Ökad tilltro till rättsapparaten – eller tvärtom?

Under en måndagsmorgon mitt i vintern är det full fart i Stockholms tingsrätt. När klockan slår nio ekar utropen om kallelser till förhandlingar över hela den anrika lokalen på Kungsholmen. Vid informationstavlorna som anger vilka salar som förhandlingarna skall ske i trängs flackande blickar med varandra för att försöka hitta rätt. 

I korridorerna utanför salarna blandas kostymklädda advokater och åklagare med tilltalade, vittnen och åhörare. Det slår mig att detta är ett av få forum där mer eller mindre vuxna människor har med sig mamma och pappa som stöd. Ett tecken på hur mycket obehag och rädsla en kallelse till tingsrätten kan innebära för många.

   Jag väljer att bänka mig på åhörarplats i en av de minsta salarna. Förhandlingen skall handla om stöld. Det visar sig ganska snabbt att det inte är den första gången som den misstänkte kommit i kontakt med rättsväsendet. Belastningsregistret är långt och denna gång handlar det om en påstådd stöld av ett par gymnastikskor. Efter att ha lyssnat på åklagarens gärningsbeskrivning är jag nog inte den ende i salen som känner att den tilltalade minst sagt ligger pyrt till. Man riktigt känner hur detta är en del av en löpande-band-verksamhet där alla inblandade väntar på att mannen i fråga skall erkänna sig skyldig för att sedan gå på tidig lunch.

   Därför blir jag så glad när försvararen i målet vägrar låta huvudvittnet, en väktare, höras på telefon. Han lyckas istället, efter mycket om och men, få dit väktaren för att vittna på plats. Detta till både ordförandens och åklagarens förtret eftersom att mannen bor långt ifrån staden och tvingas ta pendeltåg för att komma till rätten. Denne advokats agerande är ett typexempel på vad gott advokatarbete är. Att göra allt för att processen skall vara så korrekt som möjligt får mig att känna förtroende för rättsväsendet.

   Mitt nyvunna förtroende för rättsväsendet skulle dock visa sig vara kortvarigt. Efter att ha tryckt i mig en inplastad och i alla avseenden mycket tråkig kyckling/currybaguette bänkar jag mig återigen i en av de mindre salarna. Denna gång skall målet handla om ringa misshandel. Trots att händelsen i sig verkar ha varit förhållandevis odramatisk så finns det en hel del kluriga omständigheter runt densamma. Juridiska spörsmål för domaren och nämndemännen att fundera över helt enkelt.

   Jag förvånas därför över att en av nämndemännen ser så uttråkad och frånvarande ut. Svaret på varför kommer någon minut senare när hans något yngre kvinnliga kollega lutar sig mot honom och slår honom ett flertal gånger med sin penna. Nämndemannen har alltså somnat mitt under pågående rättegång. Rättens ordförande ser uppenbart störd ut över detta och bestämmer sig för att ta en paus. Parterna i målet har svårt att hålla sig för skratt över den tragikomiska händelsen och verkar uppenbart bedrövade. Efter den välbehövliga pausen kan allt fortsätta i vanlig ordning men med känslan att ingen riktigt kan ta det som händer på allvar.

   När jag lämnar Stockholms tingsrätt är jag konfunderad. Jag försöker föreställa mig vilken känsla jag skulle burit med mig om detta varit mitt första besök i tingsrätten. Hur hade det känts för mig om nämndemannen i målet där jag var åtalad hade somnat. Hade jag gått där ifrån med en ökad tilltro till den Svenska rättsstaten? Knappast. Å andra sidan hade jag känt mig trygg i att jag fick all möjlig hjälp om min advokat agerat som den jag iakttagit under morgonen. Varje litet mål, även om det bara tar en timme eller två – lämnar något efter sig. Frågan är vad, och vad det får för konsekvenser för inställningen hos dem som närvarade i salen.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.