Lexbase tjänar pengar på människors olycka

– Det Lexbase gör är så otroligt cyniskt och det får sådana förfärliga konsekvenser. Alla med någorlunda civiliserad människosyn är rörande överens om synen på Lexbase. Det är en smaklös exploatering av människors privatliv. De snyltar på vår offentlighetsprincip, yttrandefriheten och vårt grundlagsskydd, säger Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg.

Lexbase är en sajt där man kan betala för att få läsa domar. De har funnits i drygt ett år och har under denna tid ställt till stora problem. Personer som varit utsatta för olika typer av övergrepp blir uthängda till allmänt beskådande – och Lexbase gör ingen skillnad på barn och vuxna. I klarspråk innebär det att Lexbase exempelvis säljer information om övergrepp på små barn. Hos Lexbase är alla domar till salu, oavsett vilka slaskigheter de innehåller.

– Det är så oerhört cyniskt det Lexbase håller på med, säger Ramberg. Man kan exempelvis se om grannens namn finns med i en dom. Och man ska komma ihåg att det är många som bara går in och tittar, utan att sedan fortsätta köpa den information som innebär att man får reda på vad domen egentligen handlar om. Det hela är väldigt smaklöst.

Genom att på Lexbase söka en adress, ett namn eller ett personnummer visar sajten om det finns några domar knutna till adressen, namnet eller personnumret. Lexbase kittlar människors nyfikenhet. Är grannen kriminell? Eller kanske ett brottsoffer? Har han eller hon vittnat? Handlar det om misshandel, pedofili, mord, fortkörning eller en p-bot. Är personen dömd eller frikänd? Vill någon veta så får de betala. Därmed tjänar Lexbase pengar. Grova pengar.

Liv slagna i spillror

Konsekvenserna av Lexbase verksamhet är stora. Anne Ramberg förklarar att hon har blivit kontaktad av många förtvivlade personer som nu riskerar att få sina liv slagna i spillror på grund av Lexbase. Och det är en rad olika slags personer som drabbas.

– Listan på drabbade kan göras mycket lång. Det är exempelvis dömda som har avtjänat sina straff som nu fruktar att bli av med både arbete och bostad. Den som har sonat sitt brott ska få en andra chans. Det här strider mot våra vedertagna och civiliserade principer om rehabilitering och återanpassning av dömda i samhället. Men Lexbase verksamhet handlar även om andra, exempelvis brottsoffer, säger Anne Ramberg.

Skulle någon tycka att det är bra att man på detta sätt kan få veta vad som står i en dom – och att en brottsling får skylla sig själv om hans eller hennes liv saboteras – och att Lexbase verksamhet därmed skulle vara i sin ordning. Då kan man betänka följande:

Om du, din dotter eller din son hade blivit utsatt för grov misshandel – eller grovt sexuellt övergrepp, skulle du tycka det var ok att grannarna eller någon, vem som helst, kunde läsa detaljer om det som hänt? Eller om alla kunde läsa detaljer om er jobbiga skilsmässa som slutade i domstol?

Om en människa kommer ifrån kriminalitet och tillbaka till ett hederligt liv så ger det, förutom de personliga fördelarna, därtill också stora samhällsekonomiska vinster.

– Förutsättningen för Lexbase verksamhet är vår väl etablerade och i många stycken unika offentlighetsprincip. Den syftar till att möjliggöra demokratisk insyn och kontroll av myndigheterna, inte av enskilda. Yttrandefriheten syftar till att stärka det demokratiska rättssamhället, inte att förtala enskilda, säger Anne Ramberg bestämt.

Kontraproduktivt

Lexbase försvarar sin verksamhet genom att påstå att de vill verka för öppenhet och att de bara lägger ut och säljer uppgifter som är offentliga. Anne Ramberg avfärdar bestämt deras argument. Hon förklarar att sajten tillsammans med andra likartade avarter kan leda till ytterligare inskränkningar i öppenheten med följd att ökad sekretess införs. Lexbase är alltså klart kontraproduktiv när det gäller öppenhet.

Vad ska yttrande- och tryckfriheten skydda? Ska de bara skydda medier eller ska de skydda alla människor?

– Jag skulle nog svarat annorlunda för några år sedan om någon frågat mig. Då var yttrande- och tryckfriheten heliga på något sätt – men det finns ju faktiskt ett lika stort intresse – nämligen integriteten. Det handlar inte bara om intresset av att skydda den enskilda individen utan det är ett samhällsintresse att människor åtnjuter integritet. För gör de inte det, utan att de upplever sig som helt oskyddade av samhället då motverkar ju det den demokrati som yttrandefriheten ska värna, säger Anne Ramberg.

Hon anser att det här har kommit att bli ett allt större problem.

– Jag tror att det nu har skett en förskjutning hos många personer som nog har varit väldigt återhållsamma, i tanken i vart fall, att ändra vår yttrandefrihet och tryckfrihetslagstiftning.

Förnedrande skampåle

Hur är det då möjligt att denna verksamhet kan få fortgå? Genom att Lexbase för några tusenlappar köpt ett utgivningsbevis, har de kunnat runda personuppgiftslagen (PUL). De blir genom utgivningsbeviset skyddade av grundlagen och rättsvårdande myndigheter kommer nu inte åt deras missbruk av lagrummet. Jag frågar Anne Ramberg vad hon anser att om saken.

– Det jag personligen känner är att någonting måste vi göra, säger Anne Ramberg med eftertryck. Min uppfattning är att det var väldigt tråkigt att inte Justitiekanslern tog upp några av de här Lexbase fallen. Alla kanske inte lämpade sig men det finns enligt min mening, tillräckligt många där det var möjligt. Jag tycker att JK hade kunnat vara mycket mer generös när man tittade på frågan, för visst är det ett allmänintresse i det här. Nu har JK tolkat det på ett annat sätt det tycker jag var synd för det hade haft en väldigt stor betydelse, fortsätter Anne Ramberg eftertänksamt.

Får inte bli en smakdomstol

Genom utgivningsbeviset kan Lexbase hantera personuppgifter utan de normala begränsningar som till och med brottsbekämpande myndigheter är underkastade. Via nätet fjättrar och förnedrar Lexbase människor offentligt som vid en nutida skampåle – och tjänar grova pengar på det.

– Det är knepigt. Vad man kan konstatera är att det är väldigt lätt att göra det som Lexbase nu gör, genom att de anskaffat sig ett utgivningsbevis. Det skulle möjligen där kunna vara ett sätt att hantera det hela… men jag är inte säker på att man den vägen skulle komma åt det riktigt ändå, säger Anne Ramberg.

Är det möjligt att skärpa kriterierna för att få – och för att få behålla – utgivningsbevis? Och dra in det om det missbrukas. Och ha tydliga regler för vad gäller indragning av det?

– Ja, det här är knepigt. Det får inte bli en smakdomstol, fortsätter Anne Ramberg.

Vi talar vidare om hur en möjlig lösning av frågan skulle kunna se ut och vad kommersialiseringen av våra personuppgifter kan få för konsekvenser i samhället när den informationen blir en handelsvara.

Hon konstaterar att hon inte har något färdigt svar på hur man ska lösa det här

– Egentligen är frågan ännu större, med det här teknikimperativet som har tagit över allt som är tekniskt möjligt. Jag tror man måste sätta sig ner och titta ordentligt på hur man kan stoppa det här – och det gör man nu. Man har från regeringens sida adresserat de här problemen.

Regeringen har tillsatt en kommitté, Mediegrundlagskommittén, som ska titta närmare på de här frågorna. De beräknas avsluta sitt arbete i september 2016.

– Frågan är var man ska angripa det hela. Jag tycker, som sagt, att det är väldigt lätt att få ett utgivningsbevis idag… De finns de som hävdar att man ska begränsa insynen och tillgången till de offentliga uppgifterna. Det är mycket bekymmersamt. Då tappar vi någonting som är ganska unikt för Sverige med öppenheten och offentlighetsprincipen. Det vore också olyckligt. Den vägen tror inte jag på.

Staten sviker medborgarna

Lexbase verksamhet är ett typexempel på sådan personuppgiftshantering som borde vara förbjuden. Det som händer nu är att grundlagsskyddet för den personliga integriteten, som finns både i dataskyddsdirektivet och i personuppgiftslagen (PUL), åsidosätts. Anne Ramberg menar att det här långsiktigt kan leda till inskränkningar i det offentliga såväl som att grundlagsskyddet kan få ge vika till förmån för EU-regleringen.

– Det finns säkert sätt att komma åt en hel del av de här publiceringarna som är gjorda på Lexbase men det bygger på att enskilda personer själva ska gå till domstol och stämma Lexbase för förtal. Och det är mycket svårt för enskilda att driva ärenden, förklarar Anne Ramberg.

Om en person blivit utsatt för fysisk misshandel och det finns tillräckligt med bevis, då ingriper rättsväsendet och åtalar den misstänkte. När det gäller förtal fungerar rättsystemet så att det är den utsatte själv som ska väcka åtal. Den som blivit förtalad, psykiskt misshandlad och riskerar att få hela sin tillvaro raserad har alltså ett helt annat juridiskt läge än den som fått ett kok stryk. Här finns ingen likhet inför lagen. Att stämma för förtal är en svår och rejält dyrbar process som man måste vara både kapitalstark och kunnig för att klara. Här sviker staten medborgarna med en av statens allra viktigaste uppgifter – att utreda och beivra brott.

– Den här förtalsvägen, ja det kanske går – men det är en krånglig väg, säger Anne Ramberg, aningen uppgivet. Det är väldigt mycket begärt att enskilda personer som blir utsatta för det här ska nödgas processa sig igenom domstolssystemet. Det kostsamt och det är osäker utgång. Och här kommer ju statens ansvar in att ge bättre skydd till de enskilda som blir utsatta.

Smygtitta på grannar och vänner

Vi talar vidare om svårigheterna med att lösa frågan om Lexbase förtalsvägen och om advokaters Pro Bono engagemang, alltså att de arbetar gratis. De tillgängliga Pro Bono-resurserna är som en droppe i havet och förslår inte långt för att hjälpa alla dem som drabbats av Lexbase. Jag undrar om Anne Ramberg kan se några andra tänkbara vägar till lösning. Hon tystnar en liten stund och svarar sedan tankfullt.

– Man kan möjligen fundera över rätten att vidareutnyttja information som man får tillgång till. Rätten för myndigheter att ta betalt för information, särskilt om man begär så här stora mängder. Att man ska få tillgång till myndigheters information är en sak – men måste det vara digitalt?

Det handlar alltså om att försvåra tillgängligheten. För det som Lexbase lägger ut på sajten det går redan att få tag på under förutsättning att man har målnummer eller personnummer. Men det är stor skillnad på att öppet vända sig till en tingsrätt och begära ut handlingar – och att med några enkla knapptryckningar nyfiket smygtitta på grannar, vänner och andra.

– Ja, och man kan också diskutera om man ska få använda sig av det här för kommersiella ändamål, när det gäller personuppgifter. Så det finns lite olika infallsvinklar, fortsätter Anne Ramberg.

Smaklös och cynisk exploatering av enskildas privatliv

Jag undrar hur långt det ska få gå. Ska det behöva starta en massa sajter av ”Lexbasetyp”, där vi gör det möjligt för människor att se exempelvis vilken religiös och etnisk tillhörighet människor i grannskapet har. Ska vi ha register för kristna, katoliker, judar, muslimer och hinduer…? Kanske registrera och hänga ut människors sexuella läggning. Register med feminister, jägare, operasångare. Kanske register med romer, som Polisen kan få låna? Listan kan göras längre. Dessa register kan motiveras med samma typ av retorik som Lexbase nu använder sig av. ”Vi är för öppenhet”. Och tänk så trevligt och bra att veta vilka som bor i det ena eller andra området. Ska det verkligen behöva komma fler Lexbaseliknande sajter som skaffar sig utgivningsbevis och därmed grundlagsskydd innan vi får stopp på eländet?

– Ja, då tror jag nog JK skulle ingripa, säger Anne Ramberg och skrattar till.

Så blir hon allvarlig och fortsätter:

– Det handlar om gränserna, dels för statens maktutövning och dels för skyddet för den personliga integriteten. Lexbase sajt innebär verkligen en smaklös och cynisk exploatering av enskildas privatliv. Det är ett missbruk våra lagar. Jag ser med stort intresse fram emot resultatet av Mediegrundlagskommitténs arbete, avslutar Anne Ramberg.

Som barn brukade jag bokstavera mig igenom skyltar. På skylten intill tågets nödbroms stod det: ”Missbruk beivras”. Mamma förklarade innebörden av orden. Minns att jag tänkte. ”Gör man något dumt ska det kosta, man ska få betala. Det ska vara besvärligt att bära sig illa åt”. Tycker fortfarande det är en bra princip. Vår offentlighetsprincip är något vi ska värna om och det är av yttersta vikt för demokratin att ha möjlighet att få ut en dom och därmed kunna få inblick i den dömande maktens göromål. Men att som Lexbase hänga ut brottsoffer och dömda för att tjäna pengar på människors olycka, det är ett osedvanligt grovt, smutsigt oskick. Lexbase tvivelaktiga verksamhet och hela deras affärsidé är ett cyniskt missbruk av våra demokratiska principer och våra lagar. Ett missbruk som ska beivras. Frågan är inte om – utan bara hur.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.