. Och verkligheten är betydligt svårare att hantera.

Flera gånger känner jag impulsen att titta bort, gömma mig bakom en kudde eller stänga av. Men jag väljer att fortsätta titta. Jag väljer att ta in det som visas framför mig.

Det jag ser är rasism. Inte som historiska bilder från ett Sverige som vi gärna vill tro att vi lämnat bakom oss. Inte som något som hör till en annan tid. Utan här och nu. I Sverige år 2026.

Jag ser barn och unga som utsätts för rasism, kränkningar och förnedring. Jag ser hur det filmas, delas och spridas på sociala medier. Och kanske är det just det som skrämmer mig mest – att detta inte ens längre verkar ske i det fördolda. Som om skammen har ersatts av likgiltighet.

Samtidigt finns det något annat i dokumentären som förtjänar att lyftas fram. Modet.

Det krävs ett enormt mod av de föräldrar som väljer att träda fram och berätta. Att öppet dela med sig av sin oro, sina erfarenheter, sina misstag och sin sorg inför hela svenska folket är långt ifrån självklart. Genom att visa sin sårbarhet tar de också ansvar. De hjälper andra att förstå, att känna igen signaler och att våga prata om sådant som annars riskerar att tystas ned. Det modet förtjänar respekt.

De ungdomar som väljer att berätta bryter inte bara sin egen tystnad. De bryter en tystnadskultur som alltför länge har skyddat vuxenvärldens behov av att upprätthålla fasaden.

När vuxna i rättssalen gör sitt yttersta för att bevara bilden av att allt står rätt till, blir det ungdomarna som tvingas sätta ord på sanningen: något är fel.

Det är en omvänd ordning som borde göra oss alla obekväma. Det borde vara de vuxna som tar ansvar, sätter ord på problemen och skyddar barn från att bära konsekvenserna av andras tystnad.

I stället är det barnen som får kliva fram. Barnen som berättar. Barnen som riskerar att mötas av ifrågasättanden, misstänkliggöranden och skuldbeläggning.

Det modet är svårt att överskatta. Men ännu svårare är det att förstå varför de överhuvudtaget ska behöva visa det.

Samtidigt är det viktigt att säga att ingenting av detta handlar om att rättfärdiga de brott som några av ungdomarna själva begår. Ett brott är ett brott, och den som utsätts för brott är alltid ett offer. Men det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det går att fördöma handlingar utan att sluta se människan bakom dem.

Kanske är det just därför dokumentären träffar så hårt. Den visar att det finns många förlorare. De som utsätts för brott förlorar. De unga som fastnar i hat, kriminalitet eller destruktiva miljöer förlorar. Familjer förlorar. Och i slutändan förlorar vi som samhälle.

Det är därför jag ser dokumentären med ödmjukhet. Inte för att ursäkta någon, utan för att försöka förstå hur vi hamnat här och vad som krävs för att färre barn och unga ska hamna i samma situation.

Men förståelse får aldrig bli en ursäkt för passivitet.

Det som skrämmer mig mest är kanske inte det som visas i dokumentären, utan risken att vi vuxna vänjer oss. Att vi ser, reagerar och sedan går vidare till nästa nyhet.

Det räcker inte.

Vuxenvärlden måste ställa högre krav. På skolan. På föräldrar. På politiker. På sociala medieplattformar. Men framför allt på sig själv. Vi kan inte fortsätta tala om allas lika värde samtidigt som barn lämnas ensamma med hat, rasism och kränkningar.

Varje gång ett barn utsätts och ingen vuxen säger ifrån har vi misslyckats. Frågan är inte hur detta fortfarande kan hända år 2026. Frågan är varför vi vuxna fortfarande inte gör tillräckligt för att stoppa det?

Av: Kim, mångårig kriminalvårdsanställd

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.