Nationalism utan bruna ränder

Visst får vi älska vårt Sverige, utan att behöva bli stämplade som högerextremistiska bruna löss i den svenska fanan. När Charlotte Kalla med fradga runt munnen går i mål som etta i stafetten i OS, står jag upp framför tv:n och skriker rakt ut. Och känner en stor varm stolthet över att de där fyra tjejerna har sett till att den svenska flaggan ska hissas högst upp och vår nationalsång ska ljuda ur högtalarna.

Bilden ovan är jordklotet sett ur kinesiskt perspektiv. Kina, mittens rike, är i mitten. Längst upp till vänster syns en liten tarm. En del av denna lilla tarm är Sverige. Det ger perspektiv på tillvaron.

   Men från det där lilla kalla landet långt uppe i norr kommer det kvinnor och män från skogslänen som kan åka skidor som få. Det handlar om killar och tjejer som inte fått något gratis, så när musklerna värker av mjölksyran är det deras hemmaplan:

– Nu kör vi! Nu ska den svenska flaggan upp i topp!

   Samma stolthet känner jag när Zlatan återigen är med i ett lag som tar hem ligan i det landet, och återigen vinner skytteligan. För att inte tala om det faktum att vi levererat författare som August Strindberg och Astrid Lindgren. Och att det mest eftersträvansvärda priset för världens forskare är det svenska Nobelpriset.

   Jag kommer troligen av olika skäl att rösta blankt i årets val, för rösta det ska man. Men jag kommer ändå att känna stolthet över mitt land om en barnhemsunge som adopterades till det då som nu fattiga Ådalen, och utbildades till svetsare, blir landets statsminister. Och det även om jag blir alltmer undrande över vad han och hans parti egentligen står för.

   Visst, det är mycket som är i utförsbacke. Stup i kvarten får vi smisk av Europadomstolen för brister i landets rättssäkerhet. Vi har ett polisväsende som alltmer framstår som ett dåligt skämt, även om enskilda poliser ute på fältet gör vad de kan för att vi andra ska kunna sova lugnare på nätterna. Landets tv-kanaler tycks tävla i vem som kan åstadkomma mest fördumning och skolan orkar inte stå emot. Hatet sprider sig oroande i form av mörkblåbruna organisationer vars medlemmar ger sig på fredliga demonstrationer. Likaså pyr hatet både här och där på nätet.

   Men likafullt är jag stolt över det här landet. Stolt över vad våra föräldrar och deras föräldrar har byggts upp och vad vi fortfarande kan åstadkomma. Stolt över att vi trots hårda vintrar då och då med allt vad det innebär av mer isolerade och därmed dyrare bostäder, står oss bra mot de länder som inte har sådana problem att brottas med.

   Jag är oerhört stolt över att det sannolikt inte finns något land på detta jordklot där det är bättre att idag födas som flicka. Att vi är det land där hon har större möjligheter att själv välja vad hon vill göra med sitt liv, än hon hade haft i något annat land. Den svenska feminismen kan vara nog så irriterande med olika konstiga extrema påfund men nog har kvinnokampen resulterat i mycket som är både vettigt och bra.

   För en del år sedan gick det en serie reklamfilmer i Tyskland. Jag kommer inte ihåg vilket företag eller organisation som var avsändare. Men samtliga filmsnuttar hade samma slutreplik:

– Ja, kanske i Sverige.

   I en av filmerna är det en liten flicka som vill gå in i en skog och plocka blommor, men hennes mamma säger att man inte får vara i den skogen för det har markägaren bestämt. Flickan frågar då om det finns något land där man får gå i alla skogar. Mamman tänker efter och svarar:

– Ja, kanske i Sverige.

   Och så där fortsatte det. Nästa gång handlade det om att bada i en sjö, vilket barnet inte fick. Men kanske i Sverige. Var det någonstans föräldrar kunde tänka sig att barnen skulle få ta till sig allt det naturen har att erbjuda, så var det i Sverige.

   Mest av allt är jag stolt över att leva i ett land som tar emot människor på flykt. Som flytt från krig och förföljelse. Kanske för att de har fel hudfärg, eller fel religion, eller fel sexuell eller politisk inriktning för att kunna stanna kvar i sitt hemland. Eller kanske för att de vill kunna arbeta och försörja sig själva. Jag är stolt över att de här kan skaffa sig möjlighet att bygga upp sitt liv och sin familj på nytt. Zlatan och hans föräldrar och syskon är bara en av många familjer som har kunnat göra det. Som Zlatan själv uttrycker det:

– Vad jag än bär för tröja så representerar jag alltid Sverige.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.