Korruptionen är verklig

Att solen har sina fläckar är vi uppenbarligen överens om. Problemet uppstår när vår fina sol inte ens för statistik över sina egna fläckar och därefter invänder mot att någon annan försöker räkna dem. Detta är vad den pensionerade polisen Börje Carlsson har gjort i sin replik av min krönika.

Jag har inga problem med att mina siffror ifrågasätts. Tvärtom, men då behöver man också förhålla sig till hur de faktiskt har beräknats, vilket uttryckligen framgår av min originaltexten.

Jag skriver själv att myndigheterna redovisar häktningstillfällen och inte unika individer och att beräkningen därför är en projektion. Detsamma gäller uppskattningen av potentiella felaktiga domar, där jag uttryckligen redovisar att erfarenhetsdata från norska försvarsadvokater applicerats på den svenska advokatkårens omfattning. Jag presenterar alltså inte uppskattningar som officiell svensk statistik. Jag redovisar metod och begränsningar.

Det är inte att ”anamma statistik på ett högst personligt sätt”. Det är ett försök att kvantifiera ett mörkertal som staten själv inte för statistik över.

Och ja… När vår fina sol inte ens erkänner sina fläckar, än mindre systematiskt räknar dem, får man något ovetenskapligt uttryckt ta siffror ur röven – men åtminstone redovisa exakt ur vilken röv de kommer och hur man räknat på dem.

Om min beräkning är felaktig, visa var. Om populationerna inte är jämförbara, förklara varför. Om en premiss är fel, ange vilken. Jag är fullt kapabel att lyssna, ompröva och korrigera mig när någon faktiskt visar var resonemanget brister.

Men bomber på flygplan är ingen statistisk vederläggning. Sedan tycks herrn ha missförstått min poäng om beviskraven en aning.

Jag har aldrig hävdat att skuld måste vara ställd utom rimligt tvivel för att åtal ska väckas. Självklart krävs inte samma bevisläge för ett åtalsbeslut som för en fällande dom. Min kritik gäller vad domstolen därefter accepterar som tillräcklig bevisning för att anse skuld ställd utom rimligt tvivel och meddela en fällande dom.

Det här är dessutom inte en abstrakt fråga för mig. Min dotters pappa har dömts i ett mål där ett meddelande tillmättes betydelse trots att meddelandet, såvitt jag kunnat konstatera, inte återfanns i hans telefon och inte heller tekniskt kunde visas ha skickats från hans enhet.

Det betyder inte automatiskt att domen är felaktig. Det betyder däremot att min kritik av hur digitala indicier tillskrivs bevisvärde knappast kan avfärdas genom att förklara skillnaden mellan misstankegrad och beviskrav för mig.

Och det är här frågan om NFC och forensisk bevisning blir central. När forskning pekar på problem med hur juridiska beslutsfattare förstår och värderar forensiska och statistiska resultat är det inte någon perifer akademisk diskussion. Om en domare eller nämndeman inte förstår vad ett analysresultat faktiskt säger, och framför allt vad det inte säger – men ändå använder det som en del av en indiciekedja som anses innebära att skuld är ställd utom rimligt tvivel, då har vi ett rättssäkerhetsproblem.

Sedan kommer min personliga favorit: ”Detta är knappast möjligt om den utredande polisen uppträder korrekt.” News flash: poliser gör inte alltid rätt.

Hade de gjort det hade vi inte haft människor som efter tio eller fler år frihetsberövade fått sina domar undanröjda och friats från brott de inte begått.

Confirmation bias, tunnelseende och hypoteslåsning upphör inte vid dörren till polishuset. En polis är fortfarande människa. En åklagare är fortfarande människa. En domare är fortfarande människa. Hela poängen med rättssäkerhetsgarantier är att systemet ska tåla att människor ibland gör fel.

Att argumentera att långvarig isolering knappast kan orsaka problem ”om den utredande polisen uppträder korrekt” är därför närmast ett cirkelresonemang. Med den premissen behöver vi knappt rättssäkerhetsgarantier alls. Vi kan helt enkelt förutsätta att staten alltid gör rätt.

Historien visar varför det vore en synnerligen dålig idé.

Och när det gäller häktning argumenterar du egentligen mot ett påstående jag aldrig har gjort. Jag ifrågasätter inte att häktningsinstitutet måste finnas. Jag ifrågasätter inte heller att restriktioner i vissa utredningar kan vara nödvändiga för att skydda bevisning eller förhindra påverkan på andra personer.

Min kritik gäller omfattningen, proportionaliteten, varaktigheten och kontrollen av dessa ingrepp. Och där är jag knappast ensam.

Det är också en märklig del av svaret eftersom Sveriges användning av häktning, restriktioner och isolering under lång tid har varit föremål för återkommande internationell kritik. Det är själva bakgrunden till avsnittet i min text. Jag har alltså inte hittat på en personlig uppfattning om att svenska häktningsförhållanden är problematiska och därefter försökt hitta argument som passar den.

Det är ett sedan länge dokumenterat rättssäkerhets- och människorättsproblem som jag ansluter min kritik till. Därför blir ”att häktningsinstitutet finns och måste finnas tillsammans med olika restriktioner är väl inte heller någon nyhet”, ett ganska märkligt svar.

Nej. Det är ingen nyhet. Och det var heller aldrig frågan.

Frågan är under vilka förutsättningar staten får isolera en människa, hur länge det får pågå, hur ingripande restriktionerna får vara, vilken individuell proportionalitetsbedömning som görs och vilka effektiva kontrollmekanismer som finns.

Att reducera den diskussionen till ”häktning måste finnas” är ungefär som att bemöta kritik mot övervåld med att konstatera att polisen måste få använda våld ibland.

Ja. Det vet vi. Det är ordet ibland som är hela jävla poängen.

Slutligen min signatur. Ja, jag är anhörig till en person i fängelse. Det skrev jag själv. Det kallas transparens.

Jag hade kunnat utelämna min relation till rättssystemet och låtsas skriva från ett akademiskt vakuum. I stället valde jag att vara öppen med varför frågan engagerar mig.

Jag har aldrig påstått att majoriteten av människor i svenska fängelser är oskyldiga.

Att använda samma öppenhet som argument för att antyda att min kritik egentligen bottnar i föreställningen att just ”min” intagne är oskyldig är däremot ett ad hominem, inte ett bemötande av det jag faktiskt skrivit.

Och det är faktiskt lite ironiskt. För genom att bemöta systemkritik genom att ifrågasätta avsändarens motiv och närhet till systemet, snarare än de sakförhållanden som lyfts, lyckades du i princip själv illustrera en av poängerna jag försökte göra i krönikan.

Men kanske är det inte så konstigt. När man arbetat tillräckligt nära solen är det kanske lätt att bli bländad.

P.S Det var andra tider på 1800-frost, herr konstapel. Jag förstår att utvecklingen kan vara svår att hinna ikapp.

 Av: Nathalie – som bär rösten för de tystade, anhörig till en i fängelse

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.