Medans vi faller

Sebastian ”Sebbe” Stakset är en av frontfigurerna i Sveriges mest uppmärksammade gangsterrap-grupp Kartellen. Nu debuterar han som skådespelare och manusförfattare när hans självupplevda pjäs Medans vi faller, har premiär på Stadsteatern. 

Para§raf träffade Sebbe, Alejandra Goic, som spelar Sebbes flickvän samt regissören Ulf Stenberg för att prata om pjäsens bakgrund. Sebbe har ett förflutet som yrkeskriminell, ett liv han nu lämnat bakom sig för att istället ägna sig åt musik, teater och att föreläsa för ungdomar. Pjäsen är en skildring av hans verklighet. En verklighet som innefattar droger, vapen, kriminalitet, utanförskap, ångest, sorg, kärlek och död.

Budskapet i fokus

Teater Fryshuset som står bakom föreställningen är en rikstäckande teater med fokus på destruktiva utanförskap.

– Tanken med vår teater är att det ska vara ”politisk teater”, förklarar regissören Ulf Stenberg. Det vi gör ska sätta press på politiker och beslutsfattare. Det handlar om att skala av alla kulisser, vi sätter en person på golvet med ett viktigt budskap. Det viktiga för oss är att föra fram budskapet. Varför blir man fotbollshuligan, yrkeskriminell, nynazist och så vidare. De är de grupperna som vi vill ge en röst.

Utöver Medans vi faller har Teater Fryshuset även fyra andra pjäser som alla kan ses på Stadsteatern under hösten. Den gemensamma nämnaren för de olika föreställningarna är att de utgår från förövarens perspektiv. Topboy som handlar om fotbollshuliganism, Förorten brinner om utanförskap, Hatets röst om nynazism och Zebraflickan om självskadebeteende.

Skrev sig fri

I samarbete med Fryshuset arbetar Sebbe även med projektet ”Skriv dig fri”. Det handlar om att hjälpa utsatta ungdomar att lära sig att uttrycka sina känslor i textform, i rehabiliteringssyfte.

– Om man sitter med grabbarna säger man kanske inte allting, men sitter man själv i ett rum kanske man vågar skriva ner det som egentligen hände, förklarar Sebbe. Att kunna skriva ner sina känslor. Det var så jag gjorde – jag skrev mig fri från fem år på kåken. Kolla nu, jag är på Stadsteatern! säger han och skrattar.

Ulf Stenberg och Sebbe lärde känna varandra under våren 2011, i samband med föreställningen Förorten brinner, då de använde sig av Kartellens musik. Sebbe såg föreställningen, tyckte den var ”jävligt fet” och bestämde sig att skriva en pjäs, som sedan blev Medans vi faller.

/wp-content/uploads/content/positivt/medans-vi-faller/Sebbe_Alejandra(sm).jpg– Sebbe läste upp texten, som är skriven som långa dikter på vers, för mig och Ola Rapace, fast på olika håll, berättar Ulf Stenberg. Jag och Ola kände inte varandra då. Vi sa bägge: Det här måste vi göra nånting på!

Alejandra Goic och Ulf Stenberg kände varandra sedan innan. Han visste genast att hon var som gjord för rollen som Jasmine, Sebbes flickvän.

– Vi behövde någon som kunde jobba i vers och samtidigt vara trovärdig i det, förklarar Ulf. Vi vill skildra verkligheten på ett trovärdigt sätt och det tyckte jag att Alejandra gjort bra i tidigare roller som jag sett henne i.

– Vi gör teater för folk som hatar teater, säger Alejandra och Ulf samstämmigt och skrattar.

Idag är jag inte beväpnad

Det märks tydligt att trion trivs i varandras sällskap. Trots allvaret i de ämnen vi diskuterar är det aldrig långt till skratt och de fyller enkelt i varandras meningar. Sebbes mobiler ringer flera gånger under intervjun. Han ursäktar sig och förklarar att det är mycket som händer kring honom just nu. Kartellen har nyligen signats av ett stort skivbolag och släpper i dagarna nytt material samtidigt som han balanserar rollen som småbarnspappa. Jag kan inte låta bli att fråga hur hans tidigare liv skiljer sig från livet han lever idag.

– Tänkte faktiskt på det häromdagen. Jag går fortfarande omkring med två telefoner, den stora skillnaden är att jag inte är beväpnad, säger han med ett flin. Jag springer runt på en massa möten och träffar en massa folk, fast nu är det positiva grejer, om du fattar vad jag menar. Skivbolaget planerar en turné vilket innebär att jag äntligen kommer att få garanterade vita pengar! Har just börjat inse att jag kommer kunna tjäna pengar på det här.

– Det är stor skillnad på dig Sebbe och det märks, fyller Ulf i. Eller som en kollega uttryckte det ”Sebbe är inte jobbig längre, vad har hänt?”

– Jag har levt med knappa medel, rent ekonomiskt, fortsätter Sebbe. Två dagar efter lön, var pengarna slut. Så nu uppskattar man det här med pengar när dom faktiskt kommer. För ett par år sen gjorde jag stora pengar, men de pengarna värdesatte man inte på samma sätt. Jag värdesätter min lön som jag får nu helt annorlunda. Det här är bara början!

– Hade du kunnat tro det här för några år sedan?

– Såklart, jag har alltid haft ett stort ego. Trott att jag är bäst på allt även om jag kanske inte varit det. Som liten trodde jag att jag vid det här laget redan skulle ha uppträtt på Ullevi, säger Sebbe med ett skratt.

– Hur har samarbetet mellan er tre fungerat?

– Upp och ner. Jag har varit skitlack ibland, men inte på er, säger Sebbe och nickar mot Alejandra och Ulf. Mest på Fryshuset. Jag har ju auktoritetssvårigheter och får ibland för mig att Fryshuset är lite som en myndighet. Jag gick ju inte till dom med den här pjäsen, jag gick till mina polare Uffe (Stenberg) och Ola (Rapace, som gör rösten åt Kinesen, grundaren av Kartellen, i pjäsen). Att det sen blev via Fryshuset, bestämdes senare.

– Extra roligt när man jobbar med någon som Sebbe, fortsätter Ulf. Vi andra kommer på ett eller annat sätt ur teaterkulturen. Han kommer från en helt annan bransch, om man säger så. Det kan bli stora krockar ibland. Det är första gången han är dramatiker/skådespelare och han har givetvis sitt varumärke att tänka på, som rapparen Sebbe, och vi måste lära oss att deala med varandra så att det funkar för alla inblandade.

Det fina är också att vi har olika roller fast vi hela tiden har samma bild mot ett övergripande mål, förklarar Alejandra. Det är många viljor som ska samsas. Går man in och jobbar med ett sånt team då måste man veta att det är så det ser ut. Man kan inte bli ledsen och ta allt personligt. Alla måste ha det tänket.

/wp-content/uploads/content/positivt/medans-vi-faller/4Intervju(sm).jpg

”Fuck Aina”

Under intervjun kommer vi in på helt andra ämnen än pjäsen. Vi pratar bland annat om hur det kommer sig att Kartellens musik idag blivit mer acceptabelt. Att det inte bara är kriminella som lyssnar på dem. Hur amerikansk gansterrap har spelats på statlig radio i Sverige medan polisen försökt stoppa Kartellens spelningar.

/wp-content/uploads/content/positivt/medans-vi-faller/taueringen_color(sm).jpg– Kartellen har blivit mer ”rumsren” på grund av att jag går in och gör teater, jobbar på Fryshuset, förespråkar mot den kriminella livsstilen och så vidare, säger Sebbe. Inte mot kriminella i sig, utan mer mot själva livsstilen. Det är fortfarande fuck aina, fuck politiker, fuck myndigheter. Där har jag inte ändrat åsikt.

Något som Sebbes tatueringar även visar. Hans underarm är täckt med just texten: Fuck Aina.

Twittret

Vi kommer även in på det uppmärksammade twittret som Sebbe tidigare skrivit, som blev polisanmält som ett mordhot mot Sverigedemokraternas ledare Jimmy Åkesson.

– Det här kan du citera, säger Sebbe. Knulla medias mamma för att de springer SD:s ärenden. Det partiet har fått luft tack vare media. Visst det säljer, men media har även ett ansvar. Att man lever i ett land där det här blir den stora nyheten, då kan man kraftigt ifrågasätta medias prioriteringar.

– Att man tycker att ett sånt uttalande som Sebbe gjorde är extremt, när vi har ett parti som SD i riksdagen. Det är extremt, fortsätter Alejandra.

– Det var ett uttryck, det var inte bokstavligt talat, fyller Ulf i. Det handlar om en kulturkrock, när en person uttrycker sig på ett sätt som den andra inte förstår. Det handlar om att flytta fokus.

Tiden går fort och trion behöver göra sig klara inför generalrepetitionen av pjäsen, som strax ska börja.

Hur var då pjäsen?

En lysande föreställning, med en annorlunda men fantastisk dialog. Just för att den var skriven på vers. Den enda rekvisitan som fanns på scenen var två barstolar och en mikrofon i sitt stativ. Det behövdes inte mer. Budskapet i pjäsen var det väsentliga. När Sebbe och Alejandra för ett telefonsamtal med varandra får jag rysningar. Om det är den gripande texten eller Alejandras rolltolkning som är orsaken låter jag vara osagt. Det är en föreställning som berör. En naken sanning, skriven rätt ur hjärtat. Eller som Sebbe själv uttrycker det:

– De kallar mig för gangsterrappare, jag säger verklighetsförfattare.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.