Nattpatrullen

Klockan är tre på natten när nyckelknippan skramlar mot dörrfodret och lysröret i taket hugger till. En ursäktande gestalt står i dörröppningen, kollar att bröstkorgen på mig häver sig, harklar sig och säger mitt namn. De väcker oss för att kontrollera att vi lever.

Det är SiS logik i ett nötskal: institutionell omsorg utförd som ett sömnberövande övergrepp.

Några nätter tidigare dog Jacke. Han dog ensam på sitt rum med lungorna fulla av syntetiska cannabinoider. Spice, framtaget i kinesiska labb och insmugglat genom samma låsta dörrar som ska garantera vår vård och säkerhet. Staten hade tagit över hans liv med stöd av lagparagrafer, låst in honom för att han ansågs oförmögen att ta hand om sig själv, och sedan låtit honom dö i en säng bakom en låst celldörr.

Haveriet var ett faktum. Men inom SiS-byråkratin handlar krishantering sällan om att rannsaka strukturen eller ställa frågan varför unga män röker kemiskt råttgift innanför grindarna. Krishantering handlar om pappersexercis. Det handlar om att ingen nattpersonal ska kunna prickas av IVO för att de inte upptäckt ett lik i tid.

Lösningen? Väck resten av avdelningen klockan tre varje natt.

Som socionom känner jag igen jargongen: ”Tillsynsrutiner har skärpts för att säkerställa klienternas fysiska status.” Som intagen med abstinens, ångest och en skör sömn som enda skydd mot det mentala mörkret, är det ren terror.

Den andra natten fick jag nog. När dörren slets upp och skenet från korridoren skar i ögonen reste jag mig upp i sängen. Jag var inte socionom längre. Jag var ett vilddjur som fått sin sista timme av sammanhängande vila förstörd. Jag vrålade, klev ur sängen och gjorde det så obehagligt för nattvakten att han ryggade bakåt mot tröskeln.

Det var ett hot, instinktivt och rått. Men inom institutionens murar är det bara gränssättande motstånd eller hot om motstånd som faktiskt förändrar praxis på mikronivå.

Jag slapp fler väckningar. Innan jag ens hann dra igång några gemensamma protester bland mina avdelningskamrater meddelade personalen vid ett morgonmöte att nattväckningarna helt skulle upphöra.

– Vi får ju lita på er, sas det.

Vari den tilliten bestod vet jag inte. Jag såg personalens blickar. Resten av dagen tassade de på tå för mig och ingen vågade nämna mitt utbrott med ett ord. Personalen, vars anställningar ofta framstår som ren glesbygdspolitik snarare än psykiatrisk vårdkompetens, andades ut mot kvällen när den intagne socionomen till slut verkade ha lugnat ner sig.

Systemet bygger på våld. Ett tyst, strukturellt våld riktat mot de mest utsatta – de som lever på marginalen eller förpassats helt utanför den. Att systematiskt slå sönder en människas sömn bryter ner det sista av psyket. Men är du intagen på LVM är det en åtgärd du förväntas tåla. För bakom låsta dörrar kallas övergreppet för vård – och det utförs alltid för ditt eget bästa.

Av Mattias Broberg, skribent, bosatt i Göteborg. Arbetat som socionom.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.