Vem vaktar vakterna?

Han har fått nog. Klarar inte längre att stillatigande bära på sin historia. Han undrar om jag kan hjälpa honom att skriva hans historia, om hur jävligt det är, hur människor blir fysiskt och psykiskt misshandlade, utan en chans att försvara sig. Och att dom som misshandlar är dom som egentligen ska ta hand om dom som blir misshandlade.

SJÄLVMORD I HÄKTEN OCH FÄNGELSER

Antal självmord i svenska häkten och fängelser de senaste fem åren:

I landets fängelser har 8 intagna begått självmord.

I häktena har 15 människor tagit sina liv.

Han ser märkbart stressad och rädd ut när vi träffas. Berättar att han riskerar jobbet och kan råka riktigt illa ut om det kommer fram att det är han som har pratat.

Jag förklarar vad källskydd innebär och att ingen någonsin ska få veta att det är han som berättat. Han verkar aningen lättad och berättar att han jobbar som vårdare på häktet och där pågår saker som han tycker måste komma ut.

Han vill byta jobb men har inget annat och har inte råd att sluta utan måste vara kvar ännu en tid.

Gott om sadister

– Jag har min utbildning och då är det den här typen av jobb som gäller. Kriminalvården har stor personalomsättning. Det är flera unga på jobbet som vill sluta men det är inte lätt för dom heller att hitta något annat. Och jag är ju inte helt ung längre. Har varit på flera häkten och anstalter. Värst är det på häktena. Alla som kan byter jobb. Om dom inte är sadister som trivs med att plåga andra förstås, för sådana har vi gott om.

Han förklarar hur det är satt i system att jävlas med de intagna. Att grov fysisk- och psykisk misshandel är vardagsmat, liksom rasism. De i personalen som inte vill vara med på det hela utan protesterar blir själva utsatta för mobbing och utfrysning. Han ser plågad ut, tystnar, tar ett djupt andetag och fortsätter berätta:

– När jag gick utbildningen hade jag en naiv idé om hur det skulle vara att hjälpa till att upprätthålla lag och ordning. Vi vårdare ska ta hand om dom intagna i väntan på rättegång. ”Att ta hand om någon”, det kan betyda väldigt olika saker, har jag fått lära mig. När jag pluggade, innan jag började inom Kriminalvården hade jag uppfattningen att ta hand om en intagen betydde att man skulle se till att personen fick mat, dusch och att säkerheten var bra. Men så ser det inte ut i verkligenheten. Nej, att ta hand om någon på häktet, innebär att man skickar in ”Styrkan”. Alltså att vi ”rustar”, tar på oss skyddsutrustning med hjälmar, batonger och sköldar. Sedan går vi in i cellen och klår upp den intagne riktigt rejält. Det behövs inte mycket för att en intagen ska få stryk.

Grov misshandel

– Jag har hört kollegor jobba hårt på att psyka, provocera och reta upp en intagen bara för att få en ursäkt att misshandla dem. Svarar den intagne ”plitjävel” eller något liknande, ja då smäller det. Och misshandeln är grov. Riktigt grov. Den som får stryk är helt chanslös. Ett helt gäng av oss mot en intagen. Det här är det perfekta jobbet för sadister. De får slåss hela tiden och risken för att bli upptänkt är minimal. För vem skulle tro en ”tjyvjävel” som säger att personalen misshandlat dom? Och jargongen hos oss är att det liksom ingår i jobbet, att ” dom jävlarna” ska få vad dom förtjänar. Det är helt sjukt. Jag har tänkt mycket på det här. Ändå tror jag att den psykiska misshandeln är värre än den fysiska.

Han berättar vidare om den förhärskande kulturen hos ledningen och stora delar av personalstyrkan. De har ett synsätt på de intagna som om dessa vore lägre stående varelser. Och att det är personalens uppgift att bestraffa.

– Det är som att både ledningen och många som jobbar här tycker väldigt, väldigt illa om de intagna. Konstigt, för dom som sitter på häkten är ju inte ens dömda utan sitter här i väntan på rättegång. Och även om en intagen gjort sig skyldig till brott borde personalen på häktet ändå kunna uppföra sig juste. Men så fungerar det inte.

Enligt svensk lag är en människa oskyldig tills motsatsen är bevisad. Sverige har gång på gång fått kritik från Europarådet och FN för våra inhumana häktningsförhållanden som jämställts med tortyr. Men trots det har ingen förändring kommit till stånd.

/wp-content/uploads/content/avslojanden/A-vem-vaktar-vakterna/Fasad.jpg

Oskyldiga

Men sitter det då verkligen oskyldiga människor i Sveriges häkten? Är det inte bara busar av olika slag som ännu inte hunnits dömas, för att rättsväsendet inte har tillräckliga resurser? Svar: Ja det sitter oskyldiga i häkte i Sverige. Fakta är att Justitiekanslerns årsredovisningar visar att under de senaste tio åren har antalet personer som fått skadestånd för felaktigt frihetsberövande fördubblats.

– Visst, en del av de människor som sitter på häktet har säkert begått brott men det ger faktiskt inte personalen rätten att vare sig kränka eller misshandla dem.

Han suckar och skakar uppgivet på huvudet. Innan han fortsätter lägger han in en prilla snus.

– Tänk dig själv hur det skulle vara att sitta instäng 23 timmar per dygn på obestämd tid. Det är inte konstigt att folk tar livet av sig. För ett par år sedan kom något slags stödprogram till personalen i Kriminalvården från några forskare, för att minska självmorden på häktena … men inte har det hjälpt. Jag vet inga siffror men över hälften av de häktade sitter med fulla restriktioner, alltså isolerade, och i den storleksordningen brukar det vara på häktena.

Utan mänsklig kontakt

/wp-content/uploads/content/avslojanden/A-vem-vaktar-vakterna/Rastbur.jpgI Sverige kan man sitta häktad på obegränsad tid och den häktade kan beläggas med fulla restriktioner. Det innebär att han eller hon inte får ta emot besök och har förbud mot att läsa tidningar, böcker se på TV och lyssna på radio. Det enda den häktade har rätt att läsa är förundersökningsmaterialet. All post granskas och censureras. De häktade sitter instängda utan mänsklig kontakt 23 timmar per dygn i sin cirka sju kvadratmeter stora cell. Därtill kan de få komma ut vid förhör eller för att träffa advokaten.

– Det är ett hån att kalla det rastgård eller promenadgård som vi får gå ut på en timme per dygn. Och det är ingen promenad i enskildhet som det så vackert kallas. Det är en bur på ungefär 3 x 4 meter. Dom kan ta max 4-5 steg i vardera riktningen innan vi måste vända. Buren skulle inte duga till djurhållning, då skulle det kallas djurplågeri.

Han spottar ilsket ut prillan och fortsätter berätta om rutinerna på häktet. De intagna sitter i cellen hela tiden utan någon mänsklig kontakt, utom när personalen kommer med mat eller när de får duscha.

– Apropå mat. Om en intagen ber om mera mat händer det att personal hellre slänger överbliven mat, än ger påfyllning till den som är hungrig. Jag har varit med om att få höra från en kollega att ”Om tjyvjäveln tror att vi ska dansa efter hans pipa så ska han få se vem som bestämmer. Hör ni det, ingen ger den jäveln någon mer mat”.

Tjuvjävlar, muslimer och svartskallar

– Det är vanligt att personalen omnämner dom intagna på nedlåtande sätt. Särskilt illa behandlade blir invandrare. Förutom att man i personalrummet oftast kallar dom tjyvjävlar så kallar man dom för svartskallen eller muslimen när man talar med någon. Jag ifrågasatte det en gång och då blev det ett jävla liv. Jag blev själv ifrågasatt på ett mycket obehagligt sätt. Den som inte är med på attityden blir själv utsatt för mobbing.

Vi har religionsfrihet i Sverige och därmed har alla rätt att utöva sin religion även i häktet. Där finns biblar, koraner och bönemattor men när en intagen ber om en bönematta så är det inte självklart att han får det. Tvärtom. Det handlar hela tiden om personalens godtycke.

– En del av personalen är förstås justa men tyvärr brukar dom inte bli långvariga här. Dom söker sig till andra jobb så snart dom kan. Det handlar inte bara om det ställe där jag jobbar nu. Det här är en allmänt förekommande problematik på häktena. Det måste vara Sveriges sämsta arbetsplats. Ja, jag hoppas att det inte finns någon värre.

Ovissheten om hur länge de ska sitta häktade, isoleringen från mänsklig kontakt tar hårt. Ofta får de inget av det de har rätt till. Det kan vara en så enkel sak som att någon behöver en penna eller vill ringa till sin advokat.

Barnen drabbas

– Om någons barn fyller år och han eller hon vill ringa och gratulera barnet, då är det alltid tvärt nej. Alltså drabbas även oskyldiga barn. Man skyller på säkerheten men vi alla vet att det är skitsnack. Det är en ovilja från ledningen att hjälpa till med sådant som har med privatlivet att göra. Det handlar om att visa makt. Tjyvjävlarna ska inte tro dom är på något jävla semesterhem.

Han berättar att det är samma sak när en intagen ville vara med när hans barn skulle födas och när en annan ville gå på sin nära anhörigs begravning. Det blir tvärt nej från ledningen.

– Sedan har vi andra som sitter instängda här som inte har gjort något… Alltså, jag menar, sådana som inte ens är misstänka för brott. Det är invandrare som ska utvisas och sitter här i väntan på att dom ska kastas ut ur landet. Det är hemskt att se. Ofta får dom inte någon tolk. Ingen förklarar för dom varför de sitter här och vad som ska hända. De vet ingenting, inte hur länge de ska sitta, eller varför de är här. Vet inte vad som ska hända. En del bara gråter och gråter. Både män och kvinnor. De är helt knäckta och de får inte den minsta hjälp. Det händer att vårdare garvar rått när en intagen knäcker ihop och gråter.

Längst ner i hackordningen

Vi talar om att de intagna befinner sig i en mycket utsatt situation och det är något som vårdarna är väl medvetna om, och att det av yttersta vikt att personalen verkligen behandlar de intagna med medmänsklighet och respekt. Men så ser det inte ut. Cheferna jävlas med personalen och personalen tar ut sin frustration över de intagna. Han stryker tankfullt bort håret från ansiktet, så blixtrar det till i ögonen och han fortsätter upprört:

– Ledningen har en jävlig attityd både mot intagna och mot personalen. Som en gång när jag behövde vara ledig för en privat grej och bytte med en kollega. När chefen fick veta det beordrades jag in och vi fick helt enkelt inte byta, fast det inte fanns något som helst skäl att neka oss det. Det är som att cheferna vet vilka vi är som inte gillar att banka på de intagna och vi är liksom längst ner i hackordningen.

De som inte gillar rasism och misshandel blir missgynnade av ledningen. Säger de att de helst vill jobba dag då får de jobba natt och tvärtom. Ett annat exempel är ideliga, hopplösa personalbyten mellan avdelningarna som gör det omöjligt att komma i tid.

– Alltså, man kommer i god tid till jobbet och då får man veta att man ska vara på en annan avdelning med hög säkerhet. Då måste man gå tillbaka och fixa, hämta andra nycklar, schackel och sådant, vilket gör att när man väl är på avdelningen så är man en kvart försenad fast man kommit till jobbet i tid. Och då får man skit från den som basar där. Försöker man förklara blir man tystad. Det är så frustrerande.

/wp-content/uploads/content/avslojanden/A-vem-vaktar-vakterna/Bevakningsrum.jpg

Mår skit

Jag frågar om han själv varit med och misshandlat någon. Han tystnar en lång stund och tittar ner i bordet. Så suckar han lite uppgivet, tar liksom sats och svarar sedan sammanbitet.

– Ja, det är väl lika bra att hela skiten kommer fram. Har ju bestämt mig för att berätta. Ja. det har jag gjort. Har varit med om att slå på både kvinnor och män. Många gånger. När man kommer hem efter det mår man skit. Men det är väl inget emot hur dom som blivit misshandlade mår.

Han pillar nervöst med snusdosan en stund innan han fortsätter.

– Jag har aldrig slagit någon utanför jobbet. Jag vill inte skylla ifrån mig men man blir liksom smittade av varandra. Attityden. Den sitter i vägarna… Och man vet att om man inte ställer upp på kollegorna så hamnar man i kylan. Det pallar man inte heller. Men jag vill som sagt lägga av nu. Efter den, den, den där grejen som, som hände…

Han är märkbart tagen. Börjar stamma och rösten håller inte riktigt. Tystnar igen. Jag uppmanar honom försiktigt att berätta. Han harklar sig och fortsätter.

– Min kollega misshandlade en intagen som hade varit uppkäftig. Jag stod vid dörren och höll koll. När killen låg på cellgolvet och blödde sa han nåt i stil med: ”Din satans jävla plitjävel, du kan slå mig, sparka mig och du kan spotta på mig. Men någon dag kommer jag ut härifrån. Du duger väl bara till att slå på folk så du din jävel är kvar här på livstid”.

Rädd att han skulle dö

Ha ler lite stelt och mumlar något om att det låg något i vad den intagne sa, vilket retade upp vårdaren ännu mer.

– Killen fick förstås mycket mer stryk då och skrek som en stucken gris. Jag blev faktiskt rädd att kollegan skulle slå ihjäl honom. Kollegan var helt galen och bara fortsatte slå tills killen blev tyst och stilla. Han var medvetslös.

Han tystnar igen. Blundar, ser ut som han är plågad av minnesbilderna.

– Det värsta var att jag faktiskt inte gjorde något för att stoppa det hela. Sen hade jag ångest över att killen skulle dö men han klarade sig. Och hade killen dött, ja då hade det väl kallats självmord. Det är många självmord på häktena. Det måste rensas här, häktena är ett ruttet träsk. Hela systemet är skit. Det är inte konstigt att intagna tar livet av sig.

Han berättar vidare om ångest och vanmakt. Om hur han mådde första tiden efter den här misshandeln innan det stod klart att den misshandlade mannen skulle överleva. Och han berättar också om intagna som brutit ihop och om de som begått självmord. Jag frågar vad han tror att det beror på att de som arbetar på häktena beter sig så här. Undrar om han känner till Philip Zimbardos socialpsykologiska experiment om fångar och vakter. Han skakar nekande på huvudet och svarar.

– Zimbardo, nej… Du vet, dom flesta intagna passerar bara revy på häktena, vi lär sällan känna dem. Jag tror det bidrar. Dom är inte människor för oss. Det blir liksom ”vi och dom”. Många som jobbar på häktena har väldigt lite empati och humanism i sig. Och de älskar att utöva makt. Vi har rätt att utöva våld. Och det gör vi.

Goda blir onda

Jag berättar om det socialpsykologiska experimentet som gjordes på 70-talet av Philip Zimbardo vid Stanford universitetet i USA. Frivilliga studenter skulle agera fångar och vakter i ett experiment. Studenterna fick genomgå tester innan experimentets start och befanns vara vid psykiskt god hälsa, sedan lottades vilka studenter som skulle spela fångar respektive vakter.

Experimentet avbröts i förtid, då det visade sig att vakterna utsatte fångarna för sadistiska vidrigheter. De misshandlade och kränkte trots att de innan experimentet var helt vanliga justa, psykiskt friska personer. Zimbardo förklarar det med den så kallade ”Lucifer-effekten” – ”How good people turn evil”. Hur goda människor blir onda.

Han menar att det i stor utsträckning är systemen och situationen som föder den här typen av sjuka beteenden hos människor. Och att vi genom att förstå hur processerna bakom att människor agerar sadistiskt fungerar – kan ändra de system som driver fram sådant beteende, därmed kan eliminera riskerna att sådant händer. När jag tystnar ser han ser fundersam och aningen lättad ut och fortsätter:

– Det där var intressant. Har tänkt en hel del på hur det kommer sig att jag varit med på den här skiten. Hela systemet är galet. Hoppas det här, att jag berättar för dig leder till att det blir upprensat bland sadisterna. Att makthavarna gör något åt det här nu.

Vem vaktar vakterna?

Efter samtalet sitter jag kvar och funderar, illa berörd av det jag fått höra. Det finns ett gammalt latinskt uttryck, ”Sed quis custodiet ipsos custodes”, som betyder ”Vem vaktar vakterna”. Ja, det kan man fundera på. Och vem kollar cheferna. Det måste bli bättre kontroll inom Kriminalvården. Det existerar tydligen inte någon sådan värd namnet idag. Ytterst är det regeringen som har ansvaret. Det nuvarande systemet i Sveriges häkten är fullständigt oacceptabelt. Det är helt uppenbart att det behövs ordentlig översyn av rättsväsendet i det här avseendet. Därtill måste det till kontinuerligt utvecklings- och underhållsarbete.

Min blick fastnar på en gammal kvinna som sakta går förbi med hjälp av en rullator. Tänker att det är ett bra samhälle när gamla och svaga får hjälpmedel så de klarar sig. Minns hur viktig rullatorn var för min älskade mormor. Kvinnan saktar in och tittar undrande på mig. Jag inser att jag stirrat på henne och ler generat. Då spricker hennes rynkiga gamla ansikte upp i ett varmt leende. Hon nickar en hälsning och går vidare.

Det ligger mycket i det gamla uttrycket att ”Graden av civilisation i ett samhälle kan mätas efter hur vi behandlar de svagaste och mest utsatta”. Det gäller både för dem som sitter i häkte och gamla tanter med rullator.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad