Kennedymordet del 10: Vittnena dör

Det var inte bara Kennedy, Tippit och Oswald som dog under mystiska omständigheter. Många var de vittnen som påstods ha dött av ”hjärtinfarkter” och ”självmord”. Dessa dödsfall verkar dessutom öka i omfattning inför varje statlig utredning under 1960- och 1970-talet. 

Staffan H Westerberg, sedan mitten av 1990-talet grävande journalist och researcher från Stockholm har haft mordet på John F Kennedy som ett livslångt intresse. Det som började som hobby, ledde snart till rekonstruktioner av skjutningen på P10 i Strängnäs 1996 och ett antal artiklar för olika publikationer. 

Staffan ingår i gruppen Oswald Innocence Campaign tillsammans med de viktigaste oberoende utredarna av Kennedymordet i USA.

Vidare är han en del av journalisten Russ Bakers nätverk av researchers, med inriktning mordet på JFK. Har sedan två år arbetat på en bok om mordet i Dallas, som väntas bli färdig inom kort. Staffan skrev 1995 romanen Fågelbröstet som utkom på Albert Bonniers förlag.

Många av vittnena kopplade till mordet på John F Kennedy skulle få en livslängd som stod i paritet med medellivslängden i ett fattigt land i Centralafrika. ”Det är svårt att vinna i en domstolsförhandling när ens vittnen dör hela tiden”, konstaterade New Orleans åklagare Jim Garrison när det ena vittnet efter det andra rapporterades ha dött oförklarligt eller tagit livet av sig.

Många av dessa dödsfall har därför fått beteckningen ”mystiska” eller ”lägliga” som indikerar att sanningen om mordet sakta begravdes genom att mordkommandon skickades ut för att ta nyckelvittnen av daga. Under årens lopp har det dock från officiellt håll konsekvent dementerats att det skulle vara sant. Det finns inget mystiskt i dessa dödsfall, har det hetat.

Lägliga dödsfall

Flera oberoende utredare tror dock att siffran på mördade personer med kännedom om händelsen i Dallas 1963 kan vara över hundra. Ingen vet med säkerhet. Veteranutredarna Jim Marrs och Ralph Schuster har tittat särskilt på arton viktiga vittnen som dog inom loppet av tre år efter mordet. Sex dog av skottskador, tre i bilolyckor, två begick självmord, en skar sig i halsen och en annan fick ett karateslag mot halsen och dog. Tre avled i ”hjärtattack” och två dog av naturliga orsaker.

I början av 1970-talet gjorde London Times en kalkyl som hävdade att oddsen för att dessa arton personer skulle vara döda senast februari 1967 var etthundratusenbiljarder mot ett. Detta var också något House Select Committee on Assassinations tittade på utan att nå en slutsats. HSCA skrev till den högste juridiske ansvarige på London Times och bad om en förklaring till påståendet. Tidningens jurist fick då krypa till korset och be om ursäkt för ”dåligt underbyggd journalistik”.

Med det var HSCA nöjda och kunde avskriva att vittnen i samband med Kennedymordet mördades på löpande band av okänd makt. Ändå är det en mängd människor tätt knutna till det som skedde i Dallas som oförklarligt gått bort i förtid. Jim Marrs kallar dem för ”lägliga dödsfall”, då de åtminstone var lägliga för de personer som ville förhindra att sanningen om mordet skulle bli känd för allmänheten. Därför finns det också andra forskare som har varit nyfikna på frågan. Professor Jerry Kroth vid universitetet i Santa Clara, Kalifornien gjorde en statistisk jämförelse av dödsorsak mellan 78 döda vittnen kopplade till mordet på president Kennedy och jämfört med lika många dödsfall i den övriga befolkningen i USA. Hans studie gav ett entydigt svar: När färre än en procent av USA:s befolkning blir mördade blev hela 37 procent av de 78 vittnena bragda om livet.

Att dö i en olycka drabbar 9 procent av befolkningen men 23 procent av de 78 vittnena. En procent av amerikanerna begår självmord, medan Kroths studie visade att 17 procent av vittnena hade tagit livet av sig. Symptomatiskt är också att andelen som dött en naturlig död var 22 procent bland vittnena, till skillnad från 89 procent bland befolkningen i stort.

Ont uppsåt

Återigen har argumentet för att vittnen skulle ha mördats blivit mer sannolikt. Den som läser in sig på omständigheterna kring dessa dödsfall kan åtminstone misstänka att det finns ont uppsåt bakom. Exempelvis den 40-åriga narkomanen Rose Cheramie som var anställd i Jack Rubys nattklubb. Den 20 november 1963 togs hon in på sjukhus efter att ha blivit avslängd från en bil i ödemarken någonstans i Florida och lämnats för att dö. Trots att Rose Cheramie var drogpåverkad försökte hon varna sjukhuspersonal och två poliser att Kennedy skulle mördas när han skulle komma till Dallas två dagar senare.

Enligt James Douglass i boken JFK and the Unspeakable var det kubanerna Emilio Santana och Sergio Arcacha-Smith som hade misshandlat och slängt av henne. Santana erkände senare för åklagare Jim Garrison att han anställts av CIA samma dag han anlände till USA från Kuba, den 27 augusti 1962. Arcacha-Smith hade kontor i samma uppgång som Guy Banister och Lee Harvey Oswald på 544 Camp Street i New Orleans.

Varför umgicks en anställd till Jack Ruby med två exilkubaner med nära kopplingar till CIA? Rose Cheramie förhördes aldrig av vare sig FBI eller Warrenkommissionen angående vad hon hade för förkunskaper om mordet. Ändå drog hennes berättelse till sig nyfikenhet vilket kan ha bidragit till hennes för tidiga död. Den 4 september 1965 blev Rose Cheramie överkörd av en bil i närheten av staden Big Sandy i Texas.

Ingen olycka

Förmannen Lee Bowers i ställverkstornet på bangården vid Dealey Plaza var ett annat viktigt vittne som mötte döden endast 41 år gammal. Vad hade Lee Bowers egentligen sett? Till Warrenkommissionens advokat Joseph A Ball sa Bowers att han såg två män bakom staketet. Han kunde inte exakt avgöra vad som skedde där, men han upplevde utan tvekan att ”något ovanligt hade inträffat”.

Efter mordet försvann Lee Bowers och var borta i ett par dagar. När han återvände hem hade han råkat ut för en olycka, där han fått toppen av ett finger avkapat. Lee Bowers förklaring lät inte trovärdig, ansåg hans bror Monty Bowers. För att få visshet ringde Monty runt till olika sjukhus i Dallasområdet för att höra om Lee varit där och fått sjukvård. Men ingenstans fanns det några noteringar om att en Lee Bowers skulle ha kommit in med en fingerskada.

Den 9 augusti 1966 körde Lee Bowers i sin röda Pontiac på Highway 67, strax utanför Midlothian, Texas. En halvtimme tidigare hade Bowers stannat till vid en vägkrog och druckit en kopp kaffe, innan han fortsatt sin resa. Ute på ett fält, längre ner efter landsvägen, satt en man i en traktor. Den mannen har i en vittnesrapport berättat att han såg en svart bil ligga tätt bakom en röd bil. Nästa gång han såg upp hade den röda bilen kört rakt in i ett brofundament. När ambulansen kom levde fortfarande Lee Bowers. Ambulanspersonalen avgjorde att han var i någon form av chocktillstånd.

Lee Bowers skulle dock dö senare samma dag. Försäkringsbolaget vägrade betala ut ersättning efter olyckan eftersom de var övertygade om att det inte var en olycka, vilket var polisens ståndpunkt. Några år efter Lee Bowers död berättade en av hans nära vänner Walter Rischel att Lee i verkligheten hade sett mer än han vågat berätta för Warrenkommissionen. Enligt Rischel hade Bowers sett två personer bakom staketet med två gevär. Båda sköt mot John F Kennedy.

Självmord?

När det gällde personerna i New Orleans som omgav Lee Harvey Oswald dog de alla inom loppet av några få år. Den förre FBI-chefen i Chicago, Guy Banister, och hans kollega piloten Hugh Ward dog med tio dagars mellanrum under våren 1964. Banister avled officiellt av en hjärtattack, samtidigt som det fanns vittnen som sett ett kulhål i hans kropp. Ward omkom i en flygkrasch i Mexiko. Läkaren och forskaren Mary Sherman som arbetade ihop med David Ferrie och Judyth Vary Baker blev mördad strax innan representanter från Warrenkommissionen skulle förhöra henne i juli 1964.

David Ferrie dog i februari 1967, just innan han skulle vittna i målet mot Clay Shaw. Dödsorsaken uppgavs vara en hjärnblödning efter att Ferrie hade lämnat två maskinskrivna självmordsbrev efter sig. Ferrie skrev alltså ett självmordsbrev strax innan han fick en hjärnblödning och dog. Den åtalade men friade Clay Shaw dog enligt uppgift av cancer 1974. En granne hade sett en ambulans köra in framför Shaws uppfart. Ambulansmännen hade rullat en bår med en kropp upp mot huset, för att sedan återvända en kort stund senare med en tom bår. Senare hittades Clay Shaw död i sitt hem. Den ende som klarade sig undan var Judyth Vary Baker, som två månader innan mordet hade flyttat till Florida och höll tyst om vad hon visste.

Av CIA-agenter som hade vetskap om mordet var en Gary Underhill. Till en vän berättade Underhill veckorna efter mordet att han var övertygad om att Kennedy mördats av personer inom CIA samt att Oswald var utsedd syndabock.

– Dessa jävlar har gjort något helt otroligt. De har dödat presidenten. Jag har inte kunnat undgå höra om detta. Otroligt att de kom undan med det, men det gjorde de.

Agent Underhill fruktade för sitt liv. Till vänner sa han:

– Jag vet vilka de är. Det är det som är problemet. De vet att jag vet. Därför är jag här. Jag kan inte stanna i New York.

Gary Underhill hittades död den 8 maj 1964. Han hade skjutits i huvudet och polisen bedömde det som självmord, trots att han var högerhänt och hade skjutit sig bakom vänster öra, enligt oberoende utredaren Jim DiEugenio. Även ett antal journalister som intresserade sig för fallet har dött för tidigt. Under kvällen den 24 november, när Jack Ruby satt i häktet, blev reportrarna Bill Hunter vid Long Beach Press Telegram och Jim Koethe vid Dallas Times Herald samt advokaten Tom Howard visade Rubys lägenhet av inneboende George Senator som arbetade åt Ruby. Vad dessa män fick reda på i Rubys lägenhet har aldrig blivit känt. Bill Hunter ”vådasköts” till döds av en polis i april 1964, Jim Koethe fick ett karateslag mot halsen och dog i september 1964 och Tom Howard dog av en hjärtattack i mars 1965.

Överdos?

Den 12 oktober 1964 mördades John F Kennedys hemliga älskarinna Mary Pinchot Meyer när hon var ute på en joggingtur vid sitt hem i Washington. Mary var gift med chefen Cord Meyer för CIA:s Operation Mockingbird och hade skrivit en dagbok som spionchefen James Angleton omedelbart konfiskerade efter hennes död. Mordet är fortfarande ouppklarat. Andra med kopplingar till fallet som dött under märkliga omständigheter var Dorothy Kilgallen och Lisa Howard. Den 8 november 1965 hittades Kilgallen död i sitt hem, fullt påklädd, sittandes i sängen, efter att ha tagit en överdos av sprit och tabletter.

Hennes vän och kollega Florence Pritchett Smith, som av säkerhetsskäl fått hand om manuset som Kilgallen skrivit efter mötet med Ruby, hittades två dagar senare död av en hjärnblödning. Journalisten Lisa Howard användes av president Kennedy via rådgivaren William Attwood för hemliga samtal med Fidel Castro. Exakt vad hon visste eller vad som plötsligt gjorde henne deprimerad är okänt. Uppenbarligen kringgick president Kennedy och Lisa Howard CIA när de höll samtalen med Castro hemliga. Lisa Howard ”tog livet av sig” den 4 juli 1965 genom överdos av tabletter.

Samarbete med maffian

När det började bli dags att inställa sig till förhör vid Churchkommittén och efterföljande House Select Committee on Assassinations i mitten av 1970-talet dog plötsligt den ene efter den andre. /wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/10Sam Giancana.pngDet verkade som om varje ny utredning ledde till en ny våg av dödsfall. Först ut var Chicagobossen Sam Giancana, bilden till vänster. Han skulle höras av Churchkommittén i slutet av juni 1975.

Den amerikanska underrättelsetjänsten stod på allt ostadigare ben när det ena avslöjandet följde det andra. Det hade gått tre månader sedan Zapruderfilmen visats för första gången i tv-programmet God Night America och senatorn Frank Churchs kommitté kunde visa att CIA samarbetat med maffian sedan tidigt 1960-tal.

Men Giancana skulle aldrig komma till Washington. Den 19 juni 1975 stod den mest fruktade mannen i Chicago i sitt kök och stekte korv. Trots att Giancanas hus i Oak Park var strängt bevakat av FBI och Chicagopolisen lyckades uppenbarligen en person ta sig förbi alla poliser och in i maffiabossens hus. Mördaren sköt Sam Giancana med sju skott av kaliber 22, en vanlig kaliber bland agenter. Somliga misstänker därför att mordet genomfördes av CIA, något som dementerats av CIA-chefen William Colby.

Men om det finns någon talang som de flesta maffiabossar kan skryta med, så är det att de alla är överlevare. Det är den egenskapen som gjort att de faktiskt nått så långt upp i den organiserade brottsligheten som de gjort. I ett landskap där endast den starke överlever är dessa män kungar. Därför väcks misstanken om att det är någon med oerhörd makt och resurser som förmådde ta livet av inte mindre än tre sådana överlevare bara dagar innan de var kallade att vittna inför en statlig kommitté.

Ett år efter att Giancana mördats dog den i CIA som lett uppdraget att försöka lönnmörda Fidel Castro, nämligen William King Harvey. Bill Harvey som femton år tidigare träffat flera maffiabossar, bland dem Sam Giancana, i Bermuda Dunes, Kalifornien för att befästa samarbetet mellan CIA och den organiserade brottsligheten, hade plötsligt gått bort i samband med en hjärtoperation. Harvey blev 61 år gammal. Månaden efter Harveys bortgång var det en annan förbindelselänk mellan CIA och maffian som dog. John Roselli skulle vittna inför Churchkommittén. Samtidigt påstods att Lyndon Johnsons förre politiske rådgivare Fred Black skulle ha varnat Roselli för att Santos Trafficante var ute efter honom. Enligt Black fanns det ett kontrakt på Rosellis huvud. I augusti 1976 hittades den 71-årige John Roselli knivmördad i ett oljefat. Nedtryckta bredvid honom var hans bägge avsågade ben.

Två huvudvittnen dör

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/10William Bruce Pitzer.pngAndra viktiga personer inom CIA som dött under perioden var Sheffield Edwards, som var delaktig i samarbetet med maffian mot Kubas diktator, liksom William Pawley, bilden till höger, som sköt sig själv. En som var på väg att göra stora avslöjanden var CIA-agenten John Paisley, som visste något om Lee Harvey Oswalds avhopp till Sovjetunionen. Paisleys kropp hittades i Patuxentfloden i Maryland med dykarvikter runt midjan och ett kulhål i huvudet. Likväl betraktade polisen dödsfallet som självmord.

En annan var CIA-agenten Thomas Karamessines som tillsammans med Richard Helms varit ansvarig för att utreda Lee Harvey Oswalds bakgrund. Den 61-årige Karamessines dog av en hjärtattack strax innan han skulle vittna inför HSCA. Även David Sanches Morales gick ett snabbt sjukdomsförlopp till mötes. Morales som hade varit i Washington hade under hemresan börjat känna sig dålig och tog sig till ett sjukhus. Dagen efter var han död. Någon obduktion gjordes aldrig. Den 29 mars 1977 skulle House Select Committee on Assassinations bli av med två huvudvittnen. I Chicago sköts Charles Nicoletti med tre skott i bakhuvudet medan George de Mohrenschildt dog i något som har tolkats som ett arrangerat självmord.

Hjärtattacker

Inte heller toppmän inom FBI som riskerade kallas till HSCA undgick en för tidig död. Under en sexmånadersperiod 1977 dog sex nyckelpersoner med koppling till mordet i Dallas. Biträdande FBI-chefen Louis Nichols ansvarsområde var bland annat utredningen om mordet på president Kennedy. I juni 1977 avled Nichols i en hjärtattack. I augusti var det dags för FBI-mannen Alan Belmont att dö efter ”en tids längre sjukdom”. Belmont var en av många FBI-agenter som vittnat inför Warrenkommissionen.

Kort efter att Belmont gått bort, dog James Cadigan, som också hade vittnat inför Warrenkommissionen i egenskap av ansvarig inom FBI för dokument relaterade till mordet på JFK. Uppenbarligen föll Cadigan så illa i sitt hem att han avled. I oktober två månader senare drabbades FBI:s fingeravtryckskemist Donald Kaylor av en hjärtattack och dog. Samma månad dog också chefen för FBI:s kriminaltekniska laboratorium, JM English, som var den som hade ansvarat för Oswalds vapen. Även English hade drabbats av en hjärtattack.

En månad senare var det chefen för FBI:s underrättelsetjänst som fick lämna jordelivet. William Sullivan hade varit ansvarig för FBI:s hemliga enhet, Division 5, som bland annat avlönade lönnmördare. När Kennedy mördades var det just William Sullivan som hade ansvaret över FBI:s mordutredning. Det var även Sullivan som ledde utredningen om mordet på Martin Luther King. Strax innan William Sullivan skulle infinna sig framför HSCA:s panel och svara på frågor om morden på JFK och MLK sköts han ihjäl nära sitt hem i Sugar Hill, New Hampshire den 9 november 1977. Enligt utredningen var det ett misstag när Sullivan sköts av jaktkollegan Robert Daniels, som fick betala 500 dollar i skadestånd och mista sin jaktlicens under tio år.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/10Vittnen2.png

      Ovan några av alla de ”lägligt” döda.

Obduktionen filmades?

Kommendörlöjtnant William Bruce Pitzer var chef för Bethesda Naval Medical Schools utbildningsavdelning. Fem dagar efter obduktionen arbetade han på en 16-millimetersfilm som tagits i obduktionssalen den 22 november. Kollegan Dennis David som varit med vid obduktionen blev förvånad över att löjtnant Pitzer höll på med en film över händelsen, särskilt som Pitzer inte hade närvarat vid obduktionen. Uppenbarligen hade tv-systemet som fanns i alla operationssalar spelat in hela obduktionen av president Kennedy.

Dennis David fick se filmen som tydligt visade ett ingångshål i höger tinning och ett stort utgångshål i den nedre bakdelen av Kennedy huvud. Röntgenteknikern Jerrol Custer bekräftade att Pitzer verkligen spelat in en film från obduktionen, en film som visade klart och tydligt vilka som gjort och sagt vad under hela processen. Ryktet gjorde även gällande att Pitzer förfogade över kopior av fotografier tagna av Kennedys kropp. Läkaren James Humes bekräftade att löjtnant Pitzer förfogade över ett internt tv-system där inspelningsmöjligheter fanns av främst utbildningsskäl. Det var därför fullt möjligt att Pitzer spelat in händelserna i obduktionssalen den 22 november 1963.

Kommendörlöjtnant William Bruce Pitzer hade funderat över att sluta efter tjugoåtta år vid den amerikanska flottan när han blev erbjuden nytt jobb vid en tv-station. Lördagen den 29 oktober 1966 var hela familjen Pitzer uppe lite tidigare än vanligt. Medan pappa Bill fixade frukost gjorde hustrun Joyce sig i ordning för att få besök av sin mamma under några dagar. Efter någon timma såg grannar att Bill krattade löv på tomten medan den 14-årige sonen Robert tvättade familjens bil. Vid lunchtid kom en granntant förbi och frågade om unge Robert ville följa med på en golfrunda. Bill hade vid det här laget tagit över efter tvätten och stod och polerade bilen. Lite senare släppte Bill av Joyce vid frissan och körde vidare till golfbanan för att påminna Robert om att han skulle klippa sig. Efter det fortsatte Bill Pitzer till jobbet på Bethesda Naval Base för att förbereda en föreläsning han skulle hålla vid Montgomery Junior College kommande onsdag. Joyce missade bussen som gick 15.07 och fick vänta en timma på att nästa skulle gå. När hon kom hem var hon förvånad över att Bill inte var hemma. Hon ringde till hans kontor utan att få svar. Joyce antog att han var på väg hem. När tiden gick och Bill inte hade dykt upp började Joyce känna sig illa till mods. Hon ringde hans kontor igen, sen till herrklubben han brukade bevista och slutligen akuten på det närliggande sjukhuset. Ingen visste något.

Vid 19.20 ringde hon till växeln i Bethesdabasen. Vakthavande befälet skulle genast undersöka saken. En halvtimme senare öppnade två säkerhetsofficerare den låsta dörren till Pitzers tv-studio och såg direkt en kropp på golvet mitt i studion. Huvudet vilade i en koagulerad blodpöl med en revolver vid sidan om. Bill Pitzer hann aldrig sluta vid Bethesda Naval School innan han tog sitt liv genom att skjuta sig själv i höger tinning med sin högra hand, trots att han var vänsterhänt.

Visserligen måste alla dö någon gång. Men att så många nyckelpersoner dog innan de nått ålderns höst eller innan de kunde förhöras av den amerikanska staten förefaller vara ett märkligt sammanträffande. 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.