Musiklärarmordet

Att pianoläraren A. Carlsson mördades i oktober 1841 är det ingen tvekan om. Likaså är det fastställt att Alexander Breitfeldt dömdes och avrättades för dådet. Men om han verkligen var ensam skyldig är än idag inte helt klarlagt.

På morgonen den 29 oktober 1841 hittades stockholmsbon tillika musikläraren A. Carlsson mördad i rummet han hyrde – skjuten till döds. Polisen utgick redan tidigt ifrån att det var ett rånmord eftersom den 19-årige Carlssons fickur i silver samt en del kläder saknades. Inom kort riktades misstankarna mot en ung man vid namn Alexander Breitfeldt, han gick nämligen runt i flera av Carlssons kläder. Dessutom bodde han i närheten och var pianoelev till den mördade. Polisen verkade ha hittat den skyldige, men utredningen skulle visa på en del tveksamheter med hans skuld.

Mycket medial uppmärksamhet

Den mediala uppståndelsen var stor. Musiklärare Carlsson ansågs nämligen vara en trevlig och belevad ung man med en ljus framtid. Att han innan sin tjugonde födelsedag berövats livet ansågs allmänt som oförståeligt. När den misstänkte dessutom var lite yngre än offret så började det talas om ungdomens förfall.

Efter gripandet hölls ett flertal förhör med Breitfelt som inledningsvis nekade till alla anklagelser. Förklaringen till att han bar offrets kläder var ganska enkel, de hade sålts till honom av musiklärare Carlsson. Denna berättelse kom efter ett antal förhör dock att ändras, helt plötsligt hade kläderna getts till honom av en annan person. Och det var nu som han började rikta anklagelserna mot en vän.

En rastlös yngling

Alexander Breitfeldt, född i Sala, kom från en övre medelklassfamilj där fadern var en respekterad apotekare. Hans tonårsliv gav uttryck för en rastlöshet, trots att han endast var 18 år när mordet begicks hade livet så långt redan inneburit förflyttningar till flera olika städer för att slutligen hamna i Stockholm. Här började han ta pianolektioner hos musiklärare Carlsson. Breitfelt var i sig musikintresserad och brukade agera spelman i både större och mindre sällskap. Dessutom hade flickorna ett gott öga till honom vilket gjorde att han sällan sågs ensam ute på olika nöjesställen. De flesta som kände honom ytligt hade inget annat än gott att säga. Detta i kombination med att han inte verkade behöva pengarna gjorde anklagelserna om rånmord än mer besynnerliga.

Erkände mordet

Under de förhör som skedde efter gripande erkände Breitfeldt brottet, men tog snart tillbaka det igen – något som skedde ett flertal gånger. Dessutom ljög han friskt om en mängd olika omständigheter, vilket gjorde att hans trovärdighet blev allt mindre desto mer utredningen fortskred. Polisen verkade inte kunna få någon enhetlig berättelse ur honom och när inget annat verkade fungera skyllde han på sin vän Ferdinand Rumstedt.

Enligt Breitfelt skulle de två gemensamt råna musikläraren på pengar och andra värdesaker, det var då som Rumstedt sköt ihjäl Carlsson. Naturligtvis togs även den utpekade in till förhör, men uppgav att inga av anklagelserna stämde. Dock framkom att det var hans pistol som Breitfeldt använt vid mordet. Eftersom det inte fanns några bindande bevis mot Rumstedt så släpptes han efter att fadern gått i borgen för honom. Men omständigheten att det var hans pistol som var mordvapnet fick förstås många att tveka över hans totala oskuld. Dessutom fick Alexander Breitfelt mycket medial uppmärksamhet och den 19 januari 1842 skrev han en bekännelse i jag-form som publicerades i Aftonbladet. Där berättade han hela händelseförloppet och skyllde mordet i sin helhet på Ferdinand Rumstedt.

Sökte nåd

Men inget hjälpte, slutligen dömdes Alexander Breitfeldt mot sitt nekande till döden. I ett försök att slippa möta bödeln skrev han till kungen och bad om nåd:

Nåd! Milde Konung! Nåd! Nåd! Om icke för min, åtminstone för mina arma föräldrars skull!

Men svaret blev nej, med motiveringen att om en sådan usling som Breitfeldt skulle benådas måste även alla andra dödsdömda slippa avrättas.

I ett sista desperat försök skrev även Breitfeldts föräldrar till Hans majestät och bad om att deras son skulle skonas, men svaret blev återigen negativt. Ett par år efter morden leddes Alexander Breitfeldt till Skansbacken – galgbacken i Hammarhöjden – där bödeln med ett hugg skilde hans huvud från kroppen.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.