En sten i skon

Varför vill Para§rafs chefredaktör Dick Sundevall vara en "sten i skon"? Varför har han gått ur Journalistförbundet? Varför tycker han att 95 procent av journalistkåren inte gör sitt jobb? Vi återpublicerar här en artikel som publicerats på sajten reclaimJustice.

I en av Dick Sundevalls sju böcker uttalar sig den före detta polisinfiltratören Peter Rätz negativt om journalister. Sundevall svarar:

– Du kan aldrig få mig till att försvara journalistkåren i största allmänhet.

Låt oss börja där:

– Varför är du så negativ mot svenska journalister?

– Därför att de i huvudsak sysslar med rapportering och inte med granskande journalistik, svarar Dick Sundevall. Det är två helt skilda saker. Större företag, politiska partier, statliga verk och större organisationer av olika slag, har anställda informatörer. Låt dom arbeta med att föra fram vad deras chefer vill ha ut. Vi journalister har en annan samhällelig uppgift. Vi ska granska.

Samhällets revisorer

Han håller en utläggning om vad vi fick lära oss i gymnasiet, eller som han säger, ”i varje fall borde ha fått lära oss” – om det demokratiska samhällets fyra grundpelare:

– Vår folkvalda riksdag är lagstiftare. Regeringen är verkställande. Domstolarna är dömande, och medierna ska vara granskarna. Därför benämns medierna i engelsk och amerikansk film och litteratur som den fjärde statsmakten.

– Men i Sverige brukar medierna kallas den tredje statsmakten…

– Just det! säger Dick Sundevall. Varför det? Därför att domstolsväsendet är så uppbundet i den politiska makten i Sverige, att man inte räknar det svenska domstolsväsendet som en fristående grundpelare. Var och en förstår ju att det blir en mindre stabil grund om det vilar på tre ben istället för fyra. Och vad händer då om inte heller medierna, granskarna, utför sin uppgift? Då står hela fundamentet bara på två ben och därmed börjar det bli ordentligt vingligt.

– Men jag ser, hör och läser dagligen journalister som ställer ifrågasättande frågor. Är du inte väl kritisk nu?

– Vadå för ifrågasättande frågor? Du blandar nog ihop allmänt bjäbbande med frågor som bygger på att det har gjorts en ordentlig research. Och visst förekommer det även väl underbyggda frågor ibland, men det är en bristvara. Vi journalister ska vara samhällets revisorer. Och en revisor nöjer sig aldrig med att bara få se en mindre del av bokföringen.

– Om jag påstår att du är en j-a murvel, blir du arg då?

– Nej, för mig är murvel ett hedersbegrepp. Det finns gott om journalister men alldeles för få kritiskt granskande murvlar.

Inte med i Journalistförbundet

– Är det för att inte beblanda dig med journalistkåren som du har lämnat Journalistförbundet?

– Nej, säger Dick skrattande. Jag är uppvuxen inom arbetarrörelsen och då är man fackligt ansluten. Det var när jag i huvudsak började skriva böcker som jag lämnade Journalistförbundet och gick med i Författarförbundet. Men jag hade kanske lämnat Journalistförbundet ändå.

Han påminner mig om att när det i början av 1980-talet var aktuellt att införa kommersiell TV i Sverige, så var Journalistförbundet stenhårda motståndare till det.

– I och för sig tycker jag inte att den kommersiella TV:n har inneburit ökad mångfald, utan snarare ökad enfald, säger Sundevall, men likafullt har det väl inneburit uppemot tusentalet fler jobb för Journalistförbundets medlemmar. Och det var alltså deras fackförbund motståndare till…

Han förklarar att han tycker att det är sorgligt att fackföreningarna alltmer börjar framstå som en konservativ kraft i samhället.

Umgås med mördare

/wp-content/uploads/content/portratt/en-sten-i-skon/DickSmalBild.jpgHar förstått att det i hans omgivning finns en hel del kriminella personer, så jag frågar om det stämmer att en del av hans vänner är kriminella?

– Genom jobbet som rättsreporter har jag lärt känna många kriminella, men pratar vi om vänner som har suttit inne så lever dom ett hederligt liv nu. Och då är det några stycken.

– Har någon av dom suttit i fängelse för mord?

– Ja, fast dom utgör ingen majoritet bland mina vänner, säger Sundevall med ett snett leende. Det är personer som levt i kriminella miljöer med allt vad därtill hör. Och det kan ibland innebära att det handlar om överlevnad. Det finns en stor fördel med före detta kriminella, dom kan skilja på stort och smått. Stort är att dom till exempel har slutat knarka och inte längre har polisen efter sig. Och framförallt att dom har återtagit kontakten med sina nära och kära. Smått är allting annat. Allt det som så kallade vanliga hederliga människor ofta gör väldigt stor sak av.

– Vad menar du med ”så kallade hederliga”?

– Känner du någon som du kan svära på att han eller hon aldrig brutit mot lagen? Aldrig kört för fort, aldrig gått mot röd gubbe, aldrig snattat, aldrig fixat och trixat lite med sin deklaration?

– Man räknar med att cirka 90 procent av pojkar och tonåriga killar begår brott, fortsätter Sundevall. Allt från pallande av äpplen till grov misshandel, narkotikabrott, rån och mord. Cirka 97-98 procent av dom blir sedan vanliga hederliga arbetande människor… som beklagar sig över ungdomsbrottsligheten.

– Dom andra 2-3 procenten då?

– Dom har troligen blivit gripna av polisen i unga år och hamnat på något ungdomshem, och då är det oftast kört.

Vad är det han säger, tänker jag. Skulle det alltså bli värre av att samhället i form av polis och domstolar ingriper? Bli värre för att det blir konsekvenser för dem som begår lite grövre brott? Menar han alltså att det vore bättre om polisen inte ingrep?

– Nej, det är klart att polisen inte kan stå och titta på när dom bryter sig in i en bil eller slår varandra sönder och samman. Problemet är att dom sedan sammanförs med andra kriminella ungdomar om dom hamnar på ett ungdomshem. Jag är trebarnsfar. Ungarna är vuxna nu och därmed har jag kämpat mig igenom tre omgångar tonår. För mig som för andra tonårsföräldrar handlade det till stor del om vilka ungarna hängde med. Vi vill ju inte att dom ska vara med dom som är värst. Men när samhället griper in så är det just vad som sker. Dom sammanförs med dom mest kriminella på ett ungdomshem. Och därifrån kommer dom inte ut som ansvarstagande individer som tar hänsyn till sina medmänniskor.

– Att ta hänsyn till sina medmänniskor, är något du ofta återkommer till. Vad avser du med det?

– Enkelt uttryckt så är det ju vad vår lagstiftning handlar om. Lite hänsynslöshet som att tränga sig före i kassan eller vara lite bufflig i trafiken, det får passera. Men om det börjar handla om stöld, misshandel eller något värre, så anses det vara så hänsynslöst mot våra medmänniskor att samhället stiger in med lagar, polis och domstolar. Det är ju också vad barnuppfostran går ut på, eller i varje fall bör gå ut på, att lära ungarna att visa hänsyn mot andra människor.

Rättsäkerhet och rättstrygghet

– Det där med att det skulle bli värre av att polisen griper tonåringar som begår grövre brott, stämmer det verkligen?

– Det är inte jag som kommit ned för berget som någon profet och lanserat det här, utan framträdande svenska och internationella kriminologiska forskare. Och utvärderingarna ger dom rätt. Från vuxenfängelserna i Sverige återfaller drygt 50 procent i brott. Från ungdomshemmen är det mer än 80 procent.

– Varför är det så?

– Ja du, det är en svår fråga. Men dels handlar det väl om att tonårskillar är som dom är, konstant pilska och därmed ofta aggressiva och prövar gränser. Och dels för att personalen på dom där hemmen inte har någon utbildning att tala om. Att få vilda tonårskillar att lägga ner ett destruktivt beteende och börja bete sig vettigt, är nog ett av dom svåraste jobb som finns. Har föräldrarna misslyckats så ska det mycket till för att andra vuxna ska kunna stiga in och få ordning på dom där killarna.

– Men det måste väl finnas bra exempel på att det kan gå?

– Ja, Fryshuset i Stockholm lyckas förvånansvärt ofta. Men där bygger verksamheten på eldsjälar, på engagerade vuxna. Och det finns kanske några fler såna exempel, men dom utgör undantag.

– Misstror du det svenska rättsväsendet?

– Nja, jag möter en del engagerade poliser, åklagare, advokater, domare och ungdomsledare etcetera, som gör vad dom kan, men i stort misstror jag det svenska rättsväsendet. Det stora problemet är den snedvridna svenska självbilden av Sverige som en i det närmaste perfekt rättsstat. Jag vill påstå att rättssäkerheten för en medborgare som bli misstänkt för ett brott är större i de flesta EU-länder än vad den är i Sverige.

Han håller en längre utläggning om långa häktningstider där den häktade är isolerad. Om felaktiga domar, poliser som misshandlar, åklagare som undanhåller bevisning, domare som gång på gång har beslutat om fortsatt häktning i kanske mer än ett år, och sedan ska ta ställning till om personen är skyldig eller inte, om tjänstemän som aldrig blir dömda för tjänstefel oavsett vilken skada de åsamkat någon, och så vidare…

– Det största ingrepp som man kan göra i Sverige mot en enskild medborgare är att frihetsberöva personen, säger Dick Sundevall. Antalet felaktigt häktade eller fängelsedömda har fördubblats de senaste dryga tio åren. JO och JK är tandlösa. Och det bara fortsätter. Var det någon som hörde en enda politiker tala om rättssäkerhet i det senaste riksdagsvalet?

Den här gången ska han inte hinna svara på sin egen fråga, tänker jag, så jag svarar snabbt:

– Ja, det gjorde jag. Flera stycken faktiskt.

– Men då pratade de väl om rättssäkerheten på gator och torg, och att få ner antalet inbrott i våra hem och liknande?

– Ja…

– Just det. Dom vet inte ens vad ordet rättssäkerhet betyder. Vad dom pratar om är rättstrygghet. Rättssäkerhet handlar om dina och mina rättigheter när vi blir misstänka för ett brott. Vi har haft ett antal rättsskandaler dom senaste åren som handlat om just det. Quick-cirkusen är det mest uppmärksammade. Men ingen tog upp frågan i valrörelsen om hur vi i framtiden ska kunna förhindra något liknande.

– Menar du att det är politikernas fel att det är som det är?

– Ja, till viss del. Partistrategerna vet att dom hårdare tagen med längre straff inte leder till minskad brottslighet. Men dom vet också att stora delar av svenska folket tror att det hjälper, och därmed kan partierna på kort sikt vinna röster på att kräva längre och hårdare straff.

– Du låter cynisk och lite bitter…

– Inte fan är jag bitter. Men det är ju inte så att jag vet något om modern svensk och internationell kriminologisk forskning, som dom inte vet. Litteraturen och forskningsrapporterna finns ju tillgängliga. Och partierna har sina rättspolitiska talesmän som sitter i Justitieutskottet. Dom vet naturligtvis vad jag vet. Advokat Peter Althin, sa vid ett tillfälle när jag intervjuade honom att, ”kommande generationer kommer att döma oss. Ni visste ju att det här var fel väg att gå, kommer dom att säga, för forskningen och litteraturen fanns ju där”.

Mormor och Rågsved

Sundevalls kunskap och engagemang i rätts- och kriminalfrågor är tveklös. Han har fått en hel hög med journalistpriser som Guldspaden och liknande. Mest stolt är han över att ha fått Ordfronts demokratipris. Men var kommer engagemanget ifrån? Varför har han valt att ägna sitt liv åt det här?

– Det har jag själv funderat en hel del på, svarar han. I huvudsak tror jag att det har med min mormor att göra. Hon är min stora förebild. Morfar dog när hon bar deras nionde barn, så större delen av livet var hon en fattig ensamstående niobarnsmor.

Dick Sundevall bodde hos sin mormor när föräldrarna skildes. Från han var två år till han var fem:

– Ingen satte sig på min mormor. Hon var stark. Och hon hade ett mantra som hon återkom till gång på gång, ”låt dig inte behandlas orättvist och stå aldrig tyst bredvid när någon annan behandlas orättvist”. Jag tror att den där åldern präglar mycket hos en människa… Har en bild av henne på mitt skrivbord. När jag skrivit länge och mycket och tänker att nu skiter jag i det här, så tittar jag på henne och fortsätter att skriva.

Uppväxten under tonåren i Stockholmsförorten Rågsved har också satt sina spår. Rågsved sågs då som nu som en av problemförorterna.

– Det var stökigt, säger Sundevall. Mycket slagsmål och småkriminalitet. Man lärde sig att aldrig backa. Visst fick man stryk ibland men då gick man ju ner med flaggan i topp eftersom man inte backat bara för att någon var äldre och större. Jag tog mig bort från Rågsved men Rågsved finns ju alltid kvar i mig… på gott och ont.

– Vad menar du?

– Vi förortskids är ju sällan speciellt diplomatiska, utan det är raka tag. Ibland väl raka, så att vi kan uppfattas som oartiga och rent drumliga. Men den stora fördelen är att vi står kvar även när det blåser motvind, för det är ju vår hemmaplan. Och inte minst, vi vet med oss att vi står kvar.

– Ångrar du något?

– Ja, jag har hunnit med väldigt mycket. Har till exempel varit gift fyra gånger. Men å andra sidan har jag blivit pappa till tre fina ungar så det kom ju ut något bra av det också. Och jag är god vän med mina före detta.

– Du är alltså inte så värst bra på att vara gift?

– Nej, men jag är tydligen bra på att skilja mig, säger Dick Sundevall och skrattar.

– Yrkesmässigt då, vad ångrar du där?

– Alla dom gånger jag lagt ner veckor eller till och med månader på fall som visat sig vara återvändsgränder. Men varje gång har jag väl rimligen lärt mig något. Att jag inte la mer energi på fallet med den spiondömde officeren Bertil Ströberg, ångrar jag. Var på rättegången i tingsrätten en dag när jag var reporter på TV-Aktuellt. Kände att något var fel. Det var ren intuition. Men jobbar man med dagsjournalistik så är det något annat att ta itu med nästa dag.

– Varför står just det fallet fram extra för dig?

– För att jag idag är övertygad om att han var oskyldig. Och att det därmed var någon som satte dit honom. Frågan är vem? Och framförallt varför? Kanske var det någon som fortfarande finns kvar i de högre militära sfärerna?

– Du säger att det var ren intuition. Går du ofta på intuition?

– Ja, inledningsvis. Det är ju intuitionen som gör oss människor överlägsna datorerna. Intuition kan väl beskrivas som en salig blandning av erfarenhet, känsla och analys. Lite som bollsinne. Det går inte riktigt att beskriva det.

Aldrig varit anställd

Dick Sundevall har aldrig varit fast anställd. Skulle han kunna tänka sig att vara det?

– Nej, jag har fått några bud genom åren men alltid tackat nej. Det jag grävt fram och känner mig stolt över, skulle jag aldrig ha kunnat göra som anställd på en redaktion. I några fall, som med hemvårdaren Joy Rahman, har det handlat om flera års arbete.

– Men tryggheten då?

– Den enda trygghet man kan ha som människa är att inte var rädd för vad som kan finnas bakom nästa hörn i livet.

– Är du kanske för egensinnig och tjurskallig för att någon skulle kunna ha dig som anställd?

– Ja, säger Sundevall skrattande. Det är nog så. Har ju aldrig accepterat den där lilla boxen som salongernas journalister anser att man ska hålla sig inom. Och jag skulle aldrig kunna acceptera att ha någon som chef över mig om jag inte respekterade personen ifråga. Möjligen skulle det kunna gå om det var en kvinna.

Hoppsan! Det var ett politiskt korrekt svar.

– Varför då?

– Därför att jag är uppväxt i en släkt av starka kvinnor. Min mamma, mormor, farmor och mina mostrar var inga som man bråkade med. Det var dom som höll ordning och såg till att allt fungerade.

– Men du är i princip är emot all kvotering, hur får du ihop det?

– Jag vill ha kvinnliga chefer som har blivit det på grund av sin kompetens, inte på grund av att dom har en livmoder. Könskvoteringen som den fungerar idag kommer inom några år att slå tillbaka mot kvinnorna, eftersom tjejer blir allt mer framträdande på universiteten och högskolorna. Då blir det kanske dags att kvotera in män. Och jag vill inte ha heller ha chefer som fått jobbet på grund av att dom har en prostata. På bara några årtionden har kvinnorna från att vara några ytterst få, avancerat till att idag utgöra en majoritet av landets åklagare och domare. Alltså yrken med stor makt, status och bra lön. Och bäst av allt, ingen av dom här kvinnorna har kommit dit genom att vara kvoterade.

– Så du är emot all form av kvotering?

– Nej, jag tycker att den geografiska kvoteringen av riksdagens ledamöter är riktig och bra, även om den innebär att riksdagen inte genomgående består av dom skarpaste knivarna.

Starka krafter på andra sidan

Vi samtalar vidare om att forskare och i varje fall en del riksdagsmän skulle veta att den väg Sverige slagit in på med hårdare straff leder fel – men att man ändå fortsätter på den inslagna vägen. Om man nu vet genom forskning att det inte minskar brottsligheten, varför lägger man då inte helt om kursen?

– Därför att det finns starka krafter som har intresse av att man fortsätter och hetsar om grov organiserad brottslighet och maffia i Sverige, fast det inte existerar, säger Sundevall. Senast i förra veckan gick polisen och olika medier ut med att det finns drygt 50 orter i Sverige där kriminella styr, vilket naturligtvis är rent trams.

Dick Sundevall har även i andra sammanhang hävdat att det inte existerar någon grov organiserad brottslighet i Sverige, och än mindre någon maffia. Hur kan han påstå det så säkert?

– Jag utgår från EU:s definition av grov organiserad brottslighet. Och då har vi inget sånt i Sverige. Det sitter ju ingen sån gangsterledare i något svenskt fängelse, och än mindre någon maffialedare. På listan över polisens mest eftersökta svenska brottslingar finns inte heller någon sån person. Be framträdande politiker definiera vad grov organiserad brottslighet i Sverige innebär, så får du se. Kanske har dom en egen hemsnickrad version som inte överensstämmer med EU:s, men mer troligt är att dom inte kan svara på den frågan.

– Men varför…

– Det är en massa olika intressegrupper som samspelar och har nytta av att sprida den här bilden. Polisen och åklagarna som vill ha ökade resurser och utvidgade möjligheter att bugga våra hem och avlyssna oss. Politiker som vill vinna röster. Försäkringsbolagen som tjänar pengar på folks rädsla. Kvällstidningarna och andra medier som också tjänar på det. Vaktbolag och…

– Jaja, jag förstår vad du menar.

– Den enda brottslighet som ökar idag i Sverige är bedrägerier över nätet. Och då handlar det i huvudsak om mindre summor. Den grova våldsbrottsligheten utspelar sig i huvudsak i hemmen. Och dom så kallade fotbollssupportrarna står för mer våld än Hells Angels och Bandidos tillsammans.

Medverkar i reclaimJustice

De senaste månaderna har Dick Sundevall börjat skriva för reclaimJustice, som drivs av Torgny Jönsson.

– Hur kan du samarbeta med en person som beskrivits om ”maffians bankir”?

– Eftersom det inte finns någon maffia i Sverige kan han inte ha varit deras bankir. Som jag har förstått det så var det folk som hade pengar att spekulera med som förlorade på hans verksamhet. Giriga människor som ville fördubbla sina förmögenheter snabbt. Jag gråter mig inte till sömns för att dom förlorade pengar. Jag gråter mig inte heller till sömns för att en granne förlorar på tips eller när han spelar på hästar.

– Det är väl ändå inte samma sak.

– Inte exakt, men man spelar med sina pengar, spekulerar i att det ska ge vinst. Och ibland förlorar man alltihop. Handlar det om tipset, hästar eller börsen så är det lagligt. Det Torgny Jönsson påstås ha gjort bedömdes inte som lagligt, och därför har han suttit inne en massa år. I mina ögon, och enligt svensk lag, har han därmed sonat sitt brott.

– Men reclaimJustice är ju inget journalistiskt magasin i vanlig mening. Det är en förening som driver fall i domstol. Spelar det ingen roll för dig?

– Jo, det gör det. Och jag läste sajten noga, läste allt som fanns där, och satte mig in i vad reclaimJustice står för innan jag bestämde mig. Som kritiskt granskande journalist kritiserar man olika företeelser. Det har jag nu gjort i drygt 30 år och kommer att fortsätta med. Men reclaimJustice går ett steg längre och tar vissa fall till domstol. Vilket innebär en ny och spännande resa för mig.

/wp-content/uploads/content/portratt/a-recalimjustice-en-ny-aktor/LoggaMedStamningInlamnad.jpg

– Därmed tar du ett steg utanför journalistiken…

– Det är möjligt men det är i så fall inte första gången. Jag har genom åren JO-anmält och polisanmält polischefer och chefer inom Kriminalvården. Och därmed gått utanför den lilla box som en del anser att vi journalister ska hålla oss inom. Jag har ju också genom åren flera gånger drivit fall för att någon ska få resning i Högsta domstolen. Och det mesta jag skriver för reclaimJustice platsar även i Magasinet Para§raf som är en ren journalistisk sajt, och dom artiklarna publiceras då även där.

– Men du är chefredaktör för Para§raf och styr och ställer där efter eget huvud. Varför då ge dig in i reclaimJustice som är Torgny Jönssons låda?

– Dels tycks vi vara överens om det mest. Har faktiskt inte hittat en enda liten detalj där vi inte har samma syn på rättsfrågor. Och dels gillar jag att han inte fegar, utan att han törs sticka ut hakan ordentligt och ta strid mot starka krafter. Om jag minns rätt så var det Lars Forsell som en gång i tiden myntade uttrycket, ”att vara en sten i skon”. Och Torgny Jönsson är en av dessa stenar i skon som demokratin så väl behöver.

– Du har tidigare sagt att du också vill utgöra en sten i skon…

– Ja, den där vassa irriterande stenen i skon som gör att olika makthavare inte kan gå fram lika snabbt och hårt som de annars skulle göra, antingen det handlar om att inskränka rättssäkerheten eller andra frågor.

– Innebär det här att Para§raf och reclaimJustice har inlett någon form av samarbete?

– Ja, vilket är väldigt stimulerande. Vi resonerar som bäst om hur det kan utvecklas. Tillsammans är vi naturligtvis starkare än vad vi är var för sig.

 

Artikeln har tidigare publicerats på reclaimJustice.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad