Jag räds varken direktören eller Gud fader

Klockan 8.05 den 23 november 1910 avrättades rånmördaren Johan Alfred Ander på Långholmsfängelsets gård. Det kom att bli den sista avrättningen i Sverige och den första och sista gången en giljotin användes i vårt land. 

Klockan nio på morgonen den 5 januari 1910 håller personalen på att låsa upp butikerna i Stockholm och ställa i ordning för dagens kunder. I innerstaden fanns vid den här tiden, precis som idag, så kallade växlingskontor. På Malmtorgs[-]gatan 2 hade den 20-åriga kassörskan på Gerells växelkontor,
Viktoria Hellsten, börjat plocka fram sedelbuntar när den första kunden gläntade på dörren.

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/Bessman.jpgHon stannar upp och ser hur mannen som kommit in börjar ta bort omslagspapper från en stor besman.

En besman är en slags våg, se bilden till vänster.

Några minuter senare kommer en kund och gläntar på dörren, men han vänder och går ut då han hör en barsk mansröst inifrån som säger:

– Vi har inte öppnat än.

En knapp timme senare kom två kolbärare in på växelkontoret. De kände kassörskan lite flyktigt och skulle bara byta några ord, eller kanske uppvakta henne lite.

Krossat pannben

De fann då Viktoria Hellsten i en blodpöl. De rusade ut och larmade polisen. Viktoria Hellsten var illa tilltygad men levde fortfarande. Hon kördes till Se[-]rafimerlasarettet men avled 15 minuter efter ankomsten till sjukhuset. Dödsorsaken var det krossade och inslagna pannbenet.

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/Gerells-vaxlingskontor.jpg

Inne på växelkontoret stod kassaskåpet öppet, se bilden ovan, och blodspår fanns på en hylla. Det kunde konstateras att sedlar för ett belopp motsvarande cirka 5 200 kronor hade stulits: 1 600 kronor i svenska sedlar och övrigt i utländsk valuta, i huvudsak amerikanska dollar.
De 5 200 kronorna 1910 motsvarar drygt 250 000 kronor i dagens penningvärde.

Rånmordet väckte stor uppståndelse. I första hand fanns naturligtvis en upprördhet över det råa mordet av en ung kvinna, men också över det faktum att hon arbetade ensam i växelkontoret och bara hade ett larm till sitt skydd. Larmknappen gick till en siren som satt på fasaden utanför växelkontoret. Hon hade inte haft någon möjlighet att hinna nå larmknappen innan hon blev slagen till golvet.

Somna inte denna natt

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/IvarLoGammalSnygg.jpgDen uppmärksamhet och upprördhet som rånmordet orsakade berörde dock inte bara befolkningen i Stockholm. Ivar Lo-Johansson, bilden till höger, beskriver i sin bok Pubertet hur nyheten om rånmordet nådde landsbygden – och hur han och hans familj reagerade när de nåddes av informationen.

Ivar Lo är åtta år gammal 1910. Han beskriver hur en torpargranne en sen kväll, när familjen redan somnat, bankar på dörren. Torparen stövlar in och tar fram ett tummat exemplar av dagens Aftonblad. Där finns en första artikel om rånmordet. Med Ivar Lo:s ord, ”Det som blev min barndoms stora mord.”

Torparen läste om vad som hade hänt och Ivar Lo skriver:

Ute hade regnet så småningom övergått i störtskurar som smattrade mot köksfönstret. Utanför rutorna var det kolsvart natt. Det torparen ditintills redo[-]gjort för hade tyckts mig enbart spännande. Men plötsligt blev det hela kulet. En trädgren som skrapade mot rutan, kom mig att spritta till. Jag såg och hörde min mor oja sig över den mördade flickan. Budbäraren föreföll inte lyssna på det örat.

– Det är inte för att roa er som jag har kommit så här sent eller bara för att läsa ur tidningen som jag köpte, sa han och vart otålig. Polisen i stan trodde sig veta att mördaren hade tagit båt.

– Båt, ja? Tagit båt.

– Begriper ni inte? Polisen ansåg att han borde ha hunnit ungefär så här långt. Vid Storbacks brygga såg flera i kväll en främmande figur som steg i land från båten. Han fortsatte inte vägen, utan tog av till skogs.

Hotellgästen

Polisen fick nästan direkt in uppgifter som blev mycket intressanta i jakten på mördaren. När Aftonbladet kom ut på morddagens eftermiddag och då hade den första artikeln om rånmordet, ringde en hotellportier till po[-]lisen.

– Vi har haft en gäst här som kanske har något med mordet att göra, förklarade han för polisen.

När kriminalare kom till hotellet berättade Larsson om en gäst som skrivit in sig under namnet ”J A Andersson” föregående dag. Mannen hade lämnat hotellet strax före klockan åtta morddagen och kommit tillbaka en kvart över tolv. Portiern berättade vidare hur denne Andersson strax före klockan tre på eftermiddagen kom ned med sin koffert. Han bad att få betala, men verkade hypernervös.

Andersson hade sedan frågat om kofferten fick stå kvar till dagen därpå. Kofferten togs fram och stadsfiskalen Gustaf Lidberg gav order om att den skulle brytas upp.

Nästan allt som stulits hos Gerells fanns där. Utländska sedlar, några av dem nedsölade med blod och tidningspapper som mördaren hade torkat av sig på. Men inte nog med det, där fanns också ett prästbetyg och ett fotografi av en man. En man som inte hette Andersson, utan Johan Alfred Ander och som var känd hos polisen sedan tidigare. I väskan fanns också ett inslaget paket. När det öppnades visade det sig innehålla Viktoria Hellstens handväska och en del andra av hennes personliga tillbehör.

Enligt portiern hade mannen sagt att han tänkte resa till Vaxholm. Så kriminalarna begav sig ner till Nybrokajen där Vaxholmsbåtarna lade till, då som nu. När de kom ner la Vaxholm ettan till och de gick ombord och visade en styrman ett foto av Ander.

– Jodå, den mannen hade varit ombord på 16-turen, konstaterade styrman[-]nen. Han hade sällskapat med en dam och mottog två större paket strax innan båten lade ut. Därtill kom en ölutkörare med en låda öl som mannen betalade kontant. Men paret hade naturligtvis inte följt med till Vaxholm utan stigit av vid Karlsudds brygga.

Kriminalarna frågade varför det var så självklart att paret steg av där.

– Jo, svarade styrmannen, det är väl inte så konstigt. Där bor ju mannens gamla föräldrar, skeppare Andersson och hans fru.

Gripandet

När polisen, anförda av överkonstapel Frick, anlände till Anders föräldra[-]hem hade de fått med sig den lokale fjärdningsmannen Frits Molin som hit[-]tade i trakten. Han skickades först fram för att titta in.

Då allt verkade lugnt tog sig hela styrkan fram till huset och knackade på. Skeppare Andersson gläntade försiktigt på dörren men några poliser fick snabbt fingrarna emel[-]lan och slet upp dörren.

När de rusade in och samtidigt tände sina ficklampor såg de bara skepparen själv. Sedan upptäckte de en dörr som de slet upp. Där inne satt en kvinna upp i sängen och stirrade förskräckt på poliserna som stormade in. Bredvid henne låg en karl och sov, eller låtsades sova. I ett hörn stod ett gevär som en av polismännen genast lade beslag på.

Mannen väcktes och när det klargjorts att det var Johan Alfred Ander så fick han order om att stiga upp för avfärd mot detektivstationen i Stockholm. Ander sa ingenting och gjorde inget motstånd. Han steg bara upp ur sängen och klädde på sig. När hans far undrade vad sonen gjort eftersom det kom folk så här, svarade Ander:

– Det förstår väl far att det är för den hemska händelsen inne i stan som vi talade om förut. Det är ju alldeles klart att dom misstror mig, jag som varit straffad förut. Men det ska ni inte vara orolig för. Det ska visa sig att jag är alldeles oskyldig.

I huset hittades hänglås och handlingar som kom från Gerells Växelkontor. När Ander var påklädd försågs han med handbojor och fördes tillsam[-]mans med hustrun till båten som väntade.

Vid Mynttorget i Gamla Stan, se bilden nedan, huserade Stockholmskriminalen 1910, eller detektivstationen som det då hette. Och hit anlände kriminalarna med Ander och hans hustru klockan fyra på morgonen den 6 januari.

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/MyntorgetIdag.jpg

Nekar till allt

Men var det då helt säkert att det var mördaren man hade i och med gri[-]pan[-][-]det och anhållandet av Ander? När Ander direkt förs in till detektiv[-]chefen Gustaf Lidberg, som därtill är åklagare vid grövre brott, inleder Lidberg med att visa vänlighet. Han ger order om att handbojorna ska tas av och bju[-]der Ander att sitta ned. Därefter inleder han det här första förhöret med de vänliga orden:

– Det är väl nöden som drivit er att begå denna gärning, förstår jag. Ni hade det svårt och var utan möjlighet att existera och då tillgrep ni denna förtvivlade utväg. Berätta nu sanningsenligt hur allt har gått till, så lovar jag för min del att inte lägga sten på börda. Ni är skyldig till förbrytelsen igår på Gerells Växelkontor. Är det så?

– Vad pratar stadsfiskalen för något? Jag har ingenting gjort, svarade Ander.

Därmed var det dags för Lidberg att visa upp sitt rätta jag.

– Betänk er noga nu, sa han skarpt. Besinna att det enda som kan rädda ert liv är en uppriktig bekännelse. Ni har att välja! Men välj i tid, innan det är för sent! Har ni mördat biträdet i Växelkontoret och tillgripit pengarna, eller har ni någon kännedom om detta eller delaktighet däri?

– Nej, förklarade Ander med hög röst. Jag har ju sagt att jag inte har med den där saken att göra!

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/AnderHelfigur.jpgUnder fortsättningen av förhöret förklarade Ander, på bilden till vänster, att kofferten hade han fått av en bekant för att förvara. Och han hade stoppat ner fotot av sig själv och prästbetyget i kofferten utan att se efter vad som fanns där i övrigt. På frågan vem den person var som han hade fått kofferten av svarade Ander:

– Jag anmäler inte någon.

Han berättade också var han varit under den aktuella tiden, men ingen kunde bekräfta det.

Ingen kände igen honom på de konditorier och andra ställen där han påstod att han tillbringat morgonen den 5 januari.

Däremot kände man igen honom på de banker och andra växlingskontor där han växlat utländska sedlar och sålt värdepapper timmarna efter rånmordet:

När förhörsledarna framlade bevis på bevis av det slaget svarade Ander ar[-]rogant med:

– Ni får försöka med något bättre!

Eller:

– Det där hör inte hit!

Lidberg, som höll förhör efter förhör med Ander beskrev det så här när han intervjuades av Aftonbladet:

– Det är den fräckaste sälle jag träffat i hela mitt liv.

Hustrun förhörs

Anders hustru Charlotta förhördes också. Hon berättade att de hade gift sig 1894. De hade träffats när de arbetade på samma restaurang. Hon som kassörska och han som kypare.

Hon berättade att hon tillsammans med sin make hade tagit Vaxholmsbåten från Karlsudd in till Stockholm den 4 januari. De skulle båda försöka låna pengar eftersom de hade gått arbetslösa en tid och var helt panka. Väl framme i Stockholm bestämde paret att de skulle ses dagen därpå vid båten en kvart före avgången klockan fyra på eftermiddagen. När Charlotta träf[-]fade sin make som avtalat vid båten hade han frågat lite syrligt:

– Nå, hur mycket fick du låna då?

– Tre och femtio, hade hustrun svarat.

– Vart kommer du med det? undrade Ander hånfullt. Jag har fått låna fem[-]hundra, jag.

När paret Ander var på väg ombord här så kom styrmannen fram till Ander och talade om att det anlänt två stora paket till honom. Ander för[-]klarade för hustrun att paketen innehöll lite delikatesser samt öl och bränn[-]vin, som han köpt.

Därefter hade de gått ned i salongen och Ander hade beställt vin. I salongen satt folk och läste i Aftonbladet och Dagens Nyheter om rånmordet och Ander hade deltagit i samtalen om det hemska som skett, berättade hans hustru.

Hustrumisshandlare

Vem var då Johan Alfred Ander? Han föddes i oktober 1873 i den lilla röda stugan i Karlsudd. Faderns namn, Andersson, ändrade han till Ander. Vid 14 års ålder blir han anställd som smörgåsnisse på Grand Hotell. Han kom efter något år till Strömsborg som kypare. Och sedan till Hamburger Börs och så små[-]ningom till Mosebacke Etablissemang.

Men Ander hade högre planer. Han ville ha ett eget ställe och bli källar[-]mäs[-]tare. Det var troligen ett starkt skäl till att han 1894 gifte sig med den sju år äldre kollegan Charlotta Lander, som hade ett litet sparkapital.

Ander hittade så småningom ett ställe i Kotka i Finland som de köpte. I början gick affärerna bra men källarmästartiteln började stiga Ander åt huvudet. Han blev otrevlig och arrogant mot gästerna som därmed natur[-]ligtvis inte kom tillbaka. Vid den här tiden började det också knaka i förhållandet mellan makarna och Ander misshandlade ofta sin hustru.

När rörelsen inte längre bar sig återvände paret till Sverige och lyckades få överta Järnvägshotellet i Strängnäs. Men även där gick det på samma sätt. Sedan följde några år av flackande hit och dit i Sverige och Finland. Ander ansåg sig för fin för att arbeta som kypare när han hade varit källarmästare. Han började göra inbrott istället och snart satt han första gången på Långholmen.

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/AnderFaceProfil.jpg

Viftar med en pistol

Efter avtjänat straff fick Ander arbete som kypare i Helsingfors. En kväll kommer han hem berusad till hustrun och viftade med en pistol. Hustrun blir naturligtvis förskräckt. Och när han avlossar ett skott som träffar väg[-]gen ovanför hennes huvud rusar hon ut ur hotellrummet.

1906 blir Ander häktad för att ha misshandlat en stationsinspektor. När han ska transpor[-]teras till häktet rymmer han. Därmed kan hustrun börja få lite ordning på sin tillvaro. Hon arbetar och har det ganska lugnt och skönt i några år. Men så en kväll två år senare dyker Ander upp igen. Han står i hennes port när hon kommer hem och berättar att han suttit i fängelse både i Sverige och i Finland, vilket visar sig vara sant.

Hustrun orkar med tiden inte med att försörja mannen och hans spritmiss[-]bruk, så på Anders initiativ flyttar de hem till Anders föräldrar 1909. Anders far, den gamle skepparen, påpekade ofta att Ander måste skaffa sig ett arbete. Och det är i den situationen Ander befinner sig, vid 36 års ålder, när han och hustrun tar båten in till Stockholm den 4 januari 1910.

Iskall konfrontation

Hos polisen var man övertygad om att Ander var mördaren. Det var egentligen bara en viktig pusselbit som saknades, mordvapnet. Fyra dagar efter rån[-]mordet ringde servitören Hugo Vinkvist från det kafé där han var anställd. Han hade tillvaratagit ett avlångt paket som en kund glömt kvar den 5 januari.

När poliserna öppnade paketet fann de ett besman för 20 kilos belastning. Järnklumpen i ena ändan var blodig och där fanns också ett hårstrå fastklib[-]bat i blodet. Hårstråt visade stor överensstämmelse med ett hårprov från den döda Viktoria Hellsten. När besmanet förevisades för Ander och polisen berättade om provet med hårstråt var hans kommentar:

– Då är det väl mordvapnet då, men jag har aldrig sett den förut.

För att skaka om Ander togs han med till bårhuset för att få se den döde Viktoria Hellsten. Men Ander var helt kall och lugn och kommenterade hennes inslagna panna med orden:

– Vad konstig pannan ser ut, men så är det väl kanske med de döda.

Han var säker på att han aldrig sett den döda kvinnan tidigare. När Lidberg envisades med att han skulle studera henne noga svarade Ander med ett leende:

– Har ni tid att stå här, så nog kan jag hålla er sällskap.

Det var alltså lika bra att ge upp hoppet om ett erkännande från Ander men det fanns ändå tillräckligt med bevis, så förundersökningen kunde avslutas och Lidberg därmed övergå till sin roll som åklagare.

Inte visat någon ånger

Åklagare Lidberg avslutade sin plädering i Rådhusrätten med orden:

Det torde icke kunna förbises att Ander under rannsakningen uppträtt trotsigt och inte visat någon ånger. Att uppsåt att döda förelegat framgår av skadornas beskaffenhet samt mord[-]vapnets tyngd och storlek.

Det finns endast ett straff som står i rättvist förhållande till en sådan med berått mod begången grym förbrytelse och det är dödsstraff. Den som förövat ett dylikt brott måste anses ha förverkat livet.

Jag överlämnar målet och yrkar, med åberopande av 14 kapitlet 1:a para[-]gra[-]fen och 21 kapitlet 8:e paragrafen i strafflagen, att Ander för rånmordet å fröken Hellsten dömes att mista livet.

Därtill ansågs det vara en ytterligare försvårande belastning att det här in[-]nebar ”fjärde resan” för Ander. Man behövde inte gå så värst långt tillbaka i tiden för att redan ”tredje resan stöld” kunde innebära dödsstraff i Sverige, eftersom man ansågs oförbätterlig om man begått ”tjuvnad” tre gånger.

Den 14 maj klockan tre på eftermiddagen avkunnades domen: Ander dömdes för rånmord att mista livet. Han mottog beskedet med en avmätt bugning.

Benådad?

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/GiljotinHelHogSmal.JPG

1901 beslutade den svenska riksdagen att som ett steg i humaniseringen av dödsstraffet införskaffa två giljotiner från Frankrike. Tanken var att en skulle vara uppställd på Långholmens gård och den andra skulle finnas nedpackad i lårar så att bödeln A G Dahlman och hans biträden kunde ta dem med sig på tå[-]get vid avrättningar i övriga delar av Sverige.

Fransmännen hade fyra färdiga på lager för leverans, men innan den svenska beställningen nådde Paris hade Kina köpt tre. När så den återstående giljotinen anlände till tullen i Helsingborg blev det stopp. Det fanns inget som hette giljotin inom den svenska tullbyråkratin och definitivt inget om vilken tullavgift som skulle tas ut.

I två år blev packlårarna med giljotinen kvar i tullen. Det hela löste sig dock till slut när en klurig polismästare kom på att man kunde ta in den som slåttermaskin.

Priset som Sverige fick betala för ”Lilla Louise”, som fransmännen kallade dödsmaskinen, var 33 000 riksdaler. Det är drygt 1,7 miljoner kronor i da[-]gens penningvärde. Det kan tyckas mycket för en inte speciellt komplicerad apparat, men det var naturligtvis svårt att ifrågasätta fransmännens speciella kompetens inom det här området.

Giljotinen låg dock nedpackad i sju år efter att den provats på några stora dockor i Östermalmsfängeset. 

Under den här tiden blev det ett allt starkare motstånd mot dödsstraffet. Men skulle nu Ander ändå komma att avrättas? Samtliga dödsdomar sedan 1901 och fram till att Ander nu dömdes till döden, hade omvandlats till livstids fängelse.

Den gamla grundtanken ”lif för lif” var övergiven. Det var inte alls säkert att man avrättades för att man mördat någon. Det skulle dels till speciella försvårande omständigheter och råa inslag för att dödsstraffet skulle komma ifråga och därefter kunde straffet omvandlas till livstids fängelse genom nåd.

Men när nu Ander satt på Långholmen och hårdnackat vägrade erkänna sitt brott, fortsatte att visa stor arrogans och därtill vägrade söka nåd, började allt fler ana att det efter nio års uppehåll återigen kanske skulle bli en avrättning i Sverige.

Leka avrättning

Dagen för avrättningen närmade sig. Det beslutades att den när[-]mare fem meter höga giljotinen skulle monteras upp på Långholmens gård. Ett plank skulle uppföras tillfälligt vid sidan för att hindra insyn.

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/IvarLO8ar.jpgAtt intresset var stort för giljotinen och spänningen stor inför avrättningen visas inte minst genom Ivar Lo-Johanssons fortsatta beskrivning i boken Pubertet. På bilden till vänster är han åtta år gammal. Att han ser så sur ut är väl inte mycket att säga om, när han var tvungen att bära de där kläderna.

Tidningarnas skildringar av giljotinen och användandet av den fyllde ut resten av sommaren, skriver Ivar Lo, och fortsätter:

De tekniska detaljerna i dödsverktyget var lättare att begripa än beskrivning[-]arna och bilderna av Ander själv eller hur det kunde se ut i en mördares hu[-]vud.

Giljotinen, gjord av trä, såg för vanliga ögon ut som en enkel stubbrytare. De lite mer snickarkunniga bland pojkarna som var ungefär jämnåriga med mig, och också jag själv, byggde efter ritningarna liksom andra gjorde efter mönstren i Allers, våra giljotiner. Vi turades om att dömas och lägga huvu[-]det på brädet till giljotinerna för att sen vänta på vad som skulle hända.

– Bekänn, eller du är dödens lammunge, befalldes de bakbundna offren, men det ansågs som föraktligt och fegt att erkänna.
Offren släpptes efter ett visst antal minuter. Så skedde dock inte med Ander.

Ander tog det lugnt i dödscellen. Han läste kriminalromaner och när dåtidens kriminalare, detektiverna, eller fängelsedirektören och fängelseprästen försökte få honom att erkänna, vidhöll han sin version. Han vägrade därtill att söka nåd:

– Varför ska jag be om nåd för något jag inte har gjort, sa han.

Han överklagade i alla instanser och i varje instans slogs dödsdomen fast. Någon nådeansökan skrev han aldrig, men han skickade en besvärs[-]skrivelse till Konungen där han anhöll om att domen skulle ändras. Han gick med på att han innehaft gods som han borde ha insett var oärligt åtkommet, men han förnekade bestämt att han skulle gjort sig skyldig till rånmord.

Inväntar döden som en befriare

När han inte fick något svar skrev han dagen före avrättningen ett nytt brev till kungen där han konstaterade att ”jag inväntar döden som en befriare”.

Så kom då morgonen den 23 november. Rikets skarprättare A. G Dahlman och denna gång samtliga hans tre söner, hade tidigt anlänt till Långholmen för att undvika uppstån[-]delse. Den yngste sonen som bara var 17 år hade lyckats få komma med som hantlangare efter mycket tjat på sin nu 62-årige far. De provade återigen att allt fungerade som det skulle med giljotinen och började invänta Ander.

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/AnderLiggandePortratt.jpgUnder den gångna natten hade fängelsedirektören och prästen återigen försökt övertyga Ander om att erkänna, och viga sitt liv åt Gud, men besvarats med:

– Jag räds varken direktören eller Gud fader.

Fängelsedirektören Wollin hälsade de som skulle närvara välkomna. Det var några medicine professorer, en del högt uppsatta jurister, detektivchefen Lidberg och flera höga prästmän.

Ander hade förts över till en cell som låg bara 25 meter från avrättnings[-]plat[-]sen och alla andra fångar hade placerats så att de inte skulle kunna se avrätt[-]ningen.

En tjänsteman från Överståthållarämbetet läste upp domen och exakt klockan åtta gav fängelsedirektören order om att Ander skulle hämtas ut.

Skillingtrycken och små mer eller mindre obskyra häften som gavs ut i samband med mordet och avrättningen, visar att folkopinionen svängde till Anders fördel. Efter mordet handlade det mesta om den stackars kassörskan och den hemska mördaren Ander, som nedanstående skillingtryck.

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/Skarmavbild1.png

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/Visan2.2.png

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/Visan3.png

Men efter avrättningen började Ander att framställas i en annan dager: En man som dog som en man. En som inte böjde nacken för överheten. En som varken rädes döden eller något annat. Ja, en del började till och med ifrågasätta om han verkligen var mördaren, hur överbevisad han nu än hade blivit.

Ingen ögonbindel

Ander hade efter eget uttryckligt önskemål inte försetts med ögonbindel. Han tittade nyfiket på giljotinen och hälsade de närvarande med, ”Godmorgon mina herrar”.

/wp-content/uploads/content/historiskt/jag-rads-varken-direktoren-eller-gud-fader/KlippAvrattningTat.JPGHans hälsning besvarades med att de överrumplade församlade männen lyfte på sina hattar.

När Ander skulle föras fram mot giljotinen frågade han tyst Dahlmans äldsta son om han fick yttra något som han hade förberett.

Men skarprättare Dahlman ville inte ha några utdragna processer, så han tecknade åt sonen att skynda på.

Ander spändes fast på brädan och den sköts in så att huvudet hamnade på rätt plats.

Några sekunder senare föll bilan. Huvudet hamnade i den för det avsedda utrymmet och kroppen vältes ner i den låda som var placerad vid sidan om giljotinen.

– Det hela tog mindre än fem sekunder, konstaterade detektivchefen Lid[-]berg efteråt.

Det väckte en del rabalder att avrättningsdagen sammanföll med Hjalmar Brantings 50-årsdag. Det talades en del om höga juristers medvetna val av dag, men vad som var tillfälligheter eller politiskt spel kom aldrig fram.


Bild och Dokumentresearch: Nina Silventoinen


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.