Döda pensionärer är ett billigt pris för nästa aktieutdelning

Visst, omkring 16 000 människor uppskattas ha dött i Europa under årets värmeböljor hittills och sommaren är långt ifrån över. Men vi får inte låta känslorna ta över. För tänk om någon skulle få för sig att ifrågasätta den heliga treenigheten: evig tillväxt, ständig kapitalackumulation och ökande kapitalkoncentration. Då är det ju bara ett steg till att någon börjar mumla om planering, regleringar och långsiktighet – och det är ju kommunism.

För vad är egentligen några tusen pensionärer och svaga mot ett kvartalsresultat?

Det finns något nästan religiöst över marknadsfundamentalismen. Klimatförändringarna kan orsaka torka, skogsbränder, översvämningar och rekordtemperaturer, men lösningen får under inga omständigheter vara att minska utsläppen på ett sätt som påverkar företagens vinstmarginaler. Då är det tydligen bättre att anpassa människan till klimatet än klimatpolitiken till verkligheten.

”Marknaden löser det.” Den frasen börjar låta som en bön.

Problemet är bara att atmosfären inte läser nationalekonomi. Den bryr sig inte om böner, aktieägarvärde eller kvartalsrapporter. Den reagerar på mängden växthusgaser vi pumpar ut.

Enligt FN:s klimatpanel IPCC är det otvetydigt att människans utsläpp värmer planeten och att värmeböljor blivit både vanligare och intensivare på grund av klimatförändringarna. Europeiska klimattjänsten Copernicus visar dessutom att de senaste åren varit de varmaste som uppmätts globalt.

Det här är inte längre ett framtidsscenario. Det är en nutidsrapport. Och sommaren är inte ens över.

Europeiska myndigheter uppskattar att omkring 16 000 människor redan har mist livet i årets värmeböljor i Europa. Den siffran kan mycket väl stiga innan hösten kommer. De flesta är äldre eller människor med underliggande sjukdomar. Samma grupper som marknaden sällan räknar in när effektivitet och produktivitet ska mätas.

Det märkliga är att samma människor som brukar tala varmt om ”personligt ansvar” blir fullständigt handlingsförlamade när ansvaret råkar hamna hos storföretag, finansmarknader eller fossilindustrin. Då heter det plötsligt att ingen kan göra något, att marknaden behöver tid och att vi inte får äventyra konkurrenskraften.

Som om fysikens lagar vore öppna för förhandling. Allt fler ekonomer, däribland Nobelpristagaren Joseph Stiglitz och tidigare Världsbanksekonomen Nicholas Stern, menar att marknaden inte själv klarar att hantera klimatkrisen eftersom utsläppens kostnader inte speglas i priset. Det är ett klassiskt marknadsmisslyckande.

Men visst. Vi kan fortsätta som vanligt. Vi kan fortsätta mäta framgång i antalet miljardärer och BNP samtidigt som människor bokstavligen dör av klimatkrisen. Vi kan kalla varje försök att styra ekonomin för socialism och varje försök att rädda liv för ett hot mot friheten. Det vore ju synd om någon gammal människa fick komma i vägen för ännu en rekordutdelning till aktieägarna.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.