Med offerkofta & offerall

”Fröna växer sakta under ytan 
De trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt 
Först när bladen börjar synas 
kan man se att det är ogräs överallt 
Men om man tittar bort 
inget hör, inget ser 
hur vet man då 
För hör man inget, finns väl ingenting 
Och det, man inte ser, finns säkert inte till”  

God dag medvandrare!

Har saknat er och kreativiteten som följer med skrivandet. Har haft problem med mina ögon, men fick dem opererade den 4:e september, så nu har jag kunnat slutföra krönikan från tidigare i höst med klara ögon.

I och med att den inte publiceras förrän nu så kan jag också meddela att det naturligtvis inte blev något med Sverigedemokraternas polisanmälan och inte heller med deras begäran om överprövning. (Mer om det nedan).

”I mars har du fortfarande tid 
Du kan ta det innan knopparna slår ut 
Men om du låter det stå kvar tills sommar’n är förbi 
Så har det växt dig över huvudet till slut 

I dag tar rasisterna en 
Imorgon så tar de kanske två 
Frankrike tog de med storm 
Vem vet när det är dig, de ger sig på” 

För ett par veckor sedan hörde en vän som är politiskt aktiv av sig och frågade om jag ville vara med och försöka dra lite extra folk till torget i Bollebygd där vi bor och verkar.

En enkel manifestation utan slagord eller störande inslag. Vännen hade tänkt sig att enda uttrycket skulle vara närvaro, och då klädda i något som innehöll färgerna rött eller grönt.

Jag tyckte det lät som en utmärkt idé och kikade i min adresslista i mail som Messenger. Skickade inbjudan med tillhörande förutsättningar och även om initiativet var sent så var det gott. De jag tillfrågat var alla positiva, men var osäkra på om tidsutrymmet fanns, vilket är förståeligt naturligtvis.

”Vakna upp 
Fatta mod 
Börja se dig omkring 
Bli inte en av de 
Som bara står där sen 
Och säger att jag visste ingenting” 

Till helgen var det dags och min älskade hustru och jag klädde oss i varsin röd tröja och började röra oss mot torget. Vi hade inte jättestora förhoppningar om uppslutning på torget, då vi som sagt varit sent ute. Men i dessa tider brukar vi tänka ungefär ”kommer en extra är det värt ansträngningen”.

När vi kom fram valde vi att parkera så vi kunde se torget och händelserna som pågick där.

Politikerna hade sina tält och bord som brukligt och de gjorde sitt för att dela med sig av sina budskap till eventuella väljare, bland invånarna som handlade inför helgens mys. Vädret var helt ok och uppehåll var det, så förutsättningarna för partierna kunde inte vara bättre.

Trots det blev det en besvikelse för min hustru och mig, uppslutningen var ungefär ”de närmast sörjande” som det brukar uttryckas.

”Varje dag föds nya hot mot våra liv 
Varje morgon gör sig bödlarna klara 
I det mörker som vi blundar där rustar de för krig 
Hur kan vi slåss ifall vi inte inser faran” 

 Vi lever i en tid där händelsen i sig egentligen inte är något att sörja eller förvånas över.

Det är helt enkelt inte särskilt inne med humanism och solidaritet längre. Det handlar självklart inte bara om ren ondska och okunskap. Det handlar också till stor del om våra föräldrar där förvånansvärt många verkar ha glömt sin egen klassresa, och hur den möjliggjordes av deras föräldrar.

Förvånas över hur det kan låta från Andersson, Pettersson och Lundström idag, när de själva numera ser sig som Af Andersson, von Pettersson och de la Lundström. Och ärligt talat förväntar jag mig fan så mycket mer både uppriktighet och ärlighet av de flesta i dessa generationer som haft de bästa av förutsättningar!

De har en skyldighet om att dela med sig av hur det var förr! De har en skyldighet att berätta om hur porträtten på Hitler stoppades i byrålådorna samtidigt som Churchill hängdes upp istället.

”Idag har du arbete och lön 
I morgon så kanske du får gå 
Miljonerna som svälter i världen utanför 
Står bara litt längre ner i samma hål” 

Själv är jag född 1963 och om mina föräldrar och deras generation mestadels hade en fantastisk uppväxt med Woodstock Kårhusockupationer, Janis Joplin och Hoola Bandoola Band så var sextitalisternas uppväxt oftast än bättre. ”Den första medvetna generationen” (1940-talisterna) lärde oss om Salvador Allende. De lärde oss om Martin Luther King Jr och medborgarmarscher. De lärde oss att inte köpa varor eller semestra i Apartheidsystemets Sydafrika. Något jag är så tacksam för idag, då stora delar av 1940-talisterna verkar ha glömt hur det en gång var.

”Vakna upp 
Fatta mod 
Börja se dig omkring 
Bli inte en av de 
Som bara står där sen 
Och säger att jag visste ingenting” 

Socialdemokratin var på många sätt den lilla människans vän, vi äldre minns Palmes tal och retorik, även om han emellanåt spelade under täcket med storkapitalet. De hade visioner och de kunde engagera folket. De drev igenom reformer och drog upp arbetarklassen ur misär och analfabetism och fattigdom.

Vad har socialdemokratin idag under patrioten Magdalena Andersson och rättspolitiska talespersonen järnladyn Teresa Carvalho? Inte ett smack enligt mig. Släpp populismen och egoismen och kom tillbaka in i matchen, Sverige behöver er! Och inte ytterligare en SD-kopia. Och om ni inte vill tillbaka in i samhällsbygget så anslut er fullt ut till den SD-ledda Tidö-Ligan, men stå för det då och gör det tydligt.

”De flesta går med strömmen om det går 
De flesta vill ju helst ha lugn och ro 
Men om fascismen kommer smygande tillbaks 
Så är det du och jag som måste stå emot” 

Vi lever i en svår tid, inte bara här i gamla Sverige utan också i Europa och övriga världen.

Vi behöver starka kloka ledare som tar oss in på ett nytt spår där inte krigsekonomier är det enda som betyder något. Få är vi som inser att jorden inte är något vi ärvt, utan något vi lånat av våra barn.

”Ogräset växer och frodas 
Så slipa och vässa din kniv 
Om du låter det spridas med vinden över världen 
Får du plikta för din tvekan med ditt liv” 

Ovanstående vers av Mikael Wiehe verkar vara orsaken till den polisanmälan som Sverigedemokraterna i Bollebygd tydligen lämnat in. Enligt uppgift gäller anmälan olaga hot.

De har alltså inte anmält textens upphovsman utan mig – en liten småfet gubbe i permobil är den som utgör hotet.

”Vakna upp 
Börja se dig omkring 
Fatta mod 
Så du kan säg’ till dina ungar när de frågar dig 
Att du var en av de som stod emot” 

Skall också tillägga att SD i Bollebygd hade den goda smaken att informera media, vilket jag i och för sig har förståelse för. När journalisterna började ringa hade jag inte mycket att säga eftersom jag inte hade sett polisanmälan. De passade också på att hänga ut mig i sina egen media under epitetet ”S-politiker tårögd – såg SD:s grillfest på torget. ”Slipa och vässa din kniv”.

Med lite fantasi kan man säkert förstå vad som hände sedan i telefonen och på diverse olika plattformar.

SD är inte ett parti som alla andra.

(Den låttext jag citerat är alltså låten Valet som Mikael Wiehe satte svensk text till runt tidigt 1990-tal, andra uppgifter säger 1993 eller möjligen 1994. Originalet skrevs av Peggy Seegers och heter då Song of choice och gavs ut 1969).

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.