Men sen då?

Jag skulle aldrig få för mig att inför den unga ledande killens polare ställa mig och försöka diskutera och förvänta mig att komma någonstans. 

Den aktuella individen gör det omöjligt. Så jag ropar till mig honom och går iväg. De övriga i gänget blir snabbt nervösa då den ledande inte finns bland dem. Kaxigheten försvinner, den tuffa hållningen blir snabbt laidback.

  Vi jobbar hårt för en förändring hos den där ledande individen. Socialtjänsten från sitt håll, vi från vårt. Vi ser helheten, socialtjänsten individen. Många gånger slutar det med att individen helt enkelt måste omhändertas. Plockas från sitt hem, vänner och område. Därmed når vi en effekt bland de övriga. Först förvirring.  

– Calle vad har hänt med X?

Och det vanliga:

 – Ni kan dra åt helvete, ni bara förstör. 

Signalvärdet är ändå talande. Brottsligheten minskar. Jag ser en lugnande effekt på de övriga. Stämningen blir chill för ett tag fram över i alla fall.

  Men sen då? Individen döms till vård enligt LVU eller omhändertas. LVU i hemmet är min favorit. Ofta är det just i hemmet det fallerar. Där inga gränser dras då föräldrar av olika anledningar inte har verktygen. Jag ställer mig frågan, varför återfaller de flesta ungdomar i brott som omhändertagits eller dömts till ungdomsvård? 

  Har inte kollat någon statistik utan utgår ifrån det jag själv ser. Vi har mycket få fall av ungdomar som befunnit sig på HVB-hem, ungdomshem, paragraf 12-hem som återkommit och inte fortsatt begå brott. Det ser helt enkelt mörkt ut och jag undrar varför?

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.