Dömda och glömda

Vi har i Sverige ett stort antal personer som dömts till mycket långa fängelsestraff efter att olagligt provocerats till brott av polisen. Deras röster har varit tysta ända sedan polisens olagliga metoder avslöjades. Para§raf kommer i en serie artiklar att granska deras fall närmare och berätta deras versioner. Flera av dem dömdes nästan enbart på uppgifter från den kriminelle, infiltrerande privatpersonen Max Åström som var storkonsument av både narkotika och anabola steroider. Nu påstår sig polisen ha satt stopp för de olagliga metoderna. Men vad händer med de redan dömda, borde de inte få någon form av ny juridisk prövning om vi vill kalla oss ett rättssäkert land?

För att få bukt med den grova organiserade brottsligheten började Länskriminalpolisen i Stockholm under mitten av 1990-talet att arbeta med olagliga metoder som brottsprovokationer och privatpersoner som infiltrerade kriminella grupperingar. Metoderna kom inte till allmänhetens kännedom förrän journalisterna Dick Sundevall och Lasse Wierup avslöjade de okonventionella och olagliga metoderna i böckerna Hanteraren, Peter Rätz och Infiltratören nästan ett decennium senare. Personer som kriminalkommissarie Olle Liljegren och infiltratörerna Peter Rätz och Max Åström gav i böckerna offentlighet åt den ljusskygga verksamheten. Efter avslöjandena har höga polischefer ljugit sig fria från anklagelser och Justitiedepartementet har försökt reglera vilka metoder det ska vara lagligt och tillåtet att arbeta efter. År 2010 lämnade den av regeringen tillsatta polismetodutredningen sitt delbetänkande i den del som kallas särskilda spaningsmetoder och berör infiltration och provokativa åtgärder. Nu återstår frågan om de som råkat ut för polisens olagliga metoder. Ska de få en ny rättslig prövning, eller ska de förbli dömda och glömda?

Aydin Koc

– Jag kan ärligt säga att jag är kriminell i sinnet och jag har gjort nästan allt man kan tänka sig. Men jag önskar verkligen att någon kan visa mig bevisen som gör att jag sitter här, för jag har aldrig sysslat med narkotika.
Orden är Aydin Kocs, han är en av de som dömdes efter att ha utsatts för polisens olagliga infiltrationer. Han avtjänar ett tolv år långt fängelsestraff för grovt narkotikabrott. Ett brott han aldrig skulle ha dömts för om det inte vore för att polisens infiltratör Max Åström själv begått grova brott och sedan skyllt på Aydin och hans vänner. Aydin är numera frisläppt, men när jag vintern 2011 träffar honom för första gången, avtjänar han sitt straff på Norrtälje-anstalten där han tar emot mig för att berätta sin historia.
Något har hänt med anstalten sedan jag senast såg den, något som gör att den ser hårdare och kallare ut. När jag går igenom den första ståldörren tror jag mig veta vad det är. Antalet rader av stängsel måste ha ökats. Väl inne i fängelset möts jag av en leende kvinna i pensionsåldern som kallar Aydin och mig för pojkar, trots att Aydin är 36 och jag över 40. Vi slår oss ned med kaffe och bullar som jag inte uppfattar vem som bakat.
Aydin berättar att han kommer från en stor familj med många syskon av vilka de flesta har vanliga hederliga jobb. Det är bara Aydin och hans bror Adnan som har valt den kriminella banan. Aydin sticker inte på något sätt under stol med att han har levt sitt liv som kriminell. Han är mycket noga med att inte skylla på någon annan för de val han har gjort.

Fittja boys

Aydin Kocs liv är ett tidsdokument över kriminalitetens utveckling i Sverige, från samhällets pågående misslyckande i många av Stockholms förorter till att dömas i polisens infiltratörshärva. Som ung ingick han i ett beryktat gäng som kvällspressen kom att kalla Fittja boys. För att stävja brottsligheten i förorterna inrättade polisen en specialgrupp som gick under namnet Fittja-kommissionen. Chef för gruppen var Gunnar Appelgren, en polis som skulle komma att få en mycket avgörande roll i Aydins liv längre fram.
– Appelgren har pucklat på mig mycket när jag var mindre. Han såg mig växa upp och märkte ju hur folk i Botkyrka såg upp till mig för att jag var en person som hade stark påverkan över kriminaliteten i en av Stockholms mest utsatta förorter, berättar Aydin.
Det är svårt för mig som vuxit upp i en tryggare miljö att förstå villkoren i en betongförort. Att man får ta hand om sig själv, att skapa sin egen trygghet som annars inte finns att få.
– Vi växte upp i en mycket hård miljö med mycket våld. Familjerna kunde drabbas, systrarna kunde råka illa ut. Det växte fram en tillit mellan mig och mina grabbar, en broderlighet och en trygghet. Vi ställer upp för varandra till hundra procent och det respekterar människor. Det har inget med kriminalitet att göra, säger Aydin.

Infiltratören

Max Åströms bana som polisinfiltratör började någon gång i mitten på 1990-talet då han värvades till Länskriminalen av Olle Liljegren som då var polisassistent. Liljegren blev Åströms hanterare, eller chef som Åström senare skulle uttrycka det. Ett av Åströms första uppdrag var att infiltrera Brödraskapet MC, som ledningen för Länskriminalen ansåg vara särskilt högprioriterat. Åström lyckades, men att komma in i en kriminell gruppering utan att själv begå några brott låter sig inte göras. Följaktligen gjorde Åström sig skyldig till en rad brott som en del i sin täckmantel, något som cheferna vid Länskriminalen med Leif Jennekvist i spetsen lät bero. Ändamålet helgade medlen. Åström fick betalt utifrån hur stort utfall det blev på varje operation. Så större mängd beslagtagen narkotika innebar mera pengar till Åström.
Hur mycket som utbetalades till honom råder det delade meningar om. Åström själv hävdar att det rör sig om närmare 300 000 kronor. Samarbetet mellan Liljegren och Åström gav resultat och Liljegren avancerade snabbt till kommissarie. En av parets operationer handlade om att sätta dit Åströms kamrat Tomas Sjöberg, något de lyckades med. Åström lyckades lura Sjöberg att beställa ett stort parti narkotika åt honom. När partiet var på plats lämnade Åström lägenheten och polisen slog till. För säkerhets skull lämnade Åström en handgranat i lägenheten på vägen ut. Han gjorde så för att hans kamrat skulle åka dit rejält.

Mötet

År 2002 får Aydin en son under tiden han sitter i fängelse. När han friges i mars 2003 har han bara en sak i huvudet, att ta hand om sonen, berättar han. Tankarna på ett liv utan kriminalitet började ta form och han jobbade tillfälligt på en restaurang.
– Jag var överlycklig över att få ta hand om min son. Köra barnvagn och byta blöjor gjorde att jag mådde bättre än på mycket länge, berättar Aydin leende.
Trots att allt var frid och fröjd kvarstod funderingarna på vad han skulle försörja sig på. Aydin och en barndomskamrat som fått en dotter nästan samtidigt som Aydin fick sin son, började planera. Kamraten hade en cateringfirma, men det var svårt att få den lönsam. De behövde hitta någon ny business. I den här vevan dyker Max Åström upp i Aydins liv. Aydin mindes att han träffat Åström en gång tidigare 1998 tillsammans med brodern Adnan Koc. Åström bodde nu hos sin flickvän i Eskilstuna där han jobbade som dörrvakt. Åström gjorde allt för att komma nära bröderna Koc.
– Max stod ju vakt på ställen, men jobbade även inom byggbranschen och han verkade kunnig inom det. Så även om han försökte glänsa genom att visa att han kände mig inför alla, brydde jag mig inte om det. Han var ju kompis med brorsan och jag var nyfiken på byggbranschen.

Brodern varnar

När Aydin började umgås med Åström för att få ta del av hans utlovade kontakter inom byggbranschen, varnade Adnan sin bror för att ha kontakt med Åström. Adnan var mycket tydlig, Max Åström är polis.
– Adnan tjatade hela tiden på mig om att jag skulle vara försiktig för att man aldrig vet vad som kan hända med en polisinfiltratör nära sig. Han sa att jag kunde hamna i skottlinjen och allt möjligt, men jag brydde mig inte. Vad skulle han kunna göra mig, jag gjorde ju inget olagligt, jag var naiv, förklarar Aydin nästan leende.
Brodern, Adnan Koc var säker på sin sak när det gällde Max Åström, han hade gjort flera tester på honom. Ett sätt att testa om någon är infiltratör är att sprida ut desinformation för att se vad som händer med den.
– Vi sa till Åström att vi behövde hyra en snabb motorbåt över några dagar. Åström tjatade hela tiden om vad vi skulle ha den till och exakt när vi skulle använda den. När Åström till slut kom med båten sa jag att vi inte behövde den, men jag betalade 30 000 kronor för att han fixat den. Åströms reaktion var jätteavslöjande, han började skrika om att jag satte honom i dålig dager inför den han hade hyrt den av och allt möjligt. Det är ju knäppt, de flesta skulle ju bli jätteglada om de som hyr båten inte använder den. Senare fick vi veta att polisen preparerat båten med GPS, berättar Adnan.
Att Åström samarbetade med polisen var en illa dold hemlighet, alla brödernas kamrater kände till det. Aydin hade tidigt känt det på sig.
– Har man levt i den här världen som jag har gjort dygnet runt, får man ett sjätte sinne eller väldigt känsliga känselspröt eller vad man ska säga, försöker Aydin förklara.

/wp-content/uploads/content/under-ytan/domda-och-glomda/DSCN1284.JPG

Aydins akilleshäl

Alla som träffat Max Åström under den här tiden vittnar om att han tjatade om allt möjligt.
– Han är ju mytoman och kunde ringa hundra gånger om dagen och tjata om allt möjligt. Till slut lyssnade man bara med ett halvt öra och svarade ja, ja, ja, säger Aydin.
Aydin är inte den enda som vittnar om att Åström är mytoman. Lazlo Hobor som jobbat tillsammans med Max Åström som snickare förklarar:
– Lasse är mytoman som lever i en helt egen värld.
– Lasse? Du menar Max, frågar jag undrande.
– Ja, men jag känner honom som Lasse, han började kalla sig Max senare. Han gjorde andras historier till sina egna. Till exempel gick han runt och sa att han jobbat i mellanöstern när det egentligen var Tomas Sjöberg som gjort det. Han försökte sälja vapen och narkotika till alla möjliga, även om de inte var ett dugg intresserade, förklarar Lazlo och skakar på huvudet.
Trots Åströms idoga ringande och tjat om allt möjligt fortsatte Aydin att ha kontakt med honom.
– Max Åström hittade min svaga punkt, säger Aydin.
Aydin hade under lång tid besvärats av en gammal ryggskada, han hade provat allt som har med kiropraktik att göra, ingenting hjälpte. Smärtan i ryggen var en stor del av Aydins liv.
– Det enda som hjälpte mot smärtan var de anabola steroider som Åström fixade till mig. Det var anledningen till att jag stod ut med honom.

Fällan

Att hjälpa Aydin Koc med ryggsmärtor var inte något Max Åström gjorde av välvilja, han hade en annan agenda. Under den här tiden hade Åström börjat besöka sin vän Tomas Sjöberg som han tidigare satt dit, och som nu satt på Hällbyanstalten. Av Tomas hade Åström fått ett telefonnummer till en kokainhandlare i Holland vid namn Bhola. Åström planerade en ny operation.
Det här hade han och kommissarie Olle Liljegren gjort förut. Han skulle nu öppna distributionen av kokain från Holland och till det upplägget hitta någon lämplig att sätta dit. Denne någon, skulle komma att bli Aydin Koc, men även hans kamrater skulle komma att dömas i härvan. Åström hade under tiden i Eskilstuna vänt sig till stadens närpolischef, en man vid namn Gunnar Appelgren. Det här var samme Appelgren som var chef för Fittja-kommissionen när bröderna Koc var yngre. Appelgren hade även han registrerat in Åström som informatör, under namnet ”Mohammed”. Åström tjänade alltså nu som infiltratör i två polisdistrikt. Under Olle Liljegren i Stockholm och under Gunnar Appelgren i Eskilstuna.
Det här blir förödande för Aydin Koc. Trots att det är Max Åström som åker till Holland och beställer narkotikan, sköter kontakterna med leverantören, möter upp kuriren och sköter betalningar – så döms Aydin som huvudman.
Åklagaren ansåg att Aydin Koc blivit utsatt för en brottsprovokation och yrkade i åtalet på straffreduktion på grund av detta. Tingsrätten delade åklagarens uppfattning men inte hovrätten, som höjde Aydins straff från sex till tolv år.

Fortsättningen

Till hur många år i fängelse Max Åström hjälpt polisen att med olagliga metoder få människor dömda är svårt att veta. Det är i vart fall över femtio. Aydin Koc hävdar att han är totalt oskyldig till narkotikabrott. Läser man förundersökningen kan man hitta en hel del som tyder på det. Ett exempel på det är att Aydin Koc redan i det första förhöret säger att han aldrig skulle göra narkotikaaffärer och absolut inte med en polisinfiltratör. I kommande del kommer vi att granska de juridiska missförhållanden i hovrätten, där Aydin Kocs advokat Kerstin Koorti nekades möjlighet att ställa kritiska frågor till infiltratören Max Åström. Vidare kommer vi att redovisa polisens agerande, bevisningen, åklagarens inställning, medåtalade, Max Åströms egen brottslighet samt var fallet står idag.

Länk till den andra artikeln i serien Dömda och glömda:

http://www.magasinetparagraf.se/under-ytan/blåsta-av-snuten

Enhanced by Zemanta
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.