Kronan kontra euron

Nu när det ena eurolandet efter det andra skakas i sina grundvalar, ska vi i Sverige vara väldigt glada över att vi har vår svenska krona.

Jag ska villigt erkänna att det i huvudsak var av känslomässiga skäl som jag röstade emot att Sverige skulle ha euron som valuta. Kloka vänner, med några få undantag, hävdade bestämt att vi naturligtvis skulle inför euron. Och staten, kyrkan och kapitalet i ohelig allians satsade en halv miljard (500 000 000) kronor, för att övertyga svenska folket om eurons förträfflighet.

– Vi kan inte ensamma stå utanför, skanderade man.

Men det var något konstigt med det argumentet, för även om vi hade gått med så skulle 93 procent av världens befolkning ha stått utanför.

Vision av hitlerjugend

Avgörande för mig att rösta nej var när jag en morgon i bilkön in mot Stockholm uppvaktades av unga killar och tjejer i någon form av uniformsliknande blå jackor och mössor, som delade ut flygblad om att man skulle rösta på att införa euron i Sverige. Tror att de var ungmoderater, men jag såg bara Hitlers unga fanatiker, hitlerjugend, framför mig.

Nu står vi där. Det ena efter det andra eurolandet håller på och kollapsar medan vi har vår svenska krona. Det vore klädsamt om de främsta eurokramarna nu kunde träda fram och tillstå att de var fel ute. Kanske inte säga klart ut att: Vi var totalt jävla fel ute, men kanske lite försiktigt antyda att det är ju bra att vi idag inte är ett av euroländerna. Men icke.

Folkpartiet främste eurofantast, Carl B Hamilton, framförde i radion häromdagen att han inte ville diskutera det som varit, utan bara framtiden. Förstår det.

(Observera att jag inte någonstans i det här blogginlägget skrivit att, jag hade helt rätt. Inte heller: Vad var det jag sa. Och definitivt inte att de som röstade för euron hade så in i helvete helt fel, fel, fel. Är alldeles för ödmjuk för att skriva något sådant.)

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.