Historiskt fall

Älskaren som var inlåst på vinden

Av Para§rafs Redaktion 2019-10-02

En kvinna med ett stort behov av erotik nöjde sig inte med den unge man som släpptes ut några gånger per dygn från vindsrummet för att tillfredsställa henne. Det hela slutade med att hennes make sköts ihjäl 1922. Men trots att polisen redde ut det hela dömdes ingen.

   Fred Oersterreich ägde och drev en textilfabrik. Verksamheten gick bra och han var gift med Walburga Oersterreich, men hon kallades alltid för Dolly. Han var betydligt äldre än hustrun.

   Fred var inte den som avstod från några glas whiskey om tillfälle gavs. Det kunde bli ganska många glas och dessutom väl ofta. I själva verket var han nog tämligen alkoholiserad.

   Fred var undersätsig och tämligen trind. Grannarna lade märke till att han ofta visslade när han gick gatan fram på väg till sin textilfabrik. Paret hade inte några barn. Senare kom det fram att Dolly var rejält missnöjd med sin man.

   Hon tyckte att han drack alldeles för mycket och dessutom presterade han inte något vidare bra i den äktenskapliga sängen. Fred å sin sida hade under en längre tid lagt märke till att Dolly gärna flörtade med andra män.

   En morgon då Fred som vanligt var på väg till fabriken sa Dolly till honom att det hade blivit något fel på hennes symaskin och att den behövde repareras. Dolly föreslog att mannen skulle skicka hem en viss reparatör från fabriken till henne för att försöka reparera symaskinen. Det lovade Fred att göra.

   Dolly var då i 30-årsåldern. Några timmar senare ringde den 17-årige reparatören Otto Sanhuber på dörren till makarnas stora hus i Milwaukee. Det var en dag år 1913. Dolly hade planlagt det hela och när hon öppnade dörren för Otto hade hon bara på sig en ytterst liten och tunn negligé och silkesstrumpor. Doften av parfym stod tät kring henne.

   Den unge reparatören visades till symaskinen, vilken den dagen händelsevis stod placerad i sovrummet. Det oundvikliga blev att Otto inte brydde sig om symaskinen utan i stället tog hand om Dolly på det sätt som hon ville. Från den stunden var de sedan under många år i hemlighet ett älskande par.

   I början träffades de för intensiva kärleksmöten på ett hotell i närheten, men senare även hemma hos Dolly när maken Fred inte var hemma. Grannarna uppmärksammade förstås den unge mannen som ständigt besökte Dolly. Hon förklarade då att det var hennes halvbror som var på tillfälligt besök. För andra hittade hon på att den unge mannen var en särskilt ihärdig bokförsäljare.

   Efter en tid föreslog Dolly att Otto skulle säga upp sig från jobbet på fabriken och flytta in i ett litet rum som fanns på vindsvåningen i makarnas stora hus. Fred skulle förstås inte få veta något om arrangemanget, vilket skulle göra det möjligt för kärleksparet att älska flera gånger om dagen då Fred var på fabriken.

   Någon gång under år 1913 flyttade Otto  således in i en liten vindskammare i makarna Oersterreich stora villa. För sin make förklarade Dolly att hon fortsättningsvis skulle förvara sina dyrbara pälsar i ett av vindsrummen och att hon därför satte på ett hänglås på dörren till rummet. Därefter bar Dolly alltid nyckeln till låset på sig. Otto var inlåst helt enkelt.

   I det lilla rummet fick Otto en madrass, ett nattkärl och ett litet skrivbord med stol. Det var allt. Något fönster fanns det inte. Otto klarade uppenbarligen av att hela tiden vara inlåst på rummet utom vid de tider då Dolly släppte ut honom. Hans två stora passioner var Dolly och att läsa deckare.

   Dolly köpte och lånade mängder av deckare som Otto på kvällar och nätter läste i ljuset av ett stearinljus. Hon blev känd på biblioteket för att hon ständigt lånade en massa deckare. I rummet försökte sig Otto även på att skriva egna manus till deckare, äventyrsböcker och även erotiska noveller. Berättelserna var fyllda av äventyr och passionerad åtrå. Det var dock inte något förlag som var intresserat av att ge utan något av hans manus.

   På dagarna släppte Dolly ut Otto. Om hon kände sig säker på att maken inte skulle komma hem fick Otto hjälpa till med en del hushållsarbete, vilket han visst gillade att utföra. Vid den senare rättegången berätta dock Otto att paret brukade älska upp till åtta gånger varje dag, vilket rimligen bör ha inneburit att hushållsarbetet fick komma i andra hand.

   Otto var inlåst i vindsrummet i fem års tid då makarna Oersterreich bodde i Milwaukee. Under den tiden hände det att Fred förklarade för hustrun att han ibland hörde att det var någon som gick på övervåningen och även andra ljud.

   Han noterade även att det försvann en del ölflaskor och en del läckerheter från skafferiet. Fred upplevde det hela som obehagligt, men Dolly förklarade att allt berodde på att han drack för mycket och att allt var inbillning.

   År 1918 flyttade makarna till Los Angeles. Anledningen till flytten blev aldrig klarlagd. Men däremot kom det fram att Dolly hade krävt att även parets nya hus skulle ha en stor vindsvåning. Vid den tiden var det ganska ovanligt i Los Angeles att villor hade vindsvåningar med rum.

   När makarna flyttade in i den nya villan hade Otto redan installerats i ett av vindsrummen. Ytterligare fyra år gick och hela tiden satt Otto inlåst i vindsrummet utom då Dolly släppte ut honom och tog med honom till sovrummet.

   Det var uppenbart att hennes äktenskap med Fred knakade i fogarna. Uppe i det hemliga vindsrummet kunde Otto ofta höra hur makarna skrek och grälade. Fred var arg för att Dolly öppet flörtade med andra män. Älskaren i vindsrummet hade han dock inte upptäckt trots att Otto då bott där i nio år. Dolly hånade Fred för att han drack för mycket och inte uppmärksammade henne.

   En kväll i augusti 1922 kunde Otto från sitt rum höra ett våldsamt gräl mellan makarna. Dolly vrålade och det hördes att något tungt föll hårt i golvet. Otto fick uppfattningen att Fred höll på att slå ihjäl Dolly. Otto lyckades bryta upp dörren till rummet som han var inlåst i.

   Han visste var i huset Fred förvarade två laddade pistoler. Otto hämtade pistolerna och sprang till rummet där makarna befann sig. Snabbt riktade han pistolerna mot Fred och avfyrade tre skott i bröstet på Fred. Förmodligen dog denne genast.

   Otto, som i nio år bara läst deckare och skrivit egna kriminalromaner var nu tvungen att snabbt hitta på något. Situationen måste ha varit ytterst märklig för honom för han hade inte träffat någon enda människa utom Dolly under nio år. Nu stod han där med ett lik vid sina fötter.

   Han tog av Fred hans diamantprydda armbandsur och uppmanade samtidigt Dolly att gå in en stor klädkammare med lås. Otto låste dörren och kastade nycklarna i korridoren utanför klädkammaren. Han beordrade Dolly att efter en kort stund börja skrika så mycket hon kunde för att påkalla hjälp från grannarna. Själv försvann han samtidigt.

   Grannarna hörde mycket riktigt hennes skrik och tillkallade polis, som snabbt kom till villan. Otto var försvunnen. I en del redogörelser för händelserna sägs att Otto gömde sig på vinden i det hemliga rummet eller annat utrymme på vinden.

   Men det behöver inte ha varit så eftersom Otto även kan ha sprungit ifrån huset. Det är i varje fall okänt hur det kom sig att varken polisen eller grannarna hade iakttagit honom.

   Kriminalkommissarie Herman Cline ledde polisutredningen. Han tyckte det var märkligt att rånaren (en eller flera) hade haft ett så klent vapen som en pistol med endast kalibern 0.25. Polisen kände inte till att det hade förekommit två pistoler.

   Rånare har i praktiken helt enkelt inte med sig så klena vapen. Samtidigt måste kommissarien konstatera att hustrun inte kunde vara gärningsmannen eftersom hon inte kunde ha låst in sig själv utifrån så att säga. Utredningen ledde inte till något resultat alls.

   Sedan Fred mördats flyttade Dolly till ett annat hus i Los Angeles, vilket även detta hus hade en vindsvåning. Otto fick följa med och blev åter inlåst i ett litet vindsrum. Men eftersom Fred inte längre fanns fick Dolly nu tillfälle att även träffa andra män då Otto var inlåst på vinden.

   En av de män som inträdde i hennes sovrum var advokaten Herman Shapiro, som hade upprättat bouppteckningen efter den mördade maken. En annan man som också bjöds in i sovrummet var affärsmannen Roy Klumb. Advokaten Herman Shapiro fick Freds värdefulla armbandsur.

   Dolly förklarade hon hade hittat uret under några sittkuddar i soffan. Hennes förklaring var att rånarna måste ha tappat armbandsuret där. Till Roy Klumb sa Dolly att hon hade en pistol av samma kaliber som den som maken skjutits med. Hon var orolig att polisen trots allt skulle rikta misstankar mot henne om det blev känt att hon hade en sådan pistol. Därför bad hon Roy Klumb att ta med sig pistolen och kasta den i ett djupt vattenhål, vilket han även gjorde.

   Dolly talade även med en granne och sa till denne att hon hade en pistol som hon ville bli av med. Hon bad grannen att gräva ned pistolen under en buske i grannens trädgård. Grannen gjorde det. På så sätt gjorde hon sig av med de två pistolerna.

   Roy Klumb fick så småningom klart för sig att han inte var den ende mannen i Dollys liv och han fann då, det var sommaren 1923, det lämpligt att gå till polisen och berätta om den finkalibriga pistolen som han kastat i vattenhålet.

   Polisen lyckades fiska upp den rostiga pistolen, men detta fynd bidrog inte till lösningen av mordet. Polisen hade sina misstankar mot Dolly, men kunde inte finna bevis mot henne och tvingades alltjämt konstatera att hon inte hade kunnat låsa in sig själv i klädkammaren och sedan kastat nyckeln på korridorens golv. Hon togs ändå in för långa förhör, men nekade till allt.

   Hon anhölls och då uppstod att stort problem för henne eftersom älskaren Otto var inlåst i vindsrummet utan mat och dryck. Dolly fann då inte någon annan utväg att än att be sin försvarsadvokat, vilken var Herman Shapiro (samtidigt hennes älskare), att bege sig till villan med matvaror och dryck.

   Han skulle ställa varorna utanför vindsrummet och försiktigt låsa upp dörren utan att titta in i rummet. Advokaten inköpte en del matvaror och begav sig till villan samt öppnade dörren. Ut ur rummet kom Otto, som även då inte träffat någon människa på många år, förutom Dolly.

   Advokaten förstod vilken roll som Otto hade och uppmanade honom att han skulle äta upp maten och sedan sticka iväg. Det gjorde Otto och lyckades dessutom hålla sig undan i många år. Han bytte namn till Walter Klein och jobbade en tid som vaktmästare i Kanada, men gifte sig och återvände så småningom till Los Angeles.

   Älskaren och advokaten Herman Shapiro tröttnade på Dolly och alla hennes män. Shaprio gick till polisen och berättade om den märkliga mannen på vinden. Både Otto och Dolly greps och åtalades för dråp (manslaughter) på Fred, sju år efter dödsskjutningen.

   Otto erkände att han skjutit, men åberopade nödvärn och att han befunnit sig i tillfällig sinnesförvirring. Juryn fann att det saknades uppsåt och Otto frikändes för att brottet (motsvarande vållande till annans död) redan var preskriberat. Även Dolly frikändes.

   Tidningarna hade feta rubriker och skrev mycket om ”Mördaren på vinden”, som Otto då omtalades som. Enligt vad Otto berättade i förhöret hade han funnit Dolly liggandet på golvet misshandlad av sin make i den situation då skotten brann av. Fred skulle då hotfullt ha gått mot Otto, vilket gjorde att Otto kände sig hotad och därför sköt.

   Dolly höll sig helt borta från det offentliga i många år. Men 1961 uppenbarade hon sig dock i rådhuset i Los Angeles för att vid 81 års ålder gifta sig med sin mångårige livskamrat Ray Hedrick. Kort tid därefter avled hon.

   Tidningarna började då åter skriva om ”Mördaren på vinden” och kunde berätta att det hus som Dolly bott i på ålderdomen även det hade en vindsvåning. Vad som hände med Otto efter frikännandet tycks inte vara känt.

 

Av advokat Thorulf Arwidson

 


   Thorulf Arwidson, advokat och civilekonom, har varit advokat i 32 år. Han har varit försvarare i lika många år. Thorulf Arwidson har givit ut böckerna ”Att vinna eller förlora i tvistemål” och ”Arbetstagares rätt till ersättning för uppfinningar”.
Den senare är en vitbok över en tvist mot televerket och Justitiekanslern som pågick i 27 år och resulterade i den högsta ersättning som någonsin betalats.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.