Får inte ge upp

Att vara frustrerad tillhör jobbet. Den som inte är frustrerad har heller inget driv. Jag vill dock betona att arbetet med ungdomar är det som ger mig mest tillbaka. 

Självklart finns det massor av positiva aspekter som gör att man som polis vill gå till jobbet varje dag. Jag nämner detta då jag i mina bloggar kanske låter uppgiven då och då.

   Jag har gnällt om möten i grupp med ungdomar. OM att man då bara står och stampar i diskussionerna som aldrig ger någonting. Det är de enskilda mötena som alltid avslöjar de unga. Hur de egentligen mår, läget där hemma, grupptryck, att egentligen vilja ta sig ur en destruktiv umgängeskrets. Avpixlat, utan yttre påverkan från andra, vill nio av tio kids givetvis inte begå brott.

   Att ta in missbrukare på urinprov har aldrig varit min grej. Vi har olika roller som poliser, vilket är bra. Vi drivs av olika saker. Jag vill känna att jag i alla fall har en chans att påverka. Har flera gånger kommit till arbetet och fått reda på att en känd ungdom gripits av kollegorna under natten. Har då stegat ner till arresten och bett personalen öppna den aktuella cellen, och till exempel sagt:

– Men hallå! Vi snackade ju senast för två dagar sedan om hur du skulle göra för att inte hamna här. Inför mig och min kollega lovade du din far att ta tag i saker och ting. Hur gör vi nu då?

   Svaren varierar. Men oftast brukar det låta ungefär så här:

– Asså jag vill verkligen inte detta. Men hur ska jag säga nej när polarna kommer i en stulen bil och ber mig hoppa in. Det funkar inte. Jag kan inte säga nej.

   Som ungdomspolis kan jag inte alltid vända på klacken gå. Jag kan inte hela tiden se dem som förlorade. För i så fall kunde jag lika väl kasta in brickan.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.