En mamma med stort M

– Mitt barns vänner kommer aldrig få vinna denna matchen, sa hon. 

   Jag stod med en förkrossad mamma vars tårar trillade ner för kinderna. Hon var förkrossad, men ändå. Hon utstrålade en enorm inre styrka. En glöd. Hon, mamman, en liten invandrarkvinna och såsom många liknande mammor med struliga ungar, var ensamstående. Hon stod inför det faktum, att jag talat om för henne att hennes barn fullständigt spårat ur. Att ett nytt umgänge fått hennes barn att bli som en annan människa. Som plötsligt skrek och betedde sig illa mot henne. Som inte lyssnade och kunde vara borta från hemmet i flera dagar utan att höra av sig.

   Jag kände hennes maktlöshet ända in i hjärtat. Stod tyst med henne och insåg att jag inget kunde göra åt hennes känsla av att inte räcka till. Men jag bestämde mig för att ge henne allt stöd som stod i min makt.

– Vännerna ska inte ta mitt barn ifrån mig.

Jag har hört det där av flertalet päron innan, för att sedan se att dådkraften av olika anledningar inte räckt till. Många gånger förstår jag att orken inte finns där, andra gånger inte.

   Mamman ville ha fortsatt kontakt med oss i Ungdomsgruppen. Vi välkomnade det såklart. Under ett helgpass i city någon vecka senare träffade vi som vanligt kids som hängde på de vanliga samlingspunkterna i stan. Bland gänget ungdomar träffade vi det aktuella barnet. Från ingenstans dök mamman upp. Jag fick nypa mig i armen. En förälder som kom ner på stan och ställde sig bland sitt barns vänner en sen helgkväll.
Hennes barn slängde snabbt sin cigg ifrån sig. Blev spak. Mamman tog demonstrativt upp en egen cigarett. Tände den framför sitt barn. Uttalade att även hon tyckte det var tufft att stå i city röka och tänkte från och med nu spendera sina helger i city och dra runt planlöst. Jag blev mållös. Hade aldrig stött på något liknande. Barnet ville försvinna genom jorden, alternativt omgående lösas upp i atomer och försvinna. Barnet följde med sin mor hem.

   Mamman höll kontakten. Förvissade sig om de aktuella ungdomstillhållen. Dök upp i tid och otid. Barnet fick spelet några gånger. Mamman gick medvetet ner på samma nivå som hennes barn. Snackade samma tugg och menade på att även hon fått en nytändning, ville vara ung på nytt. Strunta i hemmet, ville också hänga på stan. 
Jag stod där. Imponerades över mammans fight, hur hon tog den, hur hon ständigt for runt i bilen och dök upp på rätt ställen. Ensamstående, slet hårt på ett lågavlönat arbete, fler syskon i hemmet. En skruttig gammal bil som gick varm. 

– Jag har inte mycket, sa hon till mig. Jag kan inte erbjuda mina barn nya mobiler och de senaste tv-spelen, de dyraste kläderna. Men jag kan visa dem att jag älskar dem över allt annat på denna jord. Att jag aldrig kommer ge upp dem, att jag vägrar låta dem förstöra sina liv.

Resultatet?  Barnet bytte umgänge. Kom igång med sitt pluggande igen. Hittade sig själv och syns inte längre till sena helgnätter på stan.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.