Ett ställningstagande

Att kränka, hänga ut och förtala varandra på nätet är idag vardag i ungdomsvärlden. 

Internets öppenhet ger en enorm tillgång till all världens information samtidigt som det bara är några få knapptryckningar från att hänga ut någon.

På internet råder idag nästan laglöshet. Vuxenvärlden står nollställd, våra lagar hänger inte med.

Uppklarningsprocenten upplever jag själv som knappt mätbar. En maktlöshet som yrkesman, förälder… som vuxen.  

Gjorde jag det själv?

Ofta förvånas jag över ungdomars egen vilja att dra gränsen. Man kan ju gå och berätta för någon, en lärare eller mentor. Samtidigt ser jag tillbaka på min egen skolgång. Gjorde jag själv det? Nja, knappast va… 

Den som var utsedd till tönt mulades med snö när vintern kom. Fick skåpet insparkat. Någon skrev könsord på skåpsdörren. Tillsammans med några polare passerade man skåpet, skakade på huvudet eller flinade. Men gjorde vi något? Gick vi in till rektorn och sa att det inte var okej? 

Själv tillhörde jag de större grabbarna, spelade fotboll och ansågs vara en av de coola. Jag kunde ha sagt något, gjort något…. det hade varit tyngd i det. Lärarna hade reagerat och kanske sagt ifrån i lärarrummet.

– Fotbollsgrabbarna är trötta på att killarna i nian tramsar med killen i åttan, vi måste göra något innan det smäller.

Lägg av!

Vi kunde ha gått upp till våra jämnåriga som satt på en bänk med kepan bakofram och värsta laddningen snus under läppen. 

– Vad håller ni på med, låt killen vara!

Antagligen hade de blivit helt ställda, hackat och inte fått fram ett ord. Dragit därifrån med sitt gällivarehäng och aldrig bråkat med killen ever again. Men vi gjorde inte det. Det var liksom inte våra problem. 

Skillnaden var att vuxenvärlden då reagerade på annat vis. Någon extralärare som var brandman dök upp och slängde ut killarna:

– Sitt inte här och kasta snus i taket. UT!

Ungefär så. Var det någon som inte hajade så åkte den ut med huvudet före.

Visste när det var fel

På något sätt visste vi när vi gjort fel. När vuxenvärlden reagerade och agerade. Nästa gång lättade de där killarna från bänken så fort de såg extraläraren komma gående. Så är det inte idag. Får lärarna ens ta i ungarna?

Internet handlar om vetskap, att förstå sig på. Vuxna kan bara reagera och agera om de själv lär sig till exempel Facebook. Upprättar ett konto, kör learning by doing och glider ut och spanar. Hade internet funnits när jag gick på högstadiet så hade några givetvis hängt ut och kränkt skolkamrater även då. Skillnaden är att jag upplevde den vuxna närvaron som större då.

Resultatet av ett hårdare klimat kring de unga ställer mer krav på vuxenvärlden och idag lever vi inte upp till det. Tyvärr…

Polisens lagstöd, Rättegångsbalken, Brottsbalken med flera, sviker de unga som hängs ut och kränks på nätet. Vem har tryckt på enter? Det satt tre unga i ett rum – alla skyllde på varandra.

Ändå… anmäl dessa brott. Utan en anmälan får polisen inte vetskap. Utan anmälan kan vi inte blanda in skolan och andra berörda. Få upp det på agendan. Närma oss dem som gjort sig skyldiga. När det börjar brännas så är min erfarenhet att sidor och kränkande texter försvinner.

Frontade dem

Två invandrarkillar från Kosovo kom till min skola när jag var 15 år. De bodde på flyktingförläggningen i Gullspång. De kom för att se på sin nya skola och åkte omgående på stryk av några i min parallellklass. De fick stryk för att de var invandrare och de där killarna ville inte ha dem på skolan.

Dagen efter frontade jag dem. Sa att nu kan ni ge mig stryk också, jag är ju utlänning eller? Det blev värsta fighten, jag hade bestämt mig för att ta upp kampen, det var inte ok det de hade gjort…

Jag var ung, idag inser jag ju sedan länge att man inte löser konflikter genom att ge varandra på truten. Men det var ett ställningstagande och jag kände då, som jag minns det, att det var viktigt att visa hela skolan att man inte sparkar på dem som redan ligger. Och jag minns att det var precis det jag sa till min rektor Ralf Dahl, som jag givetvis fick besöka efter slagsmålet. Rektorn log och sa:

– Nu glömmer vi det är.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.