Hatkänslor

Igår släpptes delar av startfältet till årets melodifestival. Ett evenemang som gör mig mer hatisk än något annat. 

Det brukar dra igång i februari. Sedan pågår förföljelsen ända fram till maj. Festivalen som tidigare var de homosexuellas högborg har nu blivit hela Sveriges angelägenhet. I nästan två månader pågår den svenska festivalen. Det går inte att läsa en tidning utan att få reda på vilket medel Danny Saucedo gurglar sin ömma hals med.

Inte med hedern i behåll

Många är de stora artister som genom åren ställt upp i festivalen. Flera av dessa är några av mina idoler. Skillnaden är bara att dessa deltog då det fortfarande var värdigt. När det fanns EN tevekanal, när det var EN festival och EN chans. ABBA, Magnus Uggla och framför allt Kenta Gustafsson. Ni klarade er med hedern i behåll. Jag är ledsen men det gör varken Thorsten Flinck eller Sean Banan.

Fem veckor av mörker

Det må verka löjligt att en musikfestival kan få en vettig människa att känna detta hat. Kanske är det till och med ett tecken på festivalens genialitet och dragningskraft. Men varje gång jag hör någon säga ”mello” mår jag fysiskt illa. Jag känner äckel inombords. Nästan som om jag skall implodera.  

Februari månad innebär fem veckor av mörker. Jag kliver in i en depression som ligger kvar som en slöja ända tills spektaklet är över. Trettio timmar av tevesänd gala, hundrafemtio tidningsartiklar och fyra bilagor senare kan jag äntligen andas ut. Nu slipper jag se vuxna människor vifta med ballonger i ett fullsatt Globen. Festen är slut säger Christer Björkman. Festen har bara börjat säger jag.

Mitt hat kan verka outgrundligt men ack så stort. Att få skriva detta inlägg har varit en stund av terapi. I över tio år har jag letat efter rätt forum att uttrycka mig i. Nu har jag funnit det. Sveriges enda kriminal- och rättsmagasin, Para§raf. 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.