Möte med maffian

Louis Ferrante var maffialedare i Gambino-familjen. Hans grupp rånade och kapade värdetransporter och han svarade direkt till klanens överhuvud John Gotti. Idag har han lämnat maffian. Hans fängelsedokumentär sänds världen över och hans böcker har översatts till ett drygt tiotal språk.

Uppvuxen i Queens i New York började Ferrante med kriminalitet redan i 13-års åldern. Några år senare begår han sitt första beväpnade rån och kommer även i kontakt med en av de största och mäktigaste maffia-familjerna i staden. Han klättrar snabbt i hierarkin och blir en av maffiabossen, John Gottis, närmsta män.

Imponerad av Fryshuset

Louis Ferrante är på Sverigebesök och Para§raf träffar honom på Fryshuset, dit han kommit för att dela med sig av sina erfarenheter. Han återkommer flera gånger till hur imponerad han är av Fryshusets arbete. Förutom att skriva framgångsrika böcker arbetar han idag med att förebygga att fler unga hamnar i destruktiva umgängen och att få fler gängmedlemmar som sitter inne att byta bana. Han är också aktuell i dokumentärserien Inside the Gangsters’ Code (Discovery Channel), där han besöker fängelser världen över för att förstå vad som driver dem och hur han kan få dem att förändras/bryta kontakten med sitt tidigare gängliv.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/mote-med-maffian/FerranteNina.jpg

Louis Ferrante med Para§rafs Nina Silventoinen

Respektabla kriminella

Uppväxten i Queens kantades av kriminalitet. Redan i unga tonåren hade han sitt egna gäng och såg upp till medlemmarna i maffian. Det gjordes stor skillnad på kriminella och kriminella i området:

– En maffiamedlem var en ”respektabel” kriminell, dom sågs som något bra. De höll ordning i grannskapet. Vi såg upp till dom och allt dom hade, som bilar, hus, kvinnor, pengar i överflöd. De rånade inte människor, de rånade företag.

När Ferrante pratar går mina tankar genast till filmer som Scarface och Maffiabröder (Goodfellas), hans italienskklingande amerikanska dialekt är som tagen ur en filmscen. Det visar sig att karaktärerna i Maffiabröder var hans vänner i det verkliga livet, visserligen en generation äldre än honom.

Rättfärdiga sina handlingar

Han återger ett exempel ur sina tidiga tonår, på hur brottsliga handlingar kunde se ut och hur de kunde rättfärdigas:

– Jag satt i en stulen bil när jag såg en kvinna under hot bli rånad. Jag kastar mig ur bilen, springer ifatt rånaren och tacklar ner honom på marken. Några förbipasserande håller fast rånaren tills polis kommer till platsen. Jag återlämnar den stulna plånboken, går tillbaka till den stulna bilen och åker därifrån.

Med åren blir brotten grövre och Ferrante klättrar snabbt i maffiahierarkin. Han styr sina män och misstänks ligga bakom flera av de större rånen i USA:s historia, trots sina unga år. Han kom att bli en av maffialedaren, John Gottis närmsta män.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/mote-med-maffian/FerranteMedPolis.jpgVid 25-års ålder grips han och ställs inför rätta. Han är föremål för tre olika utredningar gällande grov organiserad brottslighet. Han blir erbjuden en ”deal”, en uppgörelse, att avslöja vad han vet och kan om maffian, i utbyte mot att slippa åtal och få skyddad identitet.

– Maffiamentaliteten var djupt rotad i mig, förklarar han. Du lever och dör för maffian. Tack och lov har jag aldrig behövt döda någon. Men så starkt var det tankesättet att jag hade gjort det om situationen hade krävt det. Så att ange någon – det alternativet har aldrig funnits i min tankevärld. Har du gjort ett brott, så tar du också ditt straff. Du tjallar helt enkelt inte!

Ferrante riskerar livstid, erkänner sig skyldig och döms därmed till 13 års fängelse och placeras på en högriskanstalt i Pennsylvania. Under rättegången avskedar han sju olika advokater.

”The hole”

Under fängelsetiden hamnar Ferrante ofta i slagsmål.

– Att jag inte är storväxt betyder inte att folk kunde jävlas med mig. Jag kunde slåss och var inte typen som backade. Var motståndaren alltför stor eller drog en kniv, såg jag till att ha en större kniv. Jag var aldrig rädd för någon och folk märkte det.

/wp-content/uploads/content/intervjuer/mote-med-maffian/FerranteFangelse.jpgSlagsmålen ledde till att han tillbringade en hel del tid på isoleringen, även kallad ”the hole”.

– En gång placerades jag där för något som jag inte hade gjort. Vakten tjatade på mig att avslöja den skyldige, tillslut tröttnade jag och slet tag i hans slips genom den lilla matluckan i dörren. Jag drog till och det visade sig vara en ”clip-on” som lossnade.

Vakten förklarade skrattande att de aldrig skulle använda riktiga slipsar:

– Kolla på dig, du sitter som ett djur i en bur, du får mat genom en lucka och du kan inte komma ut utan att vara kedjad. Du är ett djur.

– Där och då började jag ifrågasätta mitt liv. Jag insåg att han hade rätt. Jag kunde inte fortsätta så här och tänkte att böcker kunde hjälpa mig att fördriva tiden.

Ferrante som aldrig tidigare i sitt liv hade läst en bok funderade på vem som kunde skaffa fram lite läsning åt honom. Valet föll på Fat George, en maffiamedlem på utsidan, den enda person han kunde tänka sig hade läst en bok, eftersom han hade flera bibelcitat tatuerade på kroppen. Strax därefter får han tre böcker: Gallic Wars av Caesar, Napoleons biografi och Mein Kampf av Hitler.

På frågan hur han tänkte när han valde ut dom böckerna svarar han:

– Han hade sagt till bokförsäljaren att han behöver lite läsning åt en vän ”som är kort, bossig och sitter på kåken”, säger Ferrante och skrattar.

Maffiamentaliteten

Ferrante började läsa och kunde därmed stänga ute omgivningen.

– Bara för att du hamnar i fängelse slutar du inte vara ”mobster”. Det är du även på kåken, hela tiden. Mentaliteten sitter kvar. Men ju mer jag läste och lärde mig, desto mer förändrades jag i sinnet. Samtidigt öppnade sig en helt ny värld. Jag lärde mig saker. Böckerna gav mig en väg ut från maffiamentaliteten.

Den mest minnesvärda boken handlade om Winston Churchill.

– Han blev min nya hjälte, det var inte längre John Gotti som var störst. Visserligen var boken väldigt bra, men den stora förändringen var egentligen bara en liten detalj. Jag hade lånat boken från biblioteket, men ville behålla den. Så jag slet ut den lilla plastfickan längst bak. Plötsligt slog det mig; vad pysslar jag med? Att stjäla en bok eller råna en värdetransport, jag är fortfarande kriminell. Jag kände mig riktigt smutsig. Det slutade med att jag lämnade tillbaka boken och sa till bibliotekarien att plastfickan hade lossnat. Hon tittade lite märkligt på mig när jag leende lämnade biblioteket. I den stunden lämnade jag kriminaliteten bakom mig. Sedan dess har jag inte begått ett brott. Jag hittade min moraliska kompass, på riktigt.

– Vad var det svåraste med att bryta upp från maffian?

– Det handlade inte så mycket de andra killarna. Jag var väldigt försiktig med själva uppbrytandet som skedde i fängelset. Vi var flera ledare som satt inne, från de olika familjerna. Det var inte så att jag stegade fram och sa att nu har jag läst en bok och vill inte vara med i maffian längre.

Han förklarar hur han gick till väga när han satte sig ned dem.

– Jag sa: ”Det finns alltför många tjallare, vi hamnar en efter en i fängelse. Vi skulle aldrig tjalla på någon annan, därför sitter vi här. Tjallarna däremot gynnas och får nya identiteter genom uppgörelser. Det är inte värt det för oss längre. Organisationen håller på faller samman. Alla bra män sitter inne!” De var ju tvungna att instämma, vi satt ju faktiskt där allihop.  Jag fortsatte: ”Vad gör pengar för nytta här inne? Jag kan ta en livstid här, jag kan dö i min cell. Men om jag någonsin kommer ut, vill jag bli lämnad ifred. ”

Den förklaringen och att han alltid hållit tyst, aldrig tjallat på någon gjorde att han kunde lösgöra sig från maffian. De respekterade honom och hans beslut. Att han även efterlämnade stora summor pengar till Gambino-familjen hjälpte till.

– När jag muckade, kunde jag inte gärna inkassera alla lånen som jag hade, det hade inte känts rätt. Familjen fick alla pengarna, hundratusentals dollar.

Livet utan maffiafamiljen

Efter nästan nio år i fängelse blir Ferrante frisläppt 2003.

– Jag muckade vid 33 års ålder och det kändes som jag att jag landat på planeten Mars. Jag kände ingen! Alla jag någonsin känt var maffia eller kriminella.

Som ett villkor för sin frigivning fick han dessutom en lista på över 300 kriminella personer som han inte tilläts komma i kontakt med. Han berättar skrattande att hälften av dem som fanns på listan hade han aldrig träffat och visste därmed inte hur de såg ut.

– Jag kände mig helt ensam, övergiven och isolerad. Det var det allra svåraste. Så känns det, vare sig det handlar om maffian eller ett gäng. Men jag insåg samtidigt att det inte var maffian som gjorde mig tuff, det var jag som gjorde maffian tuff. Hade ett ställe som Fryshuset funnits hade jag stegat rätt in! Emellanåt kände jag mig så ensam och isolerad att tanken på fängelset kändes upplyftande. Jag höll ut och det blev långsamt bättre. Jag fick nya vänner och folk som jag passande ihop med.

Lärde sig skriva genom att läsa

/wp-content/uploads/content/intervjuer/mote-med-maffian/FerranteBok3.JPGUnder sina år i fängelset skrev han en påhittad roman på drygt 1000 sidor. Dock var det inget bokförlag som nappade på den idén. Istället skrev han en självbiografisk bok om sitt kriminella liv och tiden i fängelset, Unlocked, som hyllats världen över.

– Om du skalar av våldet och kriminaliteten från maffian är det ett renodlat företag. Vi hade en kod, som vi trodde på. Vi höll våra löften, det behövdes inget kontrakt. Det räckte med ett handslag. Jag har 88 liknande jämförelser i min andra bok om hur affärer ska skötas, Mob Rules: What the mafia can teach the legitimate businessman. Den handlar om hur man för in starka etiska värderingar i affärslivet.

”Inside the Gangsters’ Code”

I dokumentärserien Inside the Gangsters’ Code besöker Ferrante kriminella gäng i fängelser runt om i världen.

– Det handlar inte om att förändra i den bemärkelsen att jag reser som en missionär som ska frälsa någon från gänglivet. Jag vill med programmet visa tillvaron som finns där ute. Verkligheten. Kanske finns det någon som jag träffar eller någon tittare som tänker om. Jag vill skapa reaktioner och medvetenhet. Gängen existerar, det är mångas vardag och otaliga unga dras in i det.

– Hur skiljer den sig från andra fängelsedokumentärer?

– Det finns många bra, som dom med Ross Kemp eller Louis Theroux. Jag skapar en annan typ av relationer, jag är inte skådis eller journalist. Skillnaden är att jag kliver in i fängelset med budskapet: Jag har gått i era skor, jag riskerade livstid. Jag har gjort det ni gjort och haft samma tankesätt, samma mentalitet. Vill ni prata, så pratar vi.

Jag ställer inte frågor som: Undrar varför ljuset släcks klockan 21? Varför bär du kniv? Visst det är journalistiskt, men jag vet redan varför. Om de ljuger för mig så ser jag det väldigt fort, jag har varit där. Jag vet hur det funkar. Därför kan de öppna sig för mig på ett helt annat sätt. Jag säger inte att mitt program är bättre, men det är ur ett annat perspektiv.

Brinnande engagemang

Det märks tydligt på Ferrante hur viktiga samhällsfrågorna är för honom. Trots många skämtsamma kommentarer blir han snabbt allvarlig när han pratar om unga som hamnar i destruktiva umgängen.

– I ditt tycke, vad kan samhället göra för att motverka att unga dras in i gäng?

– Bra förebilder och utbildning. Hade jag förstått vilka möjligheter jag hade framför mig som barn hade jag förmodligen valt en annan väg i livet. Man ska inte behöva känna att man behöver ett gäng för att bli någon.

Han betonar vikten av att ha en person att se upp till, en mentor.

– Maffian blev min mentor. Jag hade behövt någon annan som hade kunnat förklara för mig att jag kan bli vad jag vill, visat mig möjligheterna. Vill du bli läkare, bli läkare. Du kan bli precis det du vill! Det tror jag är oerhört viktigt. Hade jag vetat vad en börsmäklare var hade jag kunnat bli det. Jag visste inte bättre, ingen förklarade möjligheterna för mig. Pappa sa: Plugga på college. Varför? För att jag är din pappa och jag säger det! Det funkade inte för mig. Mamma försökte förklara men jag förstod inte då hur viktigt det är med utbildning. 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.