Tiden, pillren och tvångsvårdens haveri

I sista delen av Lars von Triers ”Riket” dyker Stellan Skarsgård upp som den svenske advokaten som ska lägga upp försvaret för den åtalade överläkaren Stig Helmer. En flicka har ådragit sig en svår och obotlig hjärnskada under en felbehandling på operationsbordet.

– Svenskt försvar, vad är det? frågar Stig Helmer.

Advokaten svarar självbelåtet:
– Tiden, tiden, tiden.

Planen är att hålla sig undan delgivningsmannen, förhala processen och låtsas som ingenting. Genom tidens gång hoppas man undkomma skulden. Stig Helmer slår ifrån sig med samma eviga mantra: ”Jag har inte gjort något fel.”

I Bergmans Smultronstället sägs i en drömsekvens att läkarens första plikt är att be patienten om förlåtelse. Den svenska institutionsvården ber aldrig om förlåtelse.

Den svenska tvångsvården av missbrukare – LVM – bygger på samma ansvarslösa logik: man vägrar erkänna sina misslyckanden och låter tiden gå. Det kallas vård, men fungerar som ett straff; det motiveras med livräddning, men slutar i passiviserande förvaring och kemisk lobotomi.

Döden vid Partihallarna och domstolens löpande band

En regnig augustikväll kollapsade jag i en vattenpöl vid Partihallarna i Göteborg efter en överdos fentanyl. En sjuksköterska på väg till sitt nattskift fann min livlösa kropp, säkrade luftvägarna och larmade ambulans. Noll komma åtta milligram naloxon intramuskulärt slet mig tillbaka från dödsriket rakt in i en brutal akutabstinens.

Där och då hade jag lärt mig min läxa. Jag hade tagit min sista fix.

Inför förvaltningsrättens prövning om tvångsvård några månader senare genomgick jag ett obligatoriskt läkarutlåtande på Östra sjukhuset. Överläkaren såg mönstret och journalerna, men hon såg också en människa som klarnat helt och som var motiverad till frivillig behandling. Hon intygade skriftligen att jag var restituerad, klarsynt och att tvångsvård vore kontraproduktivt.

Min advokat var försiktigt hoppfull:
– Det är sällan överläkarna går så här hårt emot socialtjänstens linje. Vi har en reell chans. Men förbered dig på sex månader. Statistiken är mördande.

Förvaltningsrätten är dock ingen plats för intellektuell dialog eller prövning av bevis. Det är en monteringslinje för statligt tvång. Rättens ordförande skummade överläkarens intyg på trettio sekunder. Socialsekreteraren Amanda läste upp sin schabloniserade utredning full av förutsägbar omsorgsretorik: ”Risken för omedelbart återfall är överhängande… LVM är den enda kvarvarande möjligheten att rädda patientens liv.”

Nämndemännen satt med hopknipna läppar. De såg ordet överdos, och då spelar inga medicinska intyg i världen någon roll. Statistiken i förvaltningsdomstolarna är mördande: över nittio procent av alla ansökningar om tvångsvård bifalls.

Jag har själv arbetat som socionom. Under min korta tid inom socialtjänsten fruktade jag alltid att tvingas handlägga ett LVM-ärende. Att beröva en vuxen människa hennes frihet kräver att staten har en adekvat vård att erbjuda. När vården uteblir och bara tvånget återstår upphör tvångsvården att ha ett existensberättigande.

– Vi bedriver inte behandling, är det officiella mantrat på SiS-institutionerna.

På nyårsdagen 2015 låstes jag in på SiS-institutionen Rällsögården i Kopparberg. Vad hade den svenska staten att sätta i missbrukets ställe
Svaret: Kiosklitteratur, massor av cologne och kortspel.

Efter tre veckor kom Fredrik insläntrande på avdelningen. Han var runt fyrtio, precis som jag. Personalen hälsade glatt och vant:
– Hej Fredrik, är du här igen? Det måste snart vara tionde LVM:et va?
– Detta är mitt elfte, svarade Fredrik med ett snett leende.

Fredrik hade aldrig tagit heroin eller fentanyl, aldrig överdoserat. Han tog buprenorfin och lugnande tabletter. Hans elva vändor på SiS är det slutgiltiga kvittot på LVM-systemets fullständiga haveri. Det är en snurrdörr för förvaring.

På Granhult skrev en socionomutbildad vårdare med permanent marker på whiteboarden i grupprummet: Pissa negativt och tänk positivt! Det var det närmaste behandlingsinsats vi kom under tre månader. När intagna efterfrågade faktiska terapeutiska samtal löd det väl inövade mantrat från personalen som alltid:
– Vi bedriver inte behandling.

Kontaktpersonen Lasse – en medelålders hårdrocksbiker i statlig tjänst med ringar i vitguld och skinnväst – ägnade dagarna åt att försvara mc-gängen på fikarasterna och avfärda människors tillkortakommanden med sitt ständiga: ”Jävla amatörer!”

Vilka som var amatörerna i sammanhanget rådde det dock ingen tvekan om.

Tjugo minuter som stal åtta år

Efter SiS flyttades jag till behandlingshemmet Brunnsgården utanför Tranås för att fullfölja mina sex månader. De första veckorna tränade jag hårt varje dag, gick långa promenader och läste böcker. Jag var drogfri, kroppen återhämtade sig och motivationen var intakt.

Sedan klev behandlingshemmets konsultläkare in i bilden.

Han träffade mig i tjugo minuter. Utan någon djupare neuropsykiatrisk utredning skrev han ut 20 mg Zyprexa (olanzapin) dagligen – ett tungt antipsykotiskt preparat – under förevändningen att det skulle fungera som ”lugnande”.

På bara några dygn förvandlades jag till en viljelös zombie. Träningsdisciplinen rann ur mig, intresset för böcker och omvärld dog, och en förlamande apati lade sig som en blöt filt över hela min tillvaro. Biverkningarna av denna rutinmässiga kemiska dämpning var förödande: under de kommande åren sköt min vikt i höjden från 80 till nästan 140 kilo.

Men det värsta var inte kroppen – det var de åtta förlorade åren av mental stiltje och förlorad kontakt med mina barn.

Ett system utan ansvar

LVM motiveras alltid med att rädda liv. I verkligheten fungerar det som ett repressivt instrument för att städa bort avvikande individer från gatan, låsa in dem till en astronomisk dygnskostnad för skattebetalarna och sedera dem med psykofarmaka för att hålla avdelningarna lugna.

Precis som den svenske kirurgen Stig Helmer på Rigshospitalet duckar systemets företrädare – socialsekreterarna, nämndemännen, SiS-ledningen och stafettläkarna – allt personligt ansvar. Ingen har gjort något fel. Man har bara följt rutinen, fyllt i blanketterna och förvarat människan tills tiden runnit ut.

Tiden, tiden, tiden.

Staten tog sex månader i fysiskt tvång, men deras receptblock stal åtta år av mitt liv. Det är dags att vi river fasaden av humanism kring LVM och ser tvångsvården för vad den faktiskt är: en dyrköpt, rättsosäker och skadlig förvaring utan vård.

Av Mattias Broberg, skribent, har arbetat som socionom, bosatt i Göteborg.

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.